Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

England: musiklöshetens land (1)

Sunday, Nov 15, 2009

Häromdan lyssnade jag i bilen på en repris av ett lite omtalat program på BBC Radio 4, i vilket Alastair Campbell (King of Creeps, Blairs propagandaminister) pratar om sin beundran för Jacques Brel. Det var, som väntat, mycket Campbell och lite Brel. Bedrövligt. Det fick mig, som genuin Brel-fan, att känna mig, ähm, “soiled”… skiten, nergången, flottig.

Därefter, idag, läste jag en recension (kommer inte ihåg var) av Bonniers nya Evert Taubebok – och tänkte “Det här är ju bra, och inte en dag för tidigt”. Intressant satsning av Bonnier Fakta: de mest välkända av välkända texter underkastade exeges (vad jag förstår), ett genuint analytiskt projekt. Och en julsäljare, dessutom.

Frågan öppnar sig, som så många gånger förut: varför har England ingen “chanson-tradition”, ingen “visskatt”, ingen Brel, ingen Taube?

Ett par definitionsfrågor först. Jag säger “England” därför att situationen är annorlunda i de keltiska kvarteren av det här landet. (Jag skulle dessutom hävdat att USA har en “visskatt” i The Great American Songbook…) Och med “chanson/visa” menar jag (grovt uttryckt) en litterärt högkvalificerad, ofta vers/refräng-baserad dikt, satt till musik. Detta till skillnad från “pappersdikt”, som har helt andra förutsättningar och målsättningar, framför allt att den inte är rytmiskt bunden så som en chanson/visa måste vara.

Svaret finns att hitta i den engelska genredistinktionen mellan “poetry” och “verse”. “Poetry” är en upptäcktsresande, “verse” är en turistguide (som nån sa, minns ej vem). Den ena elitistisk, den andra folklig. [Pressyltavarning: Här står generaliseringarna som spön i backen]. Den förra är vad vi europeer kallar dikt och representeras i England av poeter som Ted Hughes, Seamus Heaney och Geoffrey Hill. Och den senare är vad vi kallar chanson och visa – med den fatala distinktionen att den inte beledsagas av musik… Här hittar vi rimsmeder som vår nya Poet Laureate Carol Ann Duffy (ungefär: Pam Ayers som doktorand).

[“Var hör då Philip Larkin hemma?” här jag er ropa. Larkin har två ben i verse och ett i poetry. “Auden?” Ett ben i verse och två i poetry]

Del 2 i morgon handlar om varför engelsmännen är så dåliga på musik, trots Spencer Davis Group.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004