Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Observer, Gabrielsson, Joyce

Sunday, Feb 21, 2010

I en nydesignad Observer (mycket streck och linjer och bårder och boxar, samt stora textschok, praktiskt taget helsidor av text ibland, vilket är trevligt) kan man idag läsa en stor intervju med Eva Gabrielsson, till exempel.

Men i huvudtidningen finns också några nya rön i den plågsamt fascinerande historien om Joyces dotter, Lucia, och hennes långa väg ner in i sinnessjukdomen. Det visar sig bl.a. att hon bodde, nästan helt isolerad, på ett hospital i Northampton ända fram till sin död 1982. Beckett besökte henne där en gång på 1950-talet, man får väl hoppas att det var för att söka någon slags förlåtelse.

Jag har inte detaljerna framför mig, men det kom en bok för några år sen som en gång för alla tycktes etablera att James Joyce gjorde allt som stod i hans makt för göra Lucias liv lättare, där en del hade antytt att han varit känslokall och rent av grym. Far och dotter stod varandra mycket nära, och för dom av oss som älskar författaren var det skönt att få bekräftat att han också var en Mensch.

4 Responses to “Observer, Gabrielsson, Joyce”

  1. Det skulle vara intressant att få läsa biografin som artikeln i Observer handlar om. Jag vill definitivt inte uppträda som någon expert på Joyce, speciellt inte hans familjeliv, men jag noterar att Brenda Maddox i sin Norabiografi tecknar en helt annorlunda bild av Lucia och Beckett. Där är det den schizofrena Lucia som förgäves försöker att erövra Beckett som emellertid värjer sig energiskt. “He had no sexual interest in her whatsoever” skriver Maddox. Men jag antar att det finns senare forskning som ger en annan bild.

    Det kärleksfulla förhållandet mellan far och dotter är dock belagt även i min bok och både James och Nora vägrade ju i det längsta att acceptera att dottern var mentalt sjuk. Däremot beättar Maddox att Lucia fick en mängd besök på S:t Andrews “both old friends and Joyce scholars” och skulle då inte ha varit helt bortglömd och isolrad.

    Ja, Joyce var kanske en Mensch som du skriver. Jag vill gärna tro det. Hans behandling av Sylvia Beach utan vars hjälp han kanske aldrig slagit igenom och hans brev till henne talar dock delvis ett annat språk. Men varje försök till tolkning blir väl som bilder i spegelskärvor – man får välja den som man helst vill tro på. Och till slut är väl verket det viktigaste.

    Eller?

  2. Ja, och det är ju inte ens en bok som handlar om Lucia!

    Men ändå: point taken, Bengt. Efter att ha skrivit posten insåg jag sakta men säkert att jag borde varit aningen mer nyanserad. Joyce var utan tvekan den där typen som inte kan skriva på kaféer, dvs. familjen håller käften medan pappa skriver. Och Lucias schizofreni föregick naturligtvis Becketts ankomst. Nu blir det min uppgift att leta rätt på boken som befriar JJ från anklagelsen om känslokyla. Det kanske helt enkelt var B Maddox bok och jag bara fipplat ihop det.

    Joyces problem var ju att han “försvann”, efter Ulysses, in i språkvärld som i stort sett bara Lucia delade med honom. Det är kanske där roten till kärleken fanns. Brenda Maddox, tycker jag, var lite för mån om att polera Noras slentrianmässigt skamfilade anseende – and more power to her for that. Men BM är också en sån där författare som gärna vill berätta “en mer nyanserad bild av sanningen” när den onyanserade versionen kanske är mer sann. Det ska ju “problematiseras” nuförtiden.

    Sylvia Beach är jag mer tveksam inför. Du menar att han lämnade henne i sticket finansiellt? Hm… Jag har mött 148 Sylvia Beachar i mitt liv, och har inte blivit mer imponerad ju längre tiden har gått. Varför lever fortfarande hennes namn? För att hon publicerade Ulysses.

  3. Möjligt är ju att jag förletts av den fascinerande historien om den unga ensamma amerikanska flickan som slog sig fram i Paris och vars bokhandel blev ett litterärt centrum där inte bara Joyce utan även Hemingway, Fitzgerald och en drös unga amerikanska författare fick hjälp och uppmuntran och där Beckett, Eliot, Pound och Gertrude Stein träffades och lånade böcker. Men nog är det ett faktum att utan henne hade Ulysses kanske aldrig publicerats och att hon hjälpte Joyce även ekonomiskt innan han slog igenom. Senare blev det tvist om rättigheterna och det som blev Finnegans Wake fick hon inte ge ut trots att hon betytt så mycket för dess tillkomst. ”The Flowers of Friendship Fade” heter ett kapitel i Noel Riley Fitch biografi över Sylvia som är min huvudsakliga källa. Men hon nämns eller beskrivs i uppskattande ordalag av flera andra författare i min bokhylla. ”No one that I ever knew was nicer to me” skrev Hemingway.

    Förhållandet mellan Beckett och Lucia Joyce som jag skrev om i min förra kommentar bekräftas i Fitchs bok. Men de kan ju ha skrivit av varandra

  4. Jag bodde för övrigt några nätter på Shakespeare & Co för inte så många år sen. Man kan (kunde?) ju hyra rum (eller säng, snarare) uppe på de oerhört skitiga övervåningarna. Där var fullt med djupingar. Svåra amerikaner, framför allt.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004