“Trasan” Bark, och varför man inte behöver läsa deckare
Categories: KulturelltMonday, Jul 20, 2009
En av dom ytterligt få av Pressyltas årliga profetior som inte gått i uppfyllelse är den för augusti 2008: “En svensk deckare kommer ut i vilken detektiven är en välanpassad och skötsam person som inte ens har katt”.
Detta med anledning av pseudonymen Lars Keplers nyutkomna “Hypnotisören”, som idag recenseras i DN bl.a. så här: “Erik Maria Bark är läkaren som själv är en trasig läkemedelsmissbrukare…”.
Det återstår då bara att å det hjärtligaste gratulera sig själv till att man aldrig läser deckare.
July 20th, 2009 at 11:02 am
Nog var deckarna bättre förr. Tänk bra på H.K. Rönbloms hjälte Paul Kennet, en skötsam historiker och läroverksadjunkt som vad jag minns aldrig hade katt. Och Stieg Trenters fotograf Harry Friberg missbrukade möjligen nikotin men aldrig läkemedel.
Gamla deckare läser man numera inte för mordens utan för miljöskildringens skull. Spårvagnar som skramlar, poliser som läser Stockholms-Tidningen, gasspisar som exploderar och mjölkbarer som serverar grötfrukost för 2 kronor.
July 20th, 2009 at 12:39 pm
Ah, them were the days… Unga grabbar avsutade alltid sina svar med “vetja”, när polisen frågade dom något. Om jag inte minns fel.
July 20th, 2009 at 5:26 pm
Kennet missbrukade (med nutida mått) också tobak i sina tre pipor: Sadrak, Mesak och Abednego. Däremot var han helnykterist men tolererade andras (måttliga) alkoholvanor . En trivsam person.
July 20th, 2009 at 5:58 pm
Ett litet stickspår. Var nån av er Ture Sventon-läsare? Det var aldrig jag. Agaton Sax, däremot, där kan Erik Maria Re-Bark sticka sina läkemedel i faderuttan och vinka adjö…
July 20th, 2009 at 6:31 pm
Ture Sventon var ju helt beroende av sina temlor. Och medan vi håller på: Detektivernas detektiv, Sherlock Holmes hade ju sin sjuprocentiga lösning på de flesta problem. Till Tidens tecken: Nog hade Vic Sunessons första deckare (Myhrman?) ont i magen?
July 22nd, 2009 at 11:29 am
Under det gångna året har jag läst om samtliga Ture Sventon-böcker tillsammans med ett 8-årigt barnbarn. De är fortfarande läsvärda, fulla av understatements som egentligen bara vuxna förstår men som barn kan ana.
Ture Sventon i London rekommenderas. Han hjälper Lord Hubbard (alltid dessa lorder) lösa ett intrikat fall där Ville Vessla naturligtvis är huvudskurk. Den tilldrar sig på den gamla fina dimmiga tiden. “Ingen Londondimma går upp mot den som finns i London”, som herr Sventon så riktigt konstaterar i en av sina många filosofiska reflektioner..
Han samarbetar förstås med “gossarna på Scotland Yard”. Det gör förresten även Agaton Sax, särskilt med överdetektivinspektör Josuah H. Lispington. Även Sax-böckerna har vi börjat läsa tillsammans.
Kjell Myhrman var väl inte Sunessons första problemlösare men han hade ett dyrt cigarettkonto och vad jag kan minnas även lite problem med alkoholen. Kanske var han lite före sin tid. Men katt hade han nog inte.
Sunessons senare hjälte, kommissarien O P Nilsson bor brogerligt i Äppelviken. Han slutar röka men tuggar en massa tändstickor i stället. Ett acceptabelt missbruk ändå.