Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

På återbesök i Chappaquiddick

Categories: Uncategorized
Monday, Aug 31, 2009

Jag behövde fräscha upp mina kunskaper om Ted Kennedy och Chappaquiddick, och Wikipedia visade sig ett utmärkt ställe att börja på. En av de första sakerna man slås av är alla de nittonhundratalslitterära övertonerna: det här är ett av den amerikanska verklighetens mer lyckade försök att bräda Theodore Dreiser. Och om det låter lite väl cyniskt så kan jag med all rätt skylla på sällskapet. Så här står det i slutet av Wikipediaartikeln:

Efter [Ted] Kenndys död påstod Ed Klein – redaktör för New York Times Magazine och författare till ett flertal böcker om familjen Kennedy – att ett av Kennedys “favoritämnen att skämta om faktiskt var just Chappaquiddick. Han brukade fråga folk, ‘Har du hört några nya skämt om Chappaquiddick?'”. Klein uppgav också: “Det var inte så att han inte kände samvetskval över Mary Jo Kopechnes död, utan snarare att han alltid såg den andra sidan av saken och den löjliga sidan av saken också”.

Medan ni plockar upp era hakor från parkettgolvet så går jag och lagar en kopp kaffe, OK? Vi ses om en stund.

Nåt av det första man ska lägga märke till är hur snabbt hela historien förvandlas och förminskas – också nu, idag, av Wikipedia självt – till en “incident”. Det är ett fenomenalt lurigt ord, “incident”: det är ett slags distillat av alla starkare ord (event, catastrophe) där inslaget av tragedi har dunstat bort. Det är en slags ansvarsfri katastrof. Mary Jo Kopechens död är nåt som, liksom, bara hände.

Det andra, mer dreiserska inslaget är ju hur “maskineriet” nästan omedelbart rullar igång. Alla dom där telefonsamtalen som var så viktiga att dom måste avklaras innan Kennedy ens registrerar att han nånstans, nån gång är tvungen att prata med polisen. Eller till polisen: han har ett redan utarbetat statement klart att ge dem följande morgon, och sen är det inte mer med det, förrän teveframträdandet nästa kväll. Om man hade en lista över dom samtalen så skulle man nog ha en rätt så fullgod karta över den tunga politiska och juridiska makten i Massachusetts sommaren 1969. Romaner har byggts på mindre.

Så Ted Kennedys “dark night of the soul” där på hotellet under den följande natten är naturligtvis ingen sådan själsvånda alls. Han träder ner i lobbyn följande morgon och ses småprata hur lugnt som helst med den lokala regattans vinnare. Vad natten har handlat om är hur man bygger en presidentkanditatur på en död ung kvinnas kropp. Straffpåföljden är i princip redan avklarad: det värsta men inte särskilt troliga som kan hända är dråp, det troligaste “failture to report a fatal accident” och ett tillfälligt indraget körkort. Men över alltihop hänger ju det förlösande ordet  i glittrande silverbokstäver: “villkorligt”.

Så visst kan man med all rätt diskutera – som Joyce Carol Oates gjorde häromdagen – hur Ted Kennedys “återkomst” (om inte rent av apoteos) gick till, särskilt om man inte har The Great Redeemer att anlita, den store samvetskonsulten med alla de rätta svaren. Trots allt, “samvetskval” är en sak. Skam är en helt annan.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004