Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Stina Aronson: Mysteriet med det försvunna s:et

Categories: Svenskt allmänt
Monday, Nov 2, 2009

Författaren Stina Aronson har blivit aktuell, bland annat genom De Nio:s litterära kalender (och Therese levererade en av Aronsons dikter igår, till allmän acklamation). Jag vill emellertid fokusera på en aspekt av Aronsons liv och verk, som vid första anblick kan verka puttenuttig men som vad det lider kan utveckla sig till en av de djupaste insikter Pressylta nånsin har levererat till en oförtjänt värld. Förutsatt, vill säga, att den inte visar sig vara puttenuttig rakt igenom. Det vore ju otur. Nå, hur som helst, här presenterar vi då…

Stina Aronson och mysteriet med det försvunna s:et

Stina hette alltså Aronson därför att hon, enligt Wikipedia (jag vet, men hav tålamod…), gifte sig med överläkaren vid Norrbottens tuberkulossjukhus Anders Aronsson. Nu ska jag lämna åt litteraturvetenskapen att reda ut Aronsons kärleksliv, hennes förhållande med Artur Lundqvist, och hur detta eventuellt påverkade hennes äktenskap med överläkaren Anders. Det är inte vår angelägenhet, utom i så måtto att Stina vid något tillfälle under tidsresan beslutade sig för att kapa bort ett av s:en i Aronssons namn.

Vi rör oss alltså i de chronschoughar i vilka det ibland kan vara svårt att se alla trädh: de svenska efternamnsstavningarnas politiska mikroekonomi. Vad gäller -sonnamnen (i motsats Kronskogskomplexet) verkar den grundläggande regeln vara att “less is more”. Ett “s” är kort sagt finare än två. Olson ser ner på Olsson. Undantaget är bokstaven “h”, där Ohlson ser ner på Olson och ser ännu mer ner på Ohlsson, som uppenbart inte kan bestämma sig.

Mitt eget exempel kan tjäna som belysning. Min farfar och farmor stavade Pettersson, men deras tre söner ändrade till Petersson: “less is more”, alltså, för de hade alla tre kommit en bit längre på den sociala färden än deras föräldrar, som plägade ske med den generationen. Farfar var elektriker och av hans söner blev en egen företagare, en blev finmekaniker, och en blev köksmästare (min far). All well and good, välfärdssamhället har fått upp gasen, och den blivande köksmästaren gifter sig strax efter kriget med Marianne. De får två söner.

År 1967 drabbas den ene, Gunnar Petersson, av sin första riktigt stora kärlek. Det hela utspelade sig i och kring Hvitfeldtska gymnasiet, FNL-rörelsen och med tiden KFML. Hon hette Anon… Anon Lindström. Hon var vacker som en dag i mitten av april, skärpt som en nyvässad stämgaffel. Det var en intensiv historia, så intensiv att vi omsider fick höra att politbyrån formellt stämplat oss som “madrassrevolutionärer”. Det var, som alla visste, första stationen på resan till Ljubljanka.

Mitt gapflabb, när jag fick höra detta, fick jag snart svälja när det visade sig att Anon tog detta rätt allvarligt. Det markerade i själva verket början på slutet för oss. Tristan och Isolde var det väl inte, men traumatiskt nog. Hur som helst, som ett led i Anons strävan att rehabilitera oss båda i KFML:s ögon satte hon mig en dag ner på den lilla kullen bakom deras hus på Guldheden och föreslog på fullaste av fullt allvar att jag skulle ändra stavningen av mitt efternamn från Petersson till Pettersson.

Hon behövde förstås inte förklara varför. Jag fattade med en gång. Det personliga är det politiska. Det var en seriöst avsedd gest mot proletariseringens nödvändighet, ett brott med min familjs uppåtsträvande förflutna, ett omfamnande av folkets verklighet, en hemkomst till arbetarklassen. Jag böjde på nacken inför det oundvikliga. Historien tog ut sin rätt.

Och Pettersson har det varit ända sen dess. Min bror heter förstås fortfarande Petersson. Jag var bara för indolent för att ändra tillbaka, för det handlade ju vid det laget om pass och skattsedlar och allt det där som fortsatte ramla in genom brevlådan långt efter att Andersson blivit Andermatt, i Pär Rådströms radiokåseri.

Men jag undrar över Stina. Varför tyckte hon att hon behövde “posha upp” på det viset? Han var ju överläkare, för jösse namn, Anders. Han hade “över” i själva titeln! Vad var hon ute efter? Nån som vet?

8 Responses to “Stina Aronson: Mysteriet med det försvunna s:et”

  1. På Thereses blogg har jag just levererat följande kommentar som för säkerhets skull också kan delges dina läsare:

    En fantastisk text om Stina Aronson finns i Margit Abenius essäsamling Memoarer från det inre. Den kom ut 1963 och ligger på min tio-i-topp-lista över svenska essäsamlingar.

