Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for April, 2009


No more war

Thursday, April 30th, 2009

Det här är väl ändå något man måste markera: det brittiska militära äventyret i Irak är officiellt över.

Mycket kommer att bli sagt om denna militära, politiska och moraliska katastrof, och förhoppningsvis kommer det matigaste att bli sagt i en officiell kommission utrustad med någorlunda utvecklat tandgarnityr, likt den som följde på Falklandskriget. Thatchers dåvarande utrikesminister, Lord Carrington, avgick som följd av Frankskommittens kritik mot UD för att inte haft bättre underrättelser om invasionen.

Men den graden av heder och ära hör dessvärre det förgångna till. Idag seglar Tony Blair runt världen och talar om sin kristna tro för £400,000 i timman. Det är lika med 4,763,019 kronor i dagens kurs.





Infamous last words?

Thursday, April 30th, 2009

Här då  (som ett slags PS till Jenkins häromdan) Ben “Bad Science” Goldacre om hajpandet och riskerna.





Märkt

Wednesday, April 29th, 2009

Gud förbjude att Pressylta blir nåt Tjuvlyssningstjosan, men det här fick mig att, ähm, studsa. Jag stod i kön på posten vid Highbury Corner (skulle bl.a. posta vinnarboken till Karin, för övrigt). Killen bakom mig pratar i mobilen, han har just bett nån om ett mobilnummer till en gemensam bekant, han tutar in numret i sin egen mobil och avslutar med, “Tack för det, John, jag är skyldig dig en…”. Så slår han det nya numret, och får svar.

“Är det här Martin? Det är Martin, va…? Din farsa dricker på The Legion, eller hur? Jag har sett dig och han, på The Legion… Jag tror att du vet vem jag är… Jag tror du vet mycket väl vem jag är…”

Så följer en halv minut av vad vi manusförfattare kallar exposition, men lite för sotto voce för att jag ska höra vad det handlar om, annat än att ordet “dotter” förekommer ett par gånger. Detta tyder helt klart på att han är en finkänslig och omtänksam människa. Så fortsätter han, fast betydligt högre:

“Vi kommer att träffas igen, Martin, på tisdag, och då ska jag riva ögonballarna ur skallen på dig. Jag kommer att bryta bena och armarna på dig. Du kommer att sitta i rullstol från och med tisdag, Martin. Det var bara det jag ville du skulle veta. Vi ses! Have a nice day!”

Nu förväntar sig nog en del att jag ska säga att det blev dödstyst i postkön, för det kräver den litterära konventionen. Men det här hände i, tja, verkligheten är kanske för mycket sagt, men i alla fall i det som för några år sen kallades The Meat World. Inte dödstystnad, alltså, utan snarare ett frasande, skuffande, gnidande ljud, när vi alla skruvade på oss, drog ner dragkedjan, sparkade lätt med skospetsen i den gråa mattan, hostade till, sträckte på ryggen, vafansomhelst bara ingen ögonkontakt!!!

Eftersom jag var före killen i kön, och inte dröjde kvar särskilt länge när jag var färdig, fick jag aldrig reda på vad hans ärende på posten egentligen var. Ett frimärke? En sån där hopfällbar papplåda? Köpa euros? Betala p-böter? Jag vill gärna tro han behövde ett frimärke.





Famous last words?

Wednesday, April 29th, 2009

Simon Jenkins i Guardian idag gör sig till en Fortunas gisslan och dör i morgon av svinflunsan, eller också har han helt rätt om att det här är panikmånglarnas tidevarv. Jag lutar nog åt det senare. Folk talar om upp emot 200 döda av svinflunsan i Mexiko, men enbart sju (7) av dessa har direkt klinisk-patologisk koppling till den. Agendasättarna – Big Pharma, WHO, 24-timmarsmedia – vädrar ökade profiter, budgetanslag och tittarsiffror. Logik, sans och distans verkar vara bristvaror i dessa dagar.





Databassamhället bromsar in

Tuesday, April 28th, 2009

En liten fläkt av svalkande förnuft, när inrikesministern Jacqui Smith resignerat kungör att planerna på en central databas för all telefon- och webbtrafik lagts på hyllan. Varför? Därför att allmäna opinionen inte accepterar det. (Man kan tänka sig en och annan av hennes kolleger som kanske lutar sig mot henne vid kabinettbordet och indignerat viskar, “Since when do we give a shit what people think…?”) I stället ska telekombolagen själva bevara uppgifterna i 12 månader, vilket låter som en, vaskamansäja, agreeably chaotic solution…

Och om man vill kan man ju alltid se det här som ännu ett uttryck för en rätt så attraktiv civilrättslig flegma i den brittiska samhällskroppen, en frihetlig tröghet i hur man närmar sig ny teknologi, nya dynamiker. Ett annat exempel på det är när “Old-is-new-realister” som Simon Jenkins alltsom oftast påpekar, med frustande skadeglädje, att det absolut säkraste sättet att bevara uppgifter som borde vara hemliga är att skriva ner dem på en bit papper, lägga in pappersbiten i ett skåp och därpå sedan sätta ett jättestort hänglås.

