Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

“Trasan” Bark, och varför man inte behöver läsa deckare

Categories: Kulturellt
Monday, Jul 20, 2009

En av dom ytterligt få av Pressyltas årliga profetior som inte gått i uppfyllelse är den för augusti 2008: “En svensk deckare kommer ut i vilken detektiven är en välanpassad och skötsam person som inte ens har katt”.

Detta med anledning av pseudonymen Lars Keplers nyutkomna “Hypnotisören”, som idag recenseras i DN bl.a. så här: “Erik Maria Bark är läkaren som själv är en trasig läkemedelsmissbrukare…”.

Det återstår då bara att å det hjärtligaste gratulera sig själv till att man aldrig läser deckare.

6 Responses to ““Trasan” Bark, och varför man inte behöver läsa deckare”

  1. Nog var deckarna bättre förr. Tänk bra på H.K. Rönbloms hjälte Paul Kennet, en skötsam historiker och läroverksadjunkt som vad jag minns aldrig hade katt. Och Stieg Trenters fotograf Harry Friberg missbrukade möjligen nikotin men aldrig läkemedel.

    Gamla deckare läser man numera inte för mordens utan för miljöskildringens skull. Spårvagnar som skramlar, poliser som läser Stockholms-Tidningen, gasspisar som exploderar och mjölkbarer som serverar grötfrukost för 2 kronor.

  2. Ah, them were the days… Unga grabbar avsutade alltid sina svar med “vetja”, när polisen frågade dom något. Om jag inte minns fel.

  3. Kennet missbrukade (med nutida mått) också tobak i sina tre pipor: Sadrak, Mesak och Abednego. Däremot var han helnykterist men tolererade andras (måttliga) alkoholvanor . En trivsam person.

  4. Ett litet stickspår. Var nån av er Ture Sventon-läsare? Det var aldrig jag. Agaton Sax, däremot, där kan Erik Maria Re-Bark sticka sina läkemedel i faderuttan och vinka adjö…

  5. Ture Sventon var ju helt beroende av sina temlor. Och medan vi håller på: Detektivernas detektiv, Sherlock Holmes hade ju sin sjuprocentiga lösning på de flesta problem. Till Tidens tecken: Nog hade Vic Sunessons första deckare (Myhrman?) ont i magen?

  6. Under det gångna året har jag läst om samtliga Ture Sventon-böcker tillsammans med ett 8-årigt barnbarn. De är fortfarande läsvärda, fulla av understatements som egentligen bara vuxna förstår men som barn kan ana.

    Ture Sventon i London rekommenderas. Han hjälper Lord Hubbard (alltid dessa lorder) lösa ett intrikat fall där Ville Vessla naturligtvis är huvudskurk. Den tilldrar sig på den gamla fina dimmiga tiden. “Ingen Londondimma går upp mot den som finns i London”, som herr Sventon så riktigt konstaterar i en av sina många filosofiska reflektioner..

    Han samarbetar förstås med “gossarna på Scotland Yard”. Det gör förresten även Agaton Sax, särskilt med överdetektivinspektör Josuah H. Lispington. Även Sax-böckerna har vi börjat läsa tillsammans.

    Kjell Myhrman var väl inte Sunessons första problemlösare men han hade ett dyrt cigarettkonto och vad jag kan minnas även lite problem med alkoholen. Kanske var han lite före sin tid. Men katt hade han nog inte.

    Sunessons senare hjälte, kommissarien O P Nilsson bor brogerligt i Äppelviken. Han slutar röka men tuggar en massa tändstickor i stället. Ett acceptabelt missbruk ändå.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004