Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for March, 2010


Meta

Wednesday, March 31st, 2010

Det är konstigt och vemodigt och förunderligt hur många människor googlar på “hur man slutar älska” och hamnar i min förfelade post om Tim Hardin härförleden. Hur som haver, i morgon kommer min årliga 1:a-aprilpost “Skämt åsido,sa han som sorterade ägg”. Och förhoppningsvis på fredag kommer bilden (bilderna?) på Mahmood, min stilikon.





Ett litet sexualhistoriskt mysterium

Tuesday, March 30th, 2010

Ola Larsmos DN-artikel idag, med anledning av den utställning om rasbiologin han medverkat till, innehåller ett faktum som jag kände till sen tidigare, men som ändå utgör något av ett mysterium. Om nu nån inte har nån vettig förklaring att komma med.

Det handlar om det faktum att riksdagen beslutade att avkriminalisera homosexualitet mellan vuxna män år “1944”, enligt Larsmo. Jag har för mig att riksdagen tog beslutet under 1943 och att lagändringen trädde i kraft 1 januari 1944. Men det förändrar inget i sak, direkt. Mysteriet ligger förstås i den historiska kontexten. Det juridiska och politiska förarbetet till riksdagsbeslutet måste alltså ha ägt rum under de föregående 12-18 månaderna, det vill säga processen måste ha igångsatts, säg, tidigt 1942.

Mitt under brinnande krig, omgivet av tyskockuperade Norge och Danmark, fortsättningskrigets Finland, med invasionshotet i högsta grad verkligt (februarikrisen 1942, t.ex.), med Barbarossa i full gång, “upphetsningen” bland tyskvänliga officerare, och så vidare, och så vidare – varför i hela friden beslutar man att ägna värdefull politisk, parlamentarisk och juridisk tid och energi på något så helt och hållet out-of-left-field, något så radikalt ovidkommande (ett humant beslut, visst, säkert välkomnat av många, visst, men ändå…).

Kan det vara så att Keijne/Haijbyhärvorna hade något med saken att göra? Båda affärerna stod ju lite grand på sparlåga under krigsåren, och Keijneaffären som vi känner den idag tog inte sin egentliga början förrän strax efter kriget, även om rollfigurerna under tiden flitigt arbetade på the back story, så att säga, inte minst i och kring pojkprostitutionen i Stockholm. Med såpass labila figurer som Kurt Haijby och andra av dessa rollfigurer, liksom Arbetarenjournalister som börjat snoka, och poliser börjat fatta misstankar, så krävdes det väl inte nån större talang för kemi för att inse den här brygden förr eller senare skulle explodera, och att bl.a. höga politiker då skulle hamna i riskzonen.

Är det lite för konspiratoriskt att tro att lagändringen också hade ett slags förebyggande syfte?





Ett läsmåste

Monday, March 29th, 2010

Om du är irländsk katolik och har upplevt sexuella övegrepp av en präst, så fick du nyligen ett brev från påven som talade om för dig: “Ni har genomlidit smärtsamma plågor och jag ber uppriktigt om ursäkt. Jag vet att ingenting kan göra dessa orätter ogjorda. Er förtröstan har blivit förrådd och er värdighet har blivit kränkt.”

För en praktiserande katolik i Rwanda måste detta brev vara outhärdligt. Det talar nämligen om för dig hur lite du betyder för Vatikanen. För femton år sedan hackades tiotusentals katoliker ihjäl inuti kyrkor. Ibland var det präster och nunnor som iscensatte slakten. Ibland gjorde de inget under det att den pågick. Dessa var inga isolerade händelser. Nyamata, Ntarama, Nyarubuye, Cyahinda, Nyange ocvh Saint Famille var bara några av de kyrkor där massakrer ägde rum.

Till dig, katolsk överlevande efter folkmordet i Rwanda, säger Vatikanen att dessa präster, dessa biskopar, dessa nunnor, dessa ärkebiskopar, som planerade och utförde morden, inte agerade enligt kyrkans instruktioner. Men det moraliska ansvaret förändras dramatiskt om du är europeisk eller amerikansk katolik. Till de präster i den irländska kyrkan som våldförde sig på barn har påven detta att säga: “Ni måste svara för det inför allsmäktige Gud och inför behörigt konstituerade tribunaler. Ni har förverkat det irländska folkets högaktning och bringat skam och vanära över era kolleger.”

Läs resten av Martin Kimanis chockerande artikel i Guardian idag. Gör det.





