OM ber i en kommentar att jag ska skriva om Andres Lokko, gärna “raljant” (moi…?!). Nej, vad jag vet om Lokko är ungefär lika mycket som jag vet om, säg, amalgam, eller björnjakt. Det beror dels på att det är fyra-fem år sen jag övergav skribentsvängen och numera har plusminus noll kontakt med journalistkolleger i stan. Dels därför att Lokko, vad jag sett, skriver om sånt som ligger rätt långt nere på min personliga dagordning, vad man kanske kan karaktärisera som – ursäkta kraftuttrycket – “ungt”: mode, musik, film, blaha och blahej…

Faktum är att den sortens straight kulturrapportering – för vilken man helst ska vara utrustad med något jag aldrig ägt, en trendnäsa – var något jag så långt som möjligt försökte undvika skriva, trots att kulturredaktionerna hemma alltid ville ha mera sånt. Så jag var alltid tacksam att det fanns skribenter som Lokko (under mina år framför allt veteranen Lee Persson på Svenskan) (som väl håller på än idag?) som kunde sköta om den delen, medan jag gick på Imperial War Museum och skrev om Wyndham Lewis i stället.

Sen är det en lite annan femma det här med “Här i London…”-syndromet, som OM också nämner, dvs. att det är förknippat med en slags personlig och kulturell heroism att bo i London. Det led jag nog också av under dom första åren, men är förstås något som till slut rinner av en, som såpaskum under verklighetens dusch (see what I mean…? Genius).