Framsidan och baksidan
Categories: KommunismMonday, Oct 26, 2009
Skillnaden mellan Göteborg och Stockholm är ofta Vätterndjup, det vet vi alla. Fotboll, sinne för humor, frisörsalonger, man kan hålla på hur länge som helst. Men om man ska koncentrera sig på vänsterrörelsen under dess äppelmosdagar på sextio- och sjuttiotalen, så går inte skillnaden att illustrera bättre än med den blotta befintligheten av Södra Bergens Balalajkor. (Inte bara finns dom kvar, dom fyller dessutom fyrtio, enligt Expressen).
Så fort Södra Bergens Balalajkor kom på tal brukade vi göteborgare titta på varandra en kort stund, för att sedan bara fälla blicken mot marken, i en bottenlöst förfärad tystnad. Våra tankar drog sig mot Marx och intigheternas intighet, mot Lenin och arkebuseringspatrullernas arkebuseringspatrull. Jag tror den som till slut hade modet att bryta tystnaden var Ragnar Strömberg, med den odödliga parollen: “Vi kan väl alla balalajka!”
Nä, “Knutna Nävar“… Då pratar vi riktig musik.
October 26th, 2009 at 6:50 pm
Ja, det är lustigt Gunnar, med de där nedslagna blickarna. Som r-are visste jag ju också vad som var “den rätta musiken”. Inte minst när vi var på besök i Göteborg, antingen i Marx-Engels-huset eller på den stora nationella valupptakten i Konserthuset, där såväl Fred Åkerström som Knutna nävar medverkade. Jag var anställd på Nordsjö Färgfabrik de där åren, och nog betydde Knutna nävar mycket för oss. Det som idag bara är patetiskt och tomt i gestiken, måste man ändå dra sig till minnes som betydelsefullt. Jag diskuterade ofta dessa fenomen med Alvar och han sa till mig att det var fel att skämmas, ty hur det nu än var, så hade dessa år av vänsteraktivism varit en del av min bildningsväg. Kanske hade man aldrig nått fram till litteraturen, om man inte svepts med av Baudes gäng? Eller av någon helt annan ml-grupp för den delen. Ragnar Strömbergs replik ska jag lägga på minnet. Balalajkorna finns kvar. Men var finns de stora trubadurerna från den epoken? De är sedan länge döda och borta. Dan Berglund påminde oss om sin existens med en ny platta i fjol eller om det var för två år sedan. Annars är det mesta från 1970-talets första år borta. Begravt. Bortglömt. Insatt i pärmen för ungdomliga pinsamheter där det väl nu får samsas med Guillou också.
October 26th, 2009 at 7:02 pm
Thomas, jag tror din aktivism gick mycket mer på djupet än min. Jag flyttade trots allt hitom i slutet av 72, och även om jag rätt ofta återvände de första åren, så var mitt engagemang i r:arna – och deras i mig! – präglat av ömsesidig misstänksamhet. Jag blev bl.a. anklagad för att vara “madrassrevolutionär”. Jag tror jag gick “grundkursen” sex gånger. Kom aldrig förbi dialektiken, liksom.
October 26th, 2009 at 8:14 pm
Ha ha Gunnar
jag skrattar gott. Vet du varför jag fortsatte grundkursen? För att Birgitta var cirkelledare, jag gifte mig med henne 1973 och vi fick sex barn ihop – långt efter dialektiken och det andra som låg i paketet!
October 26th, 2009 at 8:20 pm
Kärlek och politik… Killen som drev den sjätte och sista grundkursen jag gick var då ihop med en kvinna som några år tidigare var själva orsaken till att jag blev kallad “madrassrevolutionär”… Världen var liten på den tiden.
October 26th, 2009 at 10:54 pm
Riktig musik och riktig musik…
Jag säger bara Nynningen och Motvind! I övrigt var det mycket träiga ballader och en hel del “knätofs” över vänsterns musik. För mig kom punken som en befrielse, både musiken och attityden.
October 26th, 2009 at 11:09 pm
Thorvald, you’re talking sexy, men båda banden var “efter min tid”. Även om jag så klart vet vad musiken handlar om, och det är kvalitet. “Bängen trålar”, bara.
Och vad jag lämnade bakom mig – Nynningen, Motvind – ersattes av, wait for it, Slade… Status Quo… Platåstövlar… Gary Glitter… Du fattar tragiken här.
October 27th, 2009 at 9:12 am
Gary Glitter, är inte det den där frejdige barntrubaduren? Historien skall döma oss…