Bruna skor

Sunday, March 28th, 2010

Å andra sidan – and you’re gonna love me for this – så har de bruna skorna gått från infradig till very-much-dig (kulturell referens nr 1: ett av Zappas tidiga mästerverk, med perfekt illustration).

Kulturell referens nr 2 har jag ingen bild på, men jag ska ta en när jag träffar honom på onsdag. Det är min vän och konfidant Mahmoud Usmani, kreatör av avancerade lädervaror, som idag hade ett par urfräcka ljusbruna mockabrogues på sig.

Mahmoud är min stilikon, helt enkelt, och jag tror Pressyltas läsare förtjänar en bild på honom. Watch this space.





Bruna bilar

Saturday, March 27th, 2010

Det tillverkas inga bruna personbilar längre, inte sen slutet av 1980-talet.

[Skitsnack, det gör det visst, det… Titta här, bara… Och här… Och UPS:s skåpbilar är bruna. Och Steve McQueens bruna Ferrari gick på auktion 2007]

Spydern är kopparfärgad, inte brun. Ferrarin är, ähem, brun. Shit. Men UPS-bussarna…? Jag sa “personbilar”. Steves Ferrari från 1963…? Jag sa “inte längre”.

Jag försöker hitta ett dokument från slutet av 1980-talet i vilket tre stora tyska biltillverkare bestämmer sig för att inte längre tillverka bruna bilar. Men jag kan inte hitta det. Det vore en jävla intressant diskussion: “Saker som  inte längre är bruna, till exempel skjortor.”

[Skitsnack, finns det visst, det… Titta här, bara… ]

Jag behöver hjälp här. “Saker som har slutat vara bruna”. Vad mer finns det? Varför är brunt så fel…? Varför har “champagne” och “chestnut” blivit såna naturliga ersättare? (Båda färger som jag förknippar med magproblem).





Bokslut över torsdag 25 mars 2010

Thursday, March 25th, 2010

En pisseregnig, småelak, might-as-well-go-home, varför-i-helvete-sökte-jag-inte-kulturrådsposten, med-lotto-har-man-ju-i-alla-fall-en-chans, total-fuck-off-dag. Har det varit. Torsdagar är förbannelsens veckodag för mig. Har alltid varit. Läs memoarerna för detaljer.

Men.

Så fick jag ett mail, på min Blackberry (jag ärver mina mobiltelefoner av min son, som jag antar att många andra fäder gör). Det var från en av mina voice-over agenter, som undrade om jag kunde flyga (you know, aeroplane, type thing) till “Skandinavien” för en film nu i helgen. Dom behövde en “skandinavisk” skådespelare med följande prestanda, och jag citerar ur mailet:

Brief:
Sex: Male
Age: 49-50+
Character: Jolly-Sporty

Ni som är mina läsare och – vill jag gärna tro – mina vänner och supporters, jag vill nu högtidligen fråga er: ska jag ta det här jobbet? Även om det är porr? Är jag tillräckligt Jolly-Sporty?





Lane om Stieg Larsson-filmen

Thursday, March 25th, 2010

Lisbeth has a gift for computer hacking, plus an ability to trawl briskly through printed files, and I found it endearing that, even as the movie tries to rough us up with tales of fascists, dildos, woodland snipers, and exploding cars, the main lesson that we come away with is: there’s nothing like a day in the archives.

Min favoritfilmkritiker Anthony Lane i New Yorker recenserar, lite syrligt, “The Girl with the Dragon Tattoo”.





Är detta orsaken till Andra världskriget?

Wednesday, March 24th, 2010

Det här lär vara de teckningar med vilka Adolf Hitler sökte till Wiens Konstakademi, där han då inte kom in, för vilket han då blev jättesur, och jag menar verkligen jättesur. Teckningarna ska nu gå på auktion, rapporterar Telegraph.

Och om teckningarna är genuina, ja, inte undra på att det blev refus. Taffligt är inte ordet. Men man hoppas samtidigt att de inte är genuina, därför att det då kanske hjälper till att blockera denna den klyschigaste av amatörpsykologiska genvägar till en förklaring av Hitler.

[Senare: Kan vi inte ha en liten minitävling här? Ge titlar på dom båda teckningarna. Den till vänster heter “Hej på dej jag är gay, men min vänsterarm sitter fast i min bröstvårta”. Den till höger vet jag inte riktigt: “Mamma i snålblåst”…? “Studie av förvriden kvinna”…? “Näsan pekar åt öster, munnen  åt väster, och högerögat tittar runt hörnet”…]





När engelsmännen inte kan prata engelska

Tuesday, March 23rd, 2010

Dom absolut vanligaste språkliga frontalkrockarna från landet som gav oss William Shakespeare.

