Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for February, 2010


Happy holidays!

Sunday, February 28th, 2010

Det var Purim idag, tills solnedgången, så jag är glad att jag inte behövde köra upp till Stamford Hill för att besöka min bank. Dom ortodoxa judarna blir helt bindgalna, fulla som trattar, dom dansar, lekfajtas, gör oväsen, och går för en gångs skull långsamt (ortodoxa judiska män verkar alltid ha oerhört bråttom). Det är en mycket underlig syn, en av de underligaste man kan se.

Purim är den mest hänsynslösa av “dom försökte döda oss, men vi överlevde, låt oss äta”-festerna i den judiska kalendern, som Steven I. Weiss beskriver det i en högintressant artikel i Slate. Weiss text är en påminnelse om vad som å ena sidan är så skrämmande med blodtörstigheten i all religion (“Think Amalek”, som en av Netanyahus rådgivare sa om Iran nyligen) och å andra sidan den barmhärtiga, förnuftiga ickevåldskärnan i judendomen.

Hur som haver, den här posten är egentligen bara en liten uppvärmning i en fråga vi kommer att närma oss inom en snar framtid: hur ett liberalt, demokratiskt samhälle genom lagstiftning kan begränsa religionernas inflytande och samtidigt förbli ett liberalt, demokratiskt samhälle. Melodifestivalen är det inte, precis, nej.





James Taylors finaste bidrag till engelska språket…

Friday, February 26th, 2010

…är ordet “forevero”. Det uppstår i klassikern Carolina in My Mind (vid precis 3:01). Ett vanligt ord, med ett “o” på slutet. Skillnaden är total, grundlig, livsavgörande…

[Fredrik, nästa gång du läser Pressylta: varför är det så mycket “Embedding disabled by request” på YouTube nuförtiden?]





Upp till kamp mot de auktoritativa!

Friday, February 26th, 2010

Intressant liten contretemps mellan Cryptomes John Young och Chris Vallance från BBC2:s Culture Show (som ofta är rätt bra, men inte alltid, särskilt inte om man inte gillar kulturreportage). Cryptomes egen video här. John Young är som vanligt helt klar på sin och Cryptomes position (som är särskilt intressant i hans kritik av Wikileaks) (hittar inte länkar just nu) visavi vad man vill publicera och inte, information och desinformation, etc.

Young använder i det sammanhanget ett substantiv som tål att diskuteras: “‘authoritatives‘ (government, commerce, institutions, the privileged) whose main purpose is to control information in their interest not the public’s”.

“Authoritatives” är de samhällssegment vars uttalanden man måste handskas kritiskt med, annars är man inte en fullt fungerande medborgare, långt mindre journalist. Och det intressanta är ju att ordet “authoritative” har med “trovärdighet” att göra, ungefär i den meningen att Jan Myrdal är en “authoritative” källa vad gäller den historiska sanningen om krigen i Sydostasien.

Att vända ett ord mot sig självt. Att anklaga makten för att vara trovärdig. Det här är satiriska höjder som Leif Zetterling bara kan rita. Om ens det.





Världens första journalisthelgon

Thursday, February 25th, 2010

En spansk journalist vid namn Manuel Lozano Garrido (även kallad “Lolo”; d. 1971) kommer att bli den förste yrkesjournalisten att helgonförklaras. Fast motiveringen har egentligen mer att göra med att han genomled en svår sjukdom med stort kurage, och kunde fortsätta som skribent förvånansvärt länge. Lozano Garrido arbetade förstås under Francotiden, och tycks ha gått en väg som många gick: från rätt starkt falangstöd till en slags neutralistisk opposition. Hur allt detta speglar Vatikanens syn på journalistik mer allmänt är något John Hooper i sin Guardianartikel inte vågar spekulera om förrän fler biografiska fakta kommit fram.

Man undrar ju också om någon någonsin helgonförklarats för chark?

[Å andra sidan, om det är lidande det gäller så borde ju alla gaisare ha helgonförklarats för länge sen…]





Ickemodernist – and proud of it…

Wednesday, February 24th, 2010

“When the British stopped trying to be modernists their art became more honest, more real and more significant – from the 50s painters to Gilbert and George to You Know Who,” bloggar The G:s konstkritiker Jonathan Jones idag. “Our artists are better at living in this world than they are constructing utopias – and perhaps that speaks well of them, and us.”

Ni ser vad jag har att kämpa mot. Här är lite “riktig konst” (“Man in a Wheelchair” av Leon Kossoff).

(I det vita utrymmet till höger kan ni ju alltid rita nånting själva. En gubbe, till exempel. Eller ett hus, med skorsten, som ryker.)