Vilket är något en “accidental Luddite” som jag finner rätt så trösterikt.





Onward and Upward

Monday, April 27th, 2009

Hitchens skriver i senaste Atlantic Magazine om Edward Upward, ett underligt, hälften-tragiskt-hälften-komiskt litterärt 1930-talsöde, och så genomengelskt det kan bli. I mycket handlar det om Upwards umgängeskrets (Auden, MacNiece, Isherwood, Spender) och det ständiga aprilväder som rådde över den, rakt genom decennierna: den platonska, homoerotiska kärlekens klarblå himlar, det personliga förräderiets plötsliga regnskurar, den litterära berömmelsens kastbyar (det här är klassiskt: “Upward had won a prize for poetry while at Cambridge University, but when Auden advised him to give up, he did so without demur…”).

Men också om den engelska, intellektuella trettiotalskommunismen, som egentligen präglades av exakt samma aprilväder som deras personliga relationer. ‘Det personliga är det politiska’ får en alldeles speciell klang i historien om dessa år, i detta speciella kapitel av världsrevolutionen. Det är också – enligt principen “context is all” – en värld av andra rangens konstnärssjälar som man måste vara bekant med om man vill förstå deras svurne fiende, och en första rangens konstnär, Wyndham Lewis, särskilt satirikern Lewis, ännu mer särskilt den Lewis som skrev “The Apes of God” och “The Revenge for Love“.





Rapport från Coolville

Monday, April 27th, 2009

Problemet med att bo Londons nu officiellt coolaste stadsdel är helt enkelt det att jag inte har en aning vilka dessa coola typer är: Gareth Pugh, Marius Schwab, Jack Penate, Jimmy Choo, Big Pink? Who the fuck are these people? Det är lite grand som att vara Andres Lokko och bo i Mölndal. What’s the point?

PS: Nu vet jag lite mer, bl.a. att Jimmy Choo egentligen borde heta Jimmy Shoe.





Snut-Nytt

Saturday, April 25th, 2009

När irländare hittas ihjälskjutna i sydamerikanska hotellrum kommer det vanligtvis en liten saftig historia i tidningen några veckor senare. Så även fallet med Michael Dwyer (24): man kan läsa den i Indy idag. Den innehåller ungerska hemliga legioner, kroatiska yrkessoldater, mordförsök på Bolivias Evo Morales, och de skumma existenser som smider ränker i Santa Cruz.

Mer polisgöra: Guardian har idag en exklusiv om polisens systematiska infiltration av olika proteströrelser. Vilket är en exklusiv som s.a.s. inte borde komma som nån nyhet alls. Det är rent av inte omöjligt att polisen just nu sitter och gnuggar händerna åt detta tacknämliga avslöjande, för det finns få bättre sätt att att underminera utomparlamentariska rörelser än att så paranoiafrö i deras fåror.

Och för övrigt, klicka på Guardian-länken och läs bildtexten under fotot på de inblandade. Den är en liten roman. Av Galsworthy, kanske. Rollbesättningen – “Juliana Napier”, “Tilly Gifford”, “Dan Glass” – i just den här revolutionen handlar definitivt inte om Emile Zolas stinkande proletärmassor som kommer uppvältrande ur gruvschakten eller Käthe Kollwitz hungerdöda arbetarmödrars eländesplågor på barnhemmets lortigbeflugade lergolv. This is class, dear boy. The right address.

UPPDATERING 2009-05-03: SvD hakar på den här historien åtta dar senare. Way to go.





Mer priser, mer ära, mer grogg!

Friday, April 24th, 2009

Tätt i hälarna på Andrews triumf (se föregående post) har nu en vinnare korats i Pressyltatävlingen “Parkeringens värld”, se närmare bestämt här.

Nu går juryn och tävlingsdeltagarna på Riche och beställer in hummer, som om det inte funnes någon morgondag. Häpp!





Glada dagar i Utopien

Thursday, April 23rd, 2009

Andrew Brown har vunnit Orwellpriset för sin Sverigebok, “Fishing in Utopia“. Hur kul som helst, särskilt med den konkurrensen. Pressylta lyfter på hatten för en jävligt duktig skribent med ett avundsvärt brett register.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004