(1) Have/of-konfysen. Särskilt förekommande bland yngre generationer, säg födda efter 1980. På engelska lyder ju den berömda repliken “I could have been a contender”, men två-tre generationer insisterar nu på att skriva “I could of been a contender”. Jag lovar. Fråga vilken låg/högstadielärare som helst.

(2) När engelsmännen inte ens kan prata latin. Despicable. Disgusting. Vid nästa Englandsbesök, lyssna på hur många säger “exetera” i stället för “et cetera”.

(3) H-problemet. Bokstaven “h” på engelska uttalas “aitch”. Miljontals (jag överdriver inte) Londonbor tror att dom gör fel och överkompenserar genom att säga “haitch”. Detta är för övrigt en av många specifika klasspråksfrågor, där man lätt gör bort sig. Säger man “haitch” är man dömd till Australientransport, eller bilfabriksarbete, eller socialt understöd, eller nåt.

(4) Enormity-komplexet. Betydelsförskjutningar är något man måste acceptera, det är helt klart, jag har inga problem med det. “Hopefully” betyder numera “förhoppningsvis”, inte “hoppfullt”. Men förväxlingen mellan “enormity” och “enormousness” är bortom korkat.

(5) Their/there/they’re-konfysen. Se punkt (1). Man blir vansinnig. Som svensk – som vän av ordning – blir man vansinnig, alltså.

(6) Ordet “Tottenham”. Dom tror att “Tottenham” är ett fotbollslag. Det är en jävla syförening.





Ted Hughes får plats i diktarhörnet

Tuesday, March 23rd, 2010

Ted Hughes ska få ett minnesmärke i Poets’ Corner i Westminster Abbey [källa: The Times]. Ingen lekamlig närvaro, alltså: Hughes aska spreds för vinden på Dartmoor, och det skulle bli för svårt att hämta tillbaka den.

Vad man tycker om detta beror ju till viss mån vad man tycker om Poets’ Corner i sig. Å ena sidan är jag inte alls övertygad om att en kyrka är lämpligaste platsen för en litterär kanon att ha etablerat sig. Å andra sidan, who gives a shit…?

Om Hughes är jag också lite å-ena-å-andra sidan. Hughes kommer ur den mindre betydande och konstnärligt blygsammare av de två huvudströmningarna i engelsk kultur under 1900-talets mitt, den pastorala. Den andra, och mer betydande, är den urbana: Auden, Eliot…

Fotnot: Det här är för övrigt två huvudströmningar som återspeglar sig i engelsk identitet i stort. Om jag får lov att citera inledningen till en DN-artikel jag skrev en gång:

Att vara engelsk är en svårgripbar, för att inte säga outgrundlig, egenskap.

Särskilt för engelsmännen själva. Ett vanligt resonemang vill till exempel peka på två huvudsakliga krafter – ibland motstridiga, ibland kompletterande – som skapat i alla fall konturerna av en nationell identitet.

Å ena sidan dras man både bildligt och bokstavligt mot landsbygden, mot det organiska och etablerade, mot de delar av historien och kulturarvet som av födsel och ohejdad vana framstår som mer eller mindre eviga storheter.

Det här är ett England som betraktar omvärlden med en känslig och omtänksam praktiskhet, som avskyr komplexitet och stora ord, som uppskattar ett gott skämt men också kan ta till karbasen när hottentotterna börjar käfta emot.

Från andra hållet dras man mot staden och det kosmopolitiska, mot fluxus och innovation. Detta är i stället ett England stöpt i liberalism och upplysningsanda, vars känsla för det praktiska och empiriska är precis lika djup, men som tillämpar den i övertygelsen att ingenting är evigt och att komplexiteten ofta är en fråga värd att besvara.

Man skulle kunna se det som ett dialektiskt spel mellan två distinkta karaktärer: mellan John Bull och Tom Paine, Winston Churchill och Charles Darwin.

Hur som haver, Hughes får – å andra sidan – ett antal bonuspoäng för att han så ofta lyckas problematisera pastoralen, ibland kanske mer för effekt än något annat (tänk: all förruttnelse, allt som är brustet i hans dikt) men ofta också i mer produktiv riktning (tänk: kretsloppets ständiga närvaro, allt som är självklart och, bokstavligen, meningslöst).

Slutsatsen är med andra ord den att jag inte har någon åsikt om detta med Ted Hughes och Poets’ Corner. Sorry.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004