Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Nu fattar jag äntligen vad det är jag menar…

Categories: Kulturellt
Monday, Nov 23, 2009

Förra veckans musikaliska tema, närt av en hälsosam påse pommes, lade grunden för en del tankekopplingar som i bortre ändan mynnade ut i följande slutsats. En av de saker jag älskar i musik – jag väntar med att ta det vidare till litteratur och annat – är subtilitet i styrka, nyans i kraft, the gentleness of giants… Jag har tre exempel: (1) Jessye Norman; (2) säckpipan; och (3) Jimi Hendrix.

Jessye Norman brukar vanligtvis kallas “dramatisk sopran”, vilket i princip innebär att rösten besitter en styrka tillräcklig för att höras över en 100-styckad orkester (dock inte lika stentorisk som en “högdramatisk Wagnersopran” som Birgit Nilsson). Men denna styrka innebär traditionellt att rösten får sina minusaspekter vad gäller textur och timbre, i att den del nyanser helt enkelt går förlorade.

Ett fåtal – Norman och Nilsson är två – besitter dock även nyansrikedom för att kunna framföra mer känsloavvägt och finstämt material, typ “Dido’s lament” från Henry Purcells “Dido and Aeneas”, som jag länkade till i fredags. På den Youtubesidan får man också några intressanta exempel på det här med styrka och subtitlitet, för man kan i sidpanelen också höra den prisade Emma Kirkbys oerhört subtila version, liksom vår egen Ann-Sophie von Otter, som representerar ett slags stadium mellan Norman och Kirkby.

Kritiken mot Jessye Normans version har då alltid varit – som den också är mot hennes tolkning av Strauss Fyra sista sånger – att den är för “stark”, för “tung”, för “grandios”, och (ofta) för “långsam”. Jag begriper inte alls den inställningen, varken intellektuellt eller estetiskt. Den röjer en krass och ytlig inställning till hur sorg ska betraktas och framföras, alltså the nature of a lament: att teknisk kraft och styrka inte hör hemma denna dramatiska posture; att stillhet och “fin”-het och lyricism enbart kan förekomma i låga decibeltal. Det stämmer helt enkelt inte. Lyssna bara.

Säckpipan visar samma sak. Nu är jag den förste att erkänna att subtilitet-i-styrka på det här området bäst exemplifieras av irländska Uilleann pipes (en mycket begåvad ung man vid namn Elvin Moynagh spelar “a set of reels” här). Och det har faktiskt mycket med decibeltal att göra, liksom harmonier och tekniker. Men det finns ett område (av flera) där säckpipan kommer till sin rätt, och det är i “the massed band”, ofta skotska eller irländska regementsorkestrar.

Det finns ett överväldigande vackert exempel från drottningsmoderns begravning i april 2002. När kistan bars ut från Westminster Abbey stod the massed band of The Royal Irish Guards på gräsplanen utanför och stämde upp i “Oft in the the Stilly Night” (melodin till en tonsatt dikt av Thomas More, för övrigt). BBC-reportaget finns på Youtube här, men ljudkvaliten är tyvärr så kass att den inte alls motsvarar vad man kunde höra den dagen, inkluderat från teven, och sabbar därför min poäng något…

Såna här massed bands producerar nämligen en fullkomlig storm av ljud, som för det första är rent fysiskt överväldigande och för det andra är emotionellt överväldigande när det handlar om just laments. En storm av vemod.

Och det underliga är att man skulle kunna säga samma sak om mitt tredje exempel, också det en utpräglad lament: när Hendrix spelar “Star Spangled Banner” tidigt på måndagsmorgonen i Woodstock. En storm av vemod, som sagt… Min poäng här är, återigen, (och det är ofta upprepad poäng) att uppe på dessa höga decibeltal spelar en oerhört subtil musiker, särskilt bland rockgitarrister. Hendrix kunde spela bluestolvor som få andra, men vad som gjorde honom ovanlig bland rockgitarrister var att han lämnade bluesidiomet (alt. “bluesklyschorna”) mer och mer bakom sig.

Hendrix var i princip jazzmusiker, inte helt olik Thelonius Monk i det att han använde sig av plötsliga avbrott, tonartsskiftningar, och generellt jazzens tendens till melodiskt-tematiska strukturer, snarare än rockens ackord-riffbaserade d:o. Det är kort sagt en musik som i sin subtilitet kräver mycket mer av lyssnaren än konventionell rock gör, och att själva förstärkningen och decibeltalen är en integrerad del av “fin”-heten, av den lyriska detaljskärpan i Hendrix musik, precis som Jessye Normans lungkapacitet är det för hennes, och själva massed-ness är det för det kungliga irländska gardets.

I rest my case. Och ser som vanligt fram emot kommentarer.

[Här är ännu mera bevis på Hendrix 12kunskap, med Stephen Stills och Johnny Winter i ‘The Tings That I Used To Do’, från 1970] [det här kan i princip hålla på hur länge som helst…]

4 Responses to “Nu fattar jag äntligen vad det är jag menar…”

  1. Skulle räcka med en “+1” eller “gillar”-knapp här, tror jag.

    Eller, om jag då förväntas kommentera – “hödramatik”? Stavfel, eller en obskyr referens till följande lilla prank?

    http://www.youtube.com/watch?v=GI1F7ziJIEo

  2. Ha ha! Jag föredrar nog att kalla det “obskyr referens”, snarare än annalkande starr… Nu rättat i alla fall.

  3. Ditt tredje exempel kan i förstone tyckas oväntat, men jag håller helt med dig – “Star Spangled Banner” med Jimi Hendrix kan inge en känsla av outsägligt, nästan outhärdligt, vemod.

    I det avseendet ligger dock Woodstock-versionen hästlängder efter studioversionen på “Rainbow Bridge”,. Enligt skivans “inner sleeve” är “Star Spangled Banner” spåret inspelat den18 mars 1969 på Record Plant av Jimi Hendrix, ensam på “guitars”.

    Det är naturligtvis en mer polerad version än live-diton, men den lyriska detaljskärpan (som du så träffande uttrycker det) framstår än tydligare.

  4. Thorvald: Din “Rainbow Bridge”-poäng är helt korrekt, tycker jag. Men jag valde konsertvesrionen därför att den inkluderar (dock kanske inte i det här synbarligen svårladdade klippet) hans “efterspel”, dvs. den 20-30 minuter långa improvisation som följde på nationalsången, och som visar upp Hendrix som “orchestrator”, en Ellington i vardande.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004