Eftersom Thomas Nydahl på Occident mailat mig (och andra, tar jag för givet) om sitt beslut att sluta skriva för dagspressen, och om vad som ligger bakom beslutet, så tycker jag det liksom vore ohövligt att inte kommentera det. Det är förstås ett beslut genomfört med all den dramatiska slutgiltighet vi blivit vana vid från Thomas håll, och det är ju inte utan att man undrar vad det betyder när han säger att “Nu ska jag försöka delta på allvar i den strid vi står mitt uppe i”. Aux armes, citoyens?

Men ändå. Jag tror varken Thomas eller någon annan behöver bli särskilt överraskad av att jag håller med honom i många stycken. Kristianstadsbladet känner jag inte alls till, men det hindrar inte att jag känner igen bilden av en dagspress – framför allt dess kulturdelar – som så till den milda grad släppt efter på intellektuell disciplin och publicistiskt självförtroende. (Men det är samtidigt en bild jag inte riktigt känner igen nån annanstans, utanför Sverige. Intellektuellt och publicistiskt tycker jag brittisk press håller lika hög kvalitet som tidigare, dvs. i dom tidningar där man har rätt att förvänta sig det, alltså i stort sett dom som brukade kallas för “the broadsheets”.) Om det därpå följer att den personliga reträtten är den korrekta strategin, som Thomas vill mena, är jag däremot inte övertygad om. Lämnar det inte nöjesscenen ännu nöjdare?

Vad gäller islamismen, likadant. Jag delar inte alls den spenglerianska neoconsynen på ett Europa i obönhörligt förfall, och en makt- och kulturelit för evigt förslavad av multikulturalismens och relativismens upptjack, om jag får uttrycka det så. Jag delar heller inte Thomas och hans meningsfränders exklusiva fokus på islam. Religion är grundproblemet, och både kvantitativt och kvalitativt skulle jag sagt att evangelisk kristendom är ett minst lika allvarligt hot som islam, inte minst vad gäller sanktionerat våld, mot abortläkare i USA, mot homosexuella i Afrika, mot “djävulsbesatta” småbarn.

Jag håller dock helt och hållet med om att det demokratiska Europa absolut inte får hymla om det islamistiska våldet. Yttrandefriheten måste vara okränkbar, men blir kränkbar när (som Christopher Caldwell sa i FT nyligen; [registrering behövs]) radikala islamister utmanar våldsmonopolet och tar åt sig “makten att hota”:

[…]this power to intimidate, though informal, is potentially decisive. It is the same power exercised by those who threaten journalists in Russia, those who kill policemen in Mexico, or the Ku Klux Klan in the US south of a century ago. Such acts make law. It is remarkable how few people they have to harm to do so. Lars Løkke Rasmussen, the Danish prime minister, was not just mouthing a cliché when he described the attack on Mr Westergaard as “an attack on our open society”. Once a competing source of predictable violence emerges in an open society, government must do something to stop it.

Men man måste samtidigt erkänna det faktum att islam i Europa har många ansikten; de franska muslimerna från Maghreb skiljer sig i många avseenden – inte minst kulturella – från brittiska muslimer med härstamning i pakistanska Kashmir och Bangladesh. Jag har alltid menat på att ansvaret i minst lika hög grad ligger på våra muslimska “communities” i stort. Det finns ingen anledning att tivla på att majoriteten av muslimer tar ställning mot våldet, men dom måste visa det i mycket högre grad än de hittills gjort, särskilt i UK. Tystnaden har varit chockerande ibland. Var är motsvarigheten till diasporajudarnas själsvåndor över Israel och Gaza?

Jag är inte den som behöver ge Thomas råd om hur han ska agera i dom här avseendena. Men jag tycker av princip att det är vanskligt att välja tystnaden på det här viset. “Better a lone voice than no voice at all” kunde man kanske säga.

PS lite senare: Och nu när jag läst artikeln som fick Thomas att explodera måste jag hålla med om att den är vedervärdig. Men, som sagt, jag hade nog hellre svarat på den än dragit mig undan.