Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Melodifestivalen och The Cultural Cringe

Tuesday, Mar 17, 2009

Olovs kommentarer om gårdagens inlägg har fått mig att tänka till igen. Jag tror för det första att jag spårat ursprunget till mitt motstånd mot, mina skräckkänslor inför den fyrtioprocentiga schlageruppslutning Sverige mobiliserar sig till varenda jävla vårvinter.

Det var 1992. Ett par norska damer, vars identitet jag inte kan röja pga att jag förträngt dem så långt ner i mina själsliga skrymslen att de blivit oupphämtbara, anlände det året till London och i bagaget hade de en egenhändigt hopsnickrad musikal, som tydligen haft en del framgång på kontinenten. Nu skulle man, så att säga, break London. Musikalen hette “Which Witch” och handlade, förmodar jag, om vilken häxa. Det blev genrep, det blev premiär, det blev recensioner: “Musikalen från helvetet!”, “Norges hämnd för att Jan Teigen fick nul points i Melodifestivalen!”, “Fantastiskt dålig – det här blir en kultshow!”

Då reste sig det förnärmade Norge som en man. Mannen gick till resebyrån, köpte flygbiljett, for till London och gick på pin kiv och såg föreställningen tre gånger. Salongen var fullsatt varje kväll. Norska kungafamiljen, Åse Kleveland, talesmän från ambassaden: alla ställde upp i detta bisarra exempel på nationell och kulturell solidaritet. Vad är det för kollektiv mekanism som gör att näranog ett helt folk plötsligt upphäver alla sina kritiska funktioner och svetsas samman kring, inte bara en musikal, utan en musikal som under alla tänkbara omständigheter är och förblir en nittifemoktanig praktkalkon?

The Cultural Cringe är nånting man gör bäst i att växa ur så snabbt som möjligt, ungefär som man förr eller senare måste växa ur The Parental Cringe. Men ibland bränner den trots allt till i en, och det brukar för mig hända vid just den här tiden på året. Jag kanske överdriver, och tar det lite för mycket på allvar, som Olov menar på, och det är väl om något en ännu värre synd. Men – det tände också till ett litet ljus när Olov sa att “de tävlande speglar Sveriges befolkning, utan att vara representanter för för andra än sig själva”.

Ha då Maciej Zarembas senaste artikelserie om integreringen i bakhuvet, medan vi överväger huruvida M-Festen i själva verket är en svensk identitetstävling. Varje år, vid vårens genombrott, tävlar vi om vad vi vill vara den här säsongen, vilket stuk det ska vara på svenskheten i år, och med den svenskheten drar vi iväg till Moskva eller Belgrad eller Split och hamnar på 23:e plats, but who cares? Det egentliga arbetet är slutfört långt före finalen: att genom kval och andrachanser och klädbyten och scenbyten och slutlig globalisering få ihop en ny och fräsch och integrerad Sverigebild (för Sverigebilden har ju alltid varit till för vår egen exklusiva konsumtion, och har ingenting alls att göra med omvärldens bild av oss).

Med andra ord, tycker Zaremba att rätt låt vann?

Comments are closed.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004