Vi saxar ur gammal-Pressylta, måndagen 28 juli 2008:

BBC planerar en teveserie om brittisk seriös musik och spårar dess rötter till ”Purcell, Handel, Haydn och Mendelsohn”… Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det är som att spåra den brittiska charkens historia tillbaka till, tja, ”salami, pastrami och falukorv”…

Här är då ännu en generalisering att sätta tänderna i: England har fenomenalt duktiga musiker, men få eller inga tonsättare av rang. (Jag lämnar populärmusikens tillfälligt hän). Vidden och djupet av det seriösa musikutbudet, och inte bara i London, har mig veterligen ingen rival.

Men tonsättare? Purcell, ja, OK… Men sen…? Elgar? En pastoralmånglare som Kurt Atterberg skulle sopat mattan med. Benjamin Britten? Jag hör till dom som vägrar placera Britten i första divisionen. Vaughan Williams? Mmnnjä… En bit här, en bit där. John Taverner? En tredje rangens Messiaenepigon.

Svar har jag inget, men hur kommer det sig att t.o.m. de stora “kulturländerna” kan visa upp sådana uppseendeväckande brister i sitt kulturella utbud? En del skulle sagt ungefär samma om brittisk bildkonst, men där är jag nog inte med. Och jag försöker hitta motsvarande kulturbrister i andra länder, men kommer ingen vart. Är det en engelsk unicitet vi har att göra med?

Bortsett, som sagt, från det faktum att resten av Europa i det stora hela saknar det som engelsmännen kallar “verse” – lätt dikt, Poesi Lite – i så måtto att den enbart existerar i läsbar form. Vi sätter nämligen vår lätta dikt till musik. Ta exemplet Dan Andersson: “skriven” och “läsbar” dikt, som inte skulle kunna existera om den inte samtidigt strävade mot tonsättningen. Birger Sjöberg, ett annat exempel. Mycket av Cornelis skulle varit utmärkt lätt vers, men blir ju bara stor med musiken. [Här åker jag rätt mycket slalom mellan självklarheterna, och ingångar för kritik finns säkert i massor: den välkomnas i så fall varmt!]

Nå, vad innebär det då för exempelvis den svenska och engelska kulturens respektive syner på högt och lågt? En rätt avsevärd skillnad, skulle jag sagt. För oss är “skillnaden” mellan Gunnar Ekelöf och Evert Taube irrelevant, båda är likvärdiga delar av vårt kulturarv. För fransmännen antar jag att “skillnaden” mellan Rene Char och Jacques Brel är lika meningslös. Men i England skulle en sådan likvärdghet mellan diktare och rimsmed varit fullkomligt otänkbar. Den alltför meningsfulla skillnaden mellan dem har dessutom en doft av klassamhället över sig: i mycket outtalad, accepterad av bådadera, klar som korvspad.

Det här resonemanget ledde egentligen inte nån särskildstans… Sorry ’bout that. Men, som sagt, kom gärna med kritik, så kanske det blir nåt mer än en tumme, who knows?