Det har för övrigt alltid förvånat mig att brittiska tidningar inte kör sina egna prenumerationsarrangemang.

Det finns, tror jag, två riktiga svar till din fråga. Den första är att den stora fördelen med UGC var att det var gratis. “The Huffington Post doesn’s pay anybody anything” sa min chef på guardnia en gång, som om hon drömde att kunna införa samma systemet här. Men att hålla kontroll över skitflödet det visar sig vara dyrt, krångligt, tidskrävande, och inte alls lätt. Vi har t.ex uppemot 13,000 kommentar på Guardinas sajt varje dag, och två heltidsanställda “moderators” i tjänst under dagarna (London tid). Och vi anstränger oss på ett sätt som inte många gör. Ändå blir det inte alls tillräckligt.

Dessutom blir det mycket lättar att förakta läsarna (en vanlig och behaglig sysselsättning i branschen) när dom framställer såsom kommentarernar gör.

Med anledning av vad Fredrik skrev ovan har jag tittat litet närmare på kommentarerna till Zarembas artikel. Nu är man ju rätt härdad vid det här laget och dessutom tycker alla inte lika men nog domineras kommentarerna av blint främlingshat och rasism. Så till den grad att jag börjat fundera på om kommentarsmöjligheten i dagspressen verkligen fyller någon funktion. Vilken funktion fyller den i så fall? Sällan eller aldrig tillförs några fakta till debatten eller kompletteringar till artikeln. Att få vråla ut sitt missnöje kan naturligtvis kännas skönt men varför skall dagspressen ställa ett forum för detta till förfogande? Visst, det kan också sitta fint att äntligen få tala om för den j-a journalistj-n vilken j-a sk-t han skriver. Men är det pressens skyldighet att öppna spalterna för detta?

Eller är det ett sätt för tidningarna att pejla folkmeningen? Men det blir nog ett väldigt skevt urval – mera sansade personer skriver väl sällan.

Kanske är det helt enkelt pressens sätt att fjäska in sig hos läsarna genom att till synes ge dem ett ord med i laget. Men varför skulle man behöva göra det när nättidningen ändå är gratis.

Jodå, de gamla vanliga rövslickarna är upprörda över hur han ger sig på de inblandade politikerna och tjänstemännen och gräver i deras bakgrund medan andra minsann får rösta på kommunister utan att utredas (se exvis Hanne Kjöller i DN) och i kommentarfälten skränar DN.se:s rasistpöbel till läsare om hur de apatiska bränner bilar.

En kompis till mig berättade häromdagen hur han på en gårdsfest hade slagits av hur svensken i kvarteret, till skillnad från alla andra expats, inte hade något gott överhududtaget att säga om sitt hemland. De senaste månaderna har jag börjat undra om jag inte borde sluta läsa svenska media, innan mer ankdebatter och grissnuvehysteri och Jan Björklund får mig att bli likadan.

Jag hoppas väl att din bild av Göteborg som en ren stad är riktig men den kan inte generaliseras och gäller definitivt inte Stockholm. De flesta kontinentala städer som jag någorlunda regelbundet besöker är renare än Stockholm (Jag vet ju inte hur det är i England). Jag skrev om detta för ett tag sedan Sviken kärlek.(Annonsen ifråga är autentisk).

Efter bara ett par dagar i Wien har det slagit mig hur olika attityden till svininfluensan är. Medan man i Sverige i teve och press matas med panikreportage och storslagna vaccineringskampnajer (jag tror man tänker vaccinera 80 % av befolkningen) tar man det här mycket lugnare. Epidemin är ingen stor sak i media och man förbereder sig visserligen men tänker ta det lugnt med vaccinieringar tills man får se hur det utvecklar sig. Nu kan jag ju inte säga vilken strategi som är bäst men de är i vart fall helt olika.

Har det varit någon reaktion i Sverige på Gellerts bok eller Zarembas recension? Jag har inte sett något.