Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

=>Bucharin: “…enbart i ditt hjärta, inte i övrigt”

Categories: Kommunism, Kulturellt
Friday, Jan 2, 2009

Det finns texter som är nära nog outhärdliga att läsa (bataljscenerna i Flauberts ‘Salammbo’, sekvenser hos Primo Levi, strofer hos Paul Celan). Nikolaj Bucharins sista brev till Stalin är lika svårt att läsa ända till slutet. Han skrev det i Ljubjanka den 10 december 1937, men det låg gömt i de ryska arkiven tills det publicerades i Getty/Naumovs ‘The Road to Terror’ 1999 (Yale UP). Det är ett dokument över den allra djupaste mänskliga förnedring, över lögnaktighet, desperation, bedrägeri och feghet. Bucharin hade, till slut, inte ett uns av stolthet kvar i kroppen. Han krälar för Stalin.

“Om jag skall dömas till döden så ber jag dig ödmjukt i förväg, jag bönfaller dig, vid allt du håller kärt, att jag inte ska bli skjuten. Låt mig i stället dricka gift i min cell.”

Det här är alltså mannen som strax innan hade skrivit – också den i fängelset – den fina självbiografiska romanen “Hur allt började”. Bucharin var en av bolsjevismens mest rakryggade, humana och intelligenta figurer. Nadezhda Mandelstam uppgav att när det någon enstaka gång skedde något positivt i Osip Mandelstams förhållande till de sovjetiska myndigheterna, så var det oftast Bucharin de hade att tacka.

Vad som mer än något annat gör brevet så olidligt är hans patetiska vädjan till något som helt enkelt inte existerade i terrorns brutala spegelvärld: subjektiviteten. Han säger till Stalin att “offentligt” tänker han naturligtvis stå fast vid sina bekännelser: “För att undvika alla missförstånd ska jag säga dig från början att vad yttervärlden angår […] har jag ingen som helst avsikt att ta tillbaka något av det jag skrivit ner [dvs. bekänt].”

Men vad Bucharin däremot inte kan stå ut med är tanken att Stalin själv, privat, tror på hans skuld. Bucharin ber Stalin att få dö objektivt skyldig, subjektivt oskyldig.

“Tro mig, mitt hjärta kokar över när jag tänker på att du kanske tror att jag verkligen är skyldig till alla dessa brott och att du innest inne tror att jag verkligen bär skulden för alla dessa hemskheter. […] Mitt samvete är rent inför dig nu, Koba. Jag ber en sista gång om din förlåtelse (enbart i ditt hjärta, inte i övrigt). Av det skälet omfamnar jag dig i mina tankar. Farväl och minns med välvilja din förtvivlade – N. Bucharin.”

Som Slavoj Zizek påpekat nånstans, vad Bucharin gör är att vända in och ut på sedvanlig skuld- och ansvarslogik. Om Stalin verkligen trodde att Bucharin var skyldig skulle han på sätt och vis kunna ursäktas; om han däremot medgav privat att Bucharin var oskyldig – alltså det som Bucharin själv så innerligt önskar – så måste ju Stalin anklagas för den mest omänskliga av etiska synder.

Det var därför det aldrig kom något svar på brevet. Ingenting – inte ens självmordet – ägde vad Zizek kallar “subjektiv autonomi” i dessa ritualistiska utrensingars logik. Tvärtom, självmordet betraktades uttryckligen som ett angrepp på partiet, ett slutgiltigt trotskistiskt sabotage. Att Bucharin överhuvudtaget hävdar ett mått av subjektiv autonomi i sitt brev bevisade alltså en gång för alla hans skuld. Case closed.

Getty och Naumov använder i sin bok bl.a. Foucaults teorier om självanklagelsens och bekännelsens politiska ekonomi för att förstå Bucharin. Vilket förstås ger en del intressanta öppningar. Men på samma gång tycks alla tolkningsförsök helt otillräckliga, som några trasiga klädpaltor för att skyla denna naknaste av människor.

Fyra månader senare, i mars 1938, i vad som blev den sista av skådeprocesserna, stod Bucharin till slut anklagad för kontrarevolutionär verksamhet och spioneri. Han befanns skyldig och avrättades genom skjutning. Femtio år senare återinrättades han som medlem i det sovjetiska kommunistpartiet. Femtiotvå år senare existerade inte Sovjetunionen längre.

2 Responses to “=>Bucharin: “…enbart i ditt hjärta, inte i övrigt””

  1. Ruskiga saker. Bucharin hade f.ö. redan retat upp Lenin genom att inte berömma denne tillräckligt mycket i en bokrecension.

    Lenin och den vita kon.

  2. Och om det där citatet du skriver om är ett falsarium… Det ska fanimej till ett par-tre kilo av outspädd indolens att behöva hitta på (!) för att få Lenin att framstå som not-exactly-Quaker i sin syn på människor och historisk nödvändighet, eller hur…? Cheezus…

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004