Det ligger inte för mig att raljera – eller jo, det gör det kanske, men jag ska försöka undvika det här. Vassa Olle berättar att han tillsammans med en kollega har som uppgift att utse Årets Branschpersonlighet åt Stockholm Mediaweek (särskrivning efterlyses!).

“Personlighet”, alltså… Jag har bestämt för mig att “personligheter” numera bara existerar på daytime television, på dagsljusteve. Det har med finanskrisen att göra: en djup social och socialkritisk reaktion mot allt och alla som ger sig ut för att vara outstanding, en slags global jantelag som sprider sin anonyma svalka över personlighetsöverhettade media. Beskrivningen på “kändis” här över har gått från “celebrity” via “celeb” till “sleb”, som ju inte ligger tvåhundra mil från “slag” och “smeg” och annat avfall.

Vad måste då en person göra för att bli en personlighet? Ha fluga, röda hängslen, och farmorsglasögon? Plötsligt brista ut i “Una furtiva lagrima” på t-banan till Hägersten, som personlighetsavbrott i ett i övrigt fullkomligt normalpersonligt liv? Läsa Slavoj Zizek i smyg, men läsa Mark Levengood helt öppet?

I don’t know. You tell me.

Man kan ofta bedöma ett land efter dess förmåga att leva upp till sitt litterära arv. Och i såna sammanhang tenderar Italien att vinna på poäng: det här är varken mer eller mindre än Italo Calvinos ‘Il Cavaliere Inesistente’.

Håll med om detta: klicka på länken och titta in i Andrej Arshavins ansikte och säg mig att du inte tänker “agrarproletariatet”, The Eternal Muzhik, och att visst hade Lenin nånstans fog för sina hårdhandskar…

Just kidding. Welcome to the Arsenal.

Det är hur bra som helst att Marcus Birro vunnit Stora Bloggpriset. Den enda gången jag inte träffat Peter och Marcus Birro var på Ragnar Strömbergs 50-årskalas år 2000, som avhölls på Stretereds Sjukhem För De Fatalt Labila på Vasagatan i Göteborg, mitt emot “7:an” (som har stans bästa pommes frites, för övrigt). De två bröderna stod där dödstysta, stirrande i golvet, intet ont sägande, intet ont anande. Jag undrade vem dom var (för jag hade inte-inte träffat dom då) och en av  sexmästarna för Ragnars 50-årskalas (det fanns ett flertal, believe me…) berättade att det handlade om The Birros. Impressive stuff.

Dom påminde lite grand om Gilbert & George, som jag stöter på varje söndagsmorgon vid halvniotiden på Spitalfields Market: “Tjäna Gilbert, tjäna George!”. Samma outgrundlighet, samma vaksamhet, samma snygga kläder.

Vad Wyndham Lewis kallade “this useful little chemist in our midst” har meckat till det igen. “Let us once more wear the ermine of the north”. Det är i såna här lägen man ska ha en svart hund, om man överhuvudtaget ska ha hund.

Snön är väldigt citatvänlig också. Dan Andersson, Wyndham Lewis och Kennelklubben på bara tre rader, det är ju inte så illa pinkat. I snön.

Nog för att vi har en bit kvar att vandra på vägen till det svalkande förnuftets slutliga triumf, men på Aftonbladet tycks vägen några meter längre än för oss andra. Idag frågar man sina läsare om dom “tror” på Darwins evolutionsteori. Vilket alltså är precis hur en kreationist skulle formulerat det, eftersom “tro” bara har med evolutionsteorin att göra om man inte “tror” på den.

Å andra sidan, man får ju ta med i räkningen att detta handlar om kombinationen AB:s “Dagens Fråga”-redaktion och AB:s läsare, den svenska journalistikens irresistible-force-versus-immovable-object. En gång för några år sen frågade dom sina läsare, “Har du någonsin sett kungen i verkligheten?” Ett av svarsalternativen var “Vet ej”. Vid fyratiden på eftermiddagen (jo, jag kollade) hade c:a en tredjedel av läsarna valt det svaret.