Nytt på språkfronten

Tuesday, February 23rd, 2010

Jag fick mitt brandgula kuvert idag. Det kanske ni också fick? Är det sånt där som alla får på samma gång? Hur som haver, jag läser i det stora pappersschoket att Premiesparfonden ska ersättas av AP7Såfa (your friend and mine) uttytt (och kursiverat) Statens årskullsförvaltningsalternativ förvaltat av Sjunde AP-fonden.

Den offentliga svenskan har en osviklig – och ganska fantastisk, ärligt talat – förmåga att skapa sammanskrivningar som låter djupt sinistra och fullkomligt obegripliga på samma gång. Det här, vill jag påstå, är en modern klassiker i genren.





Uppslutning, kamrater!

Monday, February 22nd, 2010

Ta er gärna två minuter att skriva på ett par upprop.

Det första handlar om Amnesty Internationals skamliga behandling av Gita Sahgal, som vågade protestera mot organisationens kopplingar till Cageprisoners, en grupp f.d. fängslade jihadister som inte tagit avstånd från – och därmed förespråkar – våldshandlingar. Hitchens om det här. Uppropet finns på supportwebben för Gita Sahgal, Human Rights For All.

Det andra handlar om Simon Singh och kampanjen för reform av de engelska förtalslagarna, som vid första anblick kan tyckas ha enbart lokalt intresse – men alls icke: läs t.ex. detta… För mer bakgrund, gå till Sense About Science (varning: SAS har vissa historiska kopplingar till Living Marxism, se vidare kommentarerna), och för själva uppropet till kampanjens hemsida.





Observer, Gabrielsson, Joyce

Sunday, February 21st, 2010

I en nydesignad Observer (mycket streck och linjer och bårder och boxar, samt stora textschok, praktiskt taget helsidor av text ibland, vilket är trevligt) kan man idag läsa en stor intervju med Eva Gabrielsson, till exempel.

Men i huvudtidningen finns också några nya rön i den plågsamt fascinerande historien om Joyces dotter, Lucia, och hennes långa väg ner in i sinnessjukdomen. Det visar sig bl.a. att hon bodde, nästan helt isolerad, på ett hospital i Northampton ända fram till sin död 1982. Beckett besökte henne där en gång på 1950-talet, man får väl hoppas att det var för att söka någon slags förlåtelse.

Jag har inte detaljerna framför mig, men det kom en bok för några år sen som en gång för alla tycktes etablera att James Joyce gjorde allt som stod i hans makt för göra Lucias liv lättare, där en del hade antytt att han varit känslokall och rent av grym. Far och dotter stod varandra mycket nära, och för dom av oss som älskar författaren var det skönt att få bekräftat att han också var en Mensch.





Schottan ut, Wiman in

Friday, February 19th, 2010

En “Senior Culture Columnist” ska Maria Schottenius bli, efter att ha gått av som DN:s kulturchef. Det är inte fy skam det. Närmaste jämförelse inom försvaret är väl brigadgeneral. Jag är en Senior Culture Columnist, du är en Senior Culture Columnist, han/hon/det är en notisskribent på Sala Allehanda.

Bjussar inte den engelska titeln på sånt här 25-öresraljerande? Särskilt som det är lite granna fel, och lite granna malligt, att kalla det “Culture”. “Kultur” i anglosaxiska tidningssammanhang är nästan alltid “arts” eller “the arts”, så  “Senior Arts Columnist” hade låtit mer korrekt och inte fullt så pretentiöst.

Men Wiman kan nog bli bra. Jag förutspår också att Malte Persson går över till DN förr snarare än senare. You read it here first.

PS: Ni som är kremlinologer bör förstås också notera att Wiman i sin Expressenblogg är väldigt smickrande mot Lars Linder. Accepterar man jobbet som DNkulturchef så accepterar man också la longue durée.





Free the Pressylta One! (forts. följer)

Wednesday, February 17th, 2010

Västgötaklimax. Två och en trekvarts timmars väntan – och målet adjungerat till 14 juli 2010 kl. 14.00.

Målet före mig drog ut på tiden. Det var en kille i 30-årsåldern, vi hade suttit och pratat, men jag vet inte vad hans grej gällde. Kvart i fem kommer han i alla fall utrusande, storgråtande, omfamnar mig och snyftar, “They found me Not Guilty, man…!”

-“Det här börjar ju bra,” tänkte jag.

Och MC-polisen dök faktiskt upp. Och ska tydligen dyka upp i juli också. We live to fight another day. Och alla som bidrog till matteproblemets lösning igår kommer att tilldelas Pressylta Reducii förtjänstmedalj “Volvum Volare” (Å.H.) av första graden, föreställande en fallfärdig hemlängtan i lovart, mot bakgrund av ett industrilandskap i förvälld kexchoklad.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004