    Margit Abenius (en av 50-talets stora litteraturkritiker) var mångårig vän med Stina Aronson. Hon skriver i sin essä också om mannen Anders, vars namn hon faktiskt också stavar utan ”s”. Så här står det på ett ställe:

    ” ‘De smås doktor’, Anders Aronson, som hon hade varit gift med i 18 år och som aldrig hann bli någon gammal man eller ens en medelålders, var den människa som Stina talade mest om med mig. Det är ju tänkbart att han inte alltigenom varit den rätte mannen att förlösa henne som diktare och som kvinna, men ett är säkert: på senare år var han för Stina det verkligt stora minnet. Han levde inom henne som personlighet, som ledstjärna och som den centrala gestalten i hennes novellistik”.

    Uppenbarligen dog Stinas man tidigt. Det är möjligt att han aldrig stavade sitt namn med två ”s”. Det är kanske bara slentrianstavning som gör att han på nätet finns under ett förvanskat efternamn.

  2. Tidens tecken: Jag misstänkte att så var fallet, men låter ändå posten stå som den är. Kanske överläkaren själv behövde posha upp, who knows?

  3. Ja, sanningen finns kanske i någon statskalender som jag nu inte har tillgänglig. Min första teori var egentligen att Stina A tog bort ett “s” för att markera distansen mellan sitt borgerliga och sitt litterära jag. Men den teorin brakade ihop när jag läste Margit Abenius.

    Annars skrev ju SA ett antal böcker under pseudonym så tanken på hennes identitetsspel var kanske inte så tokig. Särskilt inte som hon var s.k. oäkta barn i en förbindelse mellan Olof Bergqvist (så småningom biskop i Luleå) och en tjänstekvinna i Uppsala. Hon växte upp i ett fosterhem och hade säkert anledning att fundera på vem hon egentligen var.

    Faktakollen får fortsätta.

  4. Jag gillade historien om ditt namnbyte. Vilken tid det måste ha varit, 60-talet, om den fick folk att tycka att sådant som flickvännens reaktion var fullständigt normalt.

  5. Tja, med tanke på vilka efternamnsbyten folk ägnar sig åt nuförtiden, också av inbillade klass-orsaker (något som Ackebo skildrat väl), så vet jag inte om 60-talet var så värst annorlunda.

    Fast bara en bokstav hit och dit? Min farfarsfar kapade halva efternamnet för att få bättre symmetri i firmanamnet. Radikalt värre.

  6. Instämmer med Håkan. Men också med Fredrik, eftersom kretsen kring kfml och senare dess r-svans, höll sig med betydligt värre vanor än så. Jag minns ju fabriksägarens dotter i Limhamn som tvingades ta ett fabriksarbete själv och därtill sälja sin aktier för partiets “kampfond”. Då fann jag det helt normalt. Vad hade hon varit för revolutionär om hon haft aktier och inte arbetat på fabrik? Många gånger har jag undrat över hur hennes liv sedan gestaltade sig. Inte för att mitt hjärta bankar för aktieinnehav eller så, men sätter det gjordes, det som sades vara “nödvändigt”. Alla högutbildade akademiker på Kockums varv som svetsare eller på Nordsjö färg som thinnertvättare ska vi inte tala om. Så då gör jag inte det.

  7. Thomas, det där med aktierna är rätt läckert. “Kampfond”, jojomensan… Det är ett mysterium jag aldrig fått förklarat för mig: här körde dom ständigt sina prenumerantkampanjer för rädda utgivningen av Proletären, samtidigt som dom hade råd att köpa Marx-Engelshuset på Fjärde Långgatan, alltså mastig fyravåningskåk i centrala Göteborg (mitt emot Polishuset, dessutom). Hur i herrans namn gick det till? Var det en gåva av en avliden stalinistisk fastighetspamp?

  8. Gunnar
    trots att det är mer än 30 år sedan minns jag mitt första besök i Marx-Engelshuset, hur häpna vi blev – storleken, de många våningarna, kontoren där Baude och de andra satt, Proletärens redaktion, förlagets personal, och så bokhandeln i bottenvåningen som förestods av Baudes fru. Jag har ingen aning om var pengarna kom ifrån. Varken Sovjetblocket eller kineserna stödde ju r-arna. Jag minns när jag jobbade som reseledare i Albanien 1978 och var där som besökare 1977, hur reserverade alla officiella albanska representanter var mot r-arna. Sedan kom ju albanernas brytning med kineserna sommaren 1978, då hårdflirtade r-arna med dem. Men detta hus köptes ju långt tidigare. De enda officiella kontakter partiet haft de senaste tio åren är ju med kubanerna, och kanske med nordkoreanerna. Kommer pengarna därifrån? Ja, vem vet. Men insamlingarna du nämner var en del av vardagen under de år jag var med (1972-74 ungefär). Valrörelsen med de maskingevärsbärande muskulösa männen blev vändpunkten för mig, efter det ville jag, trots min flirt med det totalitära, inte vara med längre. Och så vitt jag förstått har de kvar huset, är det inte så?

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004