Idag är det jämnt ett år sen jag begick bloggpremiär, efter att ha varit sisådär-treårig innehavare av en blogoid. Jag höjer ett glas Pommac i riktning mot mig själv och utbrister i ett rungande jaha. Det jag fruktade mest var trollen, men jag är nog inte kontroversiell nog – eller snygg nog? – att attrahera såna varelser i större utsträckning (jag tror jag har totalled två stycken, bara). Frid och fröjd, med andra ord.

Bengt O, tixempel, har märkt att fler och fler av de glittrande fiskarna i vårt speciella korallrev börjar dö ut. Karin och Malte är två. Johan är en tredje (oder was?). Tid, mina vänner, är vad klockan är just nu, minus ett hårdkokt ägg. Jag har en känsla av att bloggsfären till viss mån kommer att bli ett tillhåll för den generation människor som var unggamla nog att precis hinna fatta vad internet handlade om, innan staten gav dom gratis bussresor.

No worries, though. Min bevandrade son och arving tar sig för pannan när jag säger att jag inte är särskilt intresserad av miljontals hits, utan finner en oresonlig glädje i det faktum att jag har – enligt statistiken – cirka 48 trogna läsare, och att jag känner namnet på, tja, några stycken i alla fall. Om jag slutade skriva för er fyrtioåtta skulle jag nog kapsejsa som en stillastående cykel i lovart. You are all beautiful, and I want to kiss you on the mouth.