Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Demokratin och religionen: några försök (1)

Categories: Kommunism
Thursday, Mar 11, 2010

[Jag hade ursprungligen tänkt posta den här texten i sin helhet, färdig, klappad och klar. Men jag postar i stället texterna bit för bit allt efter som dom blir färdiga, och hoppas att kommentarerna ger mig bättre, övergripande vägledning än jag tycker mig ha nu. Jag är främst tveksam om varthän jag bör styra resonemanget efter “prästerskapet”. Se vad ni syns.]

Det första jag ska säga är jag inte på något vis utger mig för att vara expert på alla aspekterna av den här frågan: varken de filosofiska och statsvetenskapliga aspekter som rör demokratins och toleransens gränser, eller de teologiska och religionssociologiska aspekter som rör de olika religionernas sätt av vara och verka.

Jag skriver detta som en (tror jag) normalinformerad, icke-religiös människa som kommit att bli allt mer chockerad av den blodtörstighet och den amoralitet som präglar så många religioner: från det radikala islams mordiska nihilism, via kristendomens ytterligt skumma fixering vid mänsklig sexualitet, till buddhismens bekväma ansvarsfrihet i diktaturernas tjänst.

Mitt syfte är att försöka komma fram till ett svar på frågan om det går att tillämpa demokratiska åtgärder – främst lagstiftning – för att förebygