Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for November, 2009


Call for papers: "Maktlöshetens ord"

Monday, November 30th, 2009

Jag har ett litet projekt på gång, inget särskilt seriöst, men om ni har fem minuter att fundera på det så bidra gärna med vad ni har.

“Maktlöshetens ord” handlar om sådana ord, fraser och språkliga vändningar som man ofta ser i bloggkommentarer som vill registrera motstånd mot den rådande kultursidespolitiska vänster-islamist-populist-kramande eliten.

[Fotnot: “Maktlöshet” därför att maktlöshet oftast är självupplevd, t.o.m. självönskad, i kulturer som våra. Utan maktlöshet är man ingen, ungefär som med antisemitismen].

elit[en] blir första slagordet i vårt lexikon. Definition: konsensusstövelvälde. Exempel:  (1) stockholmska kulturredaktioner; (2) SIDA on a bad day; (3) stockholmska kulturredaktioner.

Nästa ord:

förståsigpåare Definition: nån som förstår sig på nånting, t.ex. akademiker. Exempel: (1) klimatforskare; (2) vetenskapsmän överhuvudtaget; (3) litteraturkunniga; (4) klimatforskare.

minareter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

minoriteter Definition: jättestora, typ, bombmissiler, som hedermördar min mamma, när hon ligger och sover. Exempel: (1) Schweiz

källarmoskéer Definition: Fönsterlös lokal med sliten heltäckningsmatta där revolutionära islamister döljer sitt sanna väsen trots att de med alla sina miljoner saudiska petrodollar skulle kunna bygga jättestora kupoler och minareter om de bara ville. (Jfr uppslagsorden Jesuiter resp. Världskonspiration).

gammelmedier Definition: Pappersbundna, politiskt korrekta och föråldrade institutioner som saknar såväl köksbord som ryggrad och som styrs av intellektuella och moraliska dvärgar. (Jfr uppslagsorden Eliter, Kulturredaktioner resp. Cafe Latte-drickare).

dvärgar… [vem vill definiera “dvärgar”?]





Goldsmith – en osannolik hjälte?

Monday, November 30th, 2009

Det var Mail on Sundays story, men The G idag ger en bra sammanfattning här. Lord Goldsmith, Attorney General (JK) när det begav sig, skrev ett brev till Tony Blair i juli 2002, åtta månader för Irakinvasionen, i vilket han klargjorde att ett militärt ingripande i syfte att störta Saddams styre var olagligt ur all tänkbara synvinklar. Detta skapade panik i Blairkretsen, och brevet hemlighölls för de andra medlemmarna i regeringen, never mind våra folkvalda i parlamentet.

Månaderna i början av 2003 får alltså Goldsmith idoga besök av the Cabinet heavies, som trycker upp honom mot väggen, klämmer åt ballarna och väser att dom vill ha ett nytt, och mycket kortare, brev. Vilket Goldsmith, vid det laget uppenbart knäckt, levererade.

Här hade man alltså gått och trott att Goldsmith var en vek och lydig patsy för The War Party. I själva verket hade han fått in sin kontring långt i förväg, för eftersom det blev nerskrivet och diariefört innebär förstås att det förr eller senare skulle komma fram. Frågan är vem som läckte det till Mail on Sunday – och Chilcotutredningen (livefeed här), som nu sitter på det och kommer att ta upp med med Goldsmith i förhör i januari. Någon av Goldsmiths allierade på JK? Chilcotutredningen har trots allt redan kallats “statstjänstemännens revansch”.

Och därmed har chanserna att Blair kommer att ställas inför krigsrätt tagit ännu ett kliv ut ur önskedrömmarnas sfär.





Operation IanDurying Freedom (geddit?)

Sunday, November 29th, 2009

Jag läser i Observer att det är en ny bok och biopic på gång om min idol Ian Dury. Artikeln citerar en av hans typiska – och därför typiskt bästa – strofer, från “Blockheads“:

Your must have seen parties of blockheads
With blotched and lagered skin
Blockheads with food particles in their teeth
What a horrible state they’re in
They’ve got womanly breasts
Under pale blue vests
Shoes like dead pig’s noses
Cornflake packet jacket, catalogue trousers
A mouth that never closes.

Jag försöker hitta analogier för att beskriva Ian Dury – Jacques Brel, Cornelis, Bellman, ett kärleksbarn avlat av Povel Ramel och Shane McGowan – men det går inte. Tack och lov.

Fotnot: Och om nån behöver en förklaring till varför Kilburn & The Highroads imploderade – för att senare bli Ian Dury & The Blockheads – så klicka bara på Blockheadslänken ovan. Så såg det ut när The Highroads spelade, fast åtta resor värre, totalt kaos på scen. Att allt hängde ihop berodde på att trummisen och basisten var entusiastiska sulfatslavar och kunde spelat samma 2/4 till nästa onsdag.

När jag kom hit i början av 70-talet bodde jag praktiskt taget på Dingwall’s i Camden. Jag var dum, drogad, förälskad och 21. Ungefär varje tisdag var det Kilburn & The Highroads. Fram mot helgerna var det mer together outfits. Och Bo Diddley. Men Dingwall’s var suveränt: grovhångel, skitiga droger och bra rock under ett och samma tak.

Jag vet ingen lada som nånsin gett mig samma summa av happiness unbounded. Särskilt inte Gamla Ullevi.





Årets Icke-Böcker…

Saturday, November 28th, 2009

Jag ska vara så oförskämd att jag citerar en tidigare post, men det är från så länge sen (11 oktober 2005) att det lika gärna kunde vara nytt… (ähem).

I sin roman ‘Changing Places’ (1975) introducerade David Lodge en sällskaplek kallad “Förnedringar” i vilken deltagarna – helst litteraturvetare eller kritiker – en efter en måste bekänna vilka litterära mästerverk de aldrig läst. Det geniala med leken är att varje spelare får en poäng för varje motspelare som har läst boken – dvs. ju mer obildad man bekänner sig vara desto större poängchans har man. Vinnaren i Lodges lek är en litteraturprofessor som bekänner att han aldrig läst Hamlet.

Jag tar “Förnedringar” som min utgångspunkt, min mall, när jag sällar mig till de floder av namnkunniga namn som nu väljer sina Årets Böcker i tidningarna (fotnot: som journalistik är “Årets Böcker” rätt ointressant, men det är publicistiskt genialt: tidningarna får arealer av gratiscopy, och författarna får puffa sina kompisar hur oförskämt som helst).

Hur som haver, jag har nu tänkt efter jättelänge. Och kommer inte på en enda bok som jag läst i år, varken bra eller dålig!

Unbelievable… Inte en enda. När jag var i Göteborg i somras skulle jag köpt Maltes Förbindelser, men det blev inte av. Jag började läsa Olof Lagerkrantz Strindbergsbiografi, som jag knyckte ur morsans bokhylla. Men jag tappade orken vid sidan 252, och det var väl i augusti nån gång.

Holy shit… Inte en enda bok. Jo, det är klart: jag har ju läst dikter, det gör jag ständigt, men det är förstås inte detsamma som att “läsa en bok”, som man aldrig läst förut, och att läsa den från början till slut.

Inunder Lagerkrantz på mitt nattygsbord ligger Post/Robbins ‘When Illness Strikes the Leader: The Dilemma of the Captive King’ som jag länge tänkt läsa om, för jag vet att den skulle ge så mycket nytt nu några år efter. Men inte heller det har blivit av.

Det måste vara nåt fel här. Nån bok måste jag ha läst. Jag återkommer när jag kommer på vilken det var.





Kungen är död, leve – furstinnan Yasmine von Internet…?

Friday, November 27th, 2009

Vi säger farväl till Hans Oerhördhet Giorgio Carboni, fursten av Seborga, som dog i förrgår. Daily Telegraph har en succinct runa här.

Jag fick upp ögonen för Carboni när han var med i en mycket intressant teveserie för några år sen, “How to Start Your Own Country“, en plan som vi väl alla mediterat över från tid till annan.





Not again…

Thursday, November 26th, 2009

Jo, jag vet, vi kan välja bland helveten att uppmärksamma på våra bloggar, men de religiösa hittar alltid speciellt överjävliga sätt att få förnuftsbaserade varelser som oss att ramla ihop av sorg. Läs först (om ni orkar) Andrew Browns blogpost om anti-homosexlagstiftningen i Uganda och varför den engelska statskyrkan håller tyst. Eller läs (om ni orkar) om den irländska katolska kyrkans bortviftande av våldtäkt på barn. (Och polisen, visar det sig…)

Det finns inget annat sätt att formulera det. Dessa människor är flippskallade, vidskepliga, välbeväpnade och välfinansierade, sexualfixerade, mordiska FREAKS…

Kolla ryggen, mina vänner, särskilt om ni har barn. Det här är farliga människor och det börjar bli dags att tänka i termer av restriktiv lagstiftning, enligt min mening. Dilemmat är detta. Hur kan man respektera religionsfriheten – barns rätt att få vara barn – medan man samtidigt försöker hålla dessa hatiska, blodtörstiga, råknullande människor i schack? Alla tankar välkomna i kommentaren. Utom trollens.





En "djup webb", det skulle ju visserligen behövas ibland…

Thursday, November 26th, 2009

Andy Beckett på The G. skriver idag om Deep Web, den osynliga webben, och inte så lite melodramatiskt blir det, t.o.m. i öron (mina) som aldrig hört talas om detta förut. -“Det måste vara där trollen bor!” var min första tanke. Stora Mörka Skogen, liksom…

Men mina vanligtvis välunderrättade källor säger att artikeln i mycket är en blandning av missförstånd, out-of-date information, och faktafel (som om Russian Business Network, som tydligen inte funnits till på flera år). Och ordet “Darknet” betecknar nu för tiden något mer specifikt: NSA:s elektroniska post-9/11 spaningsoperation.

En av de pålitligaste informationskällorna för allt sånt här lär vara “Security Fix” – Brian Krebs blogg på Washington Post.

Så nu vet ni det.

[Det finns för övrigt en “djupversion” av Pressylta. En mörk skogsversion. Den är by-invitation-only och vi äter mycket korv.]





Ny Pressyltaservice: The Best of the TOCS!

Tuesday, November 24th, 2009

Några nya uppsatser i skandinaviska akademiska tidskrifter:

“Why do the Finns trust the Police?” (Läs mer!)

“Of all foods bread is the most noble” (Läs mer!)

“The Dream of Safety. Thousand Years of Danish Insurance” (Frestad? Läs mer!)

“What to do with non-replanted hands?” (Läs mer!)

“Urinary incontinence in women is not exclusively a medical problem” (Läs mer!)

“It’s hard to be a Dane these days…” ( Läs mer!)

[Källa: TicTOCS]





Wood tar fram sågen…

Tuesday, November 24th, 2009

Inte för att jag läser särskilt många romaner nu för tiden, men jag har alltid klandrat mig själv för att inte ha läst Paul Austers New York-trilogi, som jag hört så mycket gott om. Nu är jag alls inte så säker, efter att ha läst James Woods kritik av Austers romankonst i senaste New Yorker. Holy cannoli… Jag skulle sagt att Woods inte är nådig i sin kritik. Men det är han ju, och det är just det som gör den så mordiskt effektiv.





Nu fattar jag äntligen vad det är jag menar…

Monday, November 23rd, 2009

Förra veckans musikaliska tema, närt av en hälsosam påse pommes, lade grunden för en del tankekopplingar som i bortre ändan mynnade ut i följande slutsats. En av de saker jag älskar i musik – jag väntar med att ta det vidare till litteratur och annat – är subtilitet i styrka, nyans i kraft, the gentleness of giants… Jag har tre exempel: (1) Jessye Norman; (2) säckpipan; och (3) Jimi Hendrix.

Jessye Norman brukar vanligtvis kallas “dramatisk sopran”, vilket i princip innebär att rösten besitter en styrka tillräcklig för att höras över en 100-styckad orkester (dock inte lika stentorisk som en “högdramatisk Wagnersopran” som Birgit Nilsson). Men denna styrka innebär traditionellt att rösten får sina minusaspekter vad gäller textur och timbre, i att den del nyanser helt enkelt går förlorade.

Ett fåtal – Norman och Nilsson är två – besitter dock även nyansrikedom för att kunna framföra mer känsloavvägt och finstämt material, typ “Dido’s lament” från Henry Purcells “Dido and Aeneas”, som jag länkade till i fredags. På den Youtubesidan får man också några intressanta exempel på det här med styrka och subtitlitet, för man kan i sidpanelen också höra den prisade Emma Kirkbys oerhört subtila version, liksom vår egen Ann-Sophie von Otter, som representerar ett slags stadium mellan Norman och Kirkby.

Kritiken mot Jessye Normans version har då alltid varit – som den också är mot hennes tolkning av Strauss Fyra sista sånger – att den är för “stark”, för “tung”, för “grandios”, och (ofta) för “långsam”. Jag begriper inte alls den inställningen, varken intellektuellt eller estetiskt. Den röjer en krass och ytlig inställning till hur sorg ska betraktas och framföras, alltså the nature of a lament: att teknisk kraft och styrka inte hör hemma denna dramatiska posture; att stillhet och “fin”-het och lyricism enbart kan förekomma i låga decibeltal. Det stämmer helt enkelt inte. Lyssna bara.

Säckpipan visar samma sak. Nu är jag den förste att erkänna att subtilitet-i-styrka på det här området bäst exemplifieras av irländska Uilleann pipes (en mycket begåvad ung man vid namn Elvin Moynagh spelar “a set of reels” här). Och det har faktiskt mycket med decibeltal att göra, liksom harmonier och tekniker. Men det finns ett område (av flera) där säckpipan kommer till sin rätt, och det är i “the massed band”, ofta skotska eller irländska regementsorkestrar.

Det finns ett överväldigande vackert exempel från drottningsmoderns begravning i april 2002. När kistan bars ut från Westminster Abbey stod the massed band of The Royal Irish Guards på gräsplanen utanför och stämde upp i “Oft in the the Stilly Night” (melodin till en tonsatt dikt av Thomas More, för övrigt). BBC-reportaget finns på Youtube här, men ljudkvaliten är tyvärr så kass att den inte alls motsvarar vad man kunde höra den dagen, inkluderat från teven, och sabbar därför min poäng något…

Såna här massed bands producerar nämligen en fullkomlig storm av ljud, som för det första är rent fysiskt överväldigande och för det andra är emotionellt överväldigande när det handlar om just laments. En storm av vemod.

Och det underliga är att man skulle kunna säga samma sak om mitt tredje exempel, också det en utpräglad lament: när Hendrix spelar “Star Spangled Banner” tidigt på måndagsmorgonen i Woodstock. En storm av vemod, som sagt… Min poäng här är, återigen, (och det är ofta upprepad poäng) att uppe på dessa höga decibeltal spelar en oerhört subtil musiker, särskilt bland rockgitarrister. Hendrix kunde spela bluestolvor som få andra, men vad som gjorde honom ovanlig bland rockgitarrister var att han lämnade bluesidiomet (alt. “bluesklyschorna”) mer och mer bakom sig.

Hendrix var i princip jazzmusiker, inte helt olik Thelonius Monk i det att han använde sig av plötsliga avbrott, tonartsskiftningar, och generellt jazzens tendens till melodiskt-tematiska strukturer, snarare än rockens ackord-riffbaserade d:o. Det är kort sagt en musik som i sin subtilitet kräver mycket mer av lyssnaren än konventionell rock gör, och att själva förstärkningen och decibeltalen är en integrerad del av “fin”-heten, av den lyriska detaljskärpan i Hendrix musik, precis som Jessye Normans lungkapacitet är det för hennes, och själva massed-ness är det för det kungliga irländska gardets.

I rest my case. Och ser som vanligt fram emot kommentarer.

[Här är ännu mera bevis på Hendrix 12kunskap, med Stephen Stills och Johnny Winter i ‘The Tings That I Used To Do’, från 1970] [det här kan i princip hålla på hur länge som helst…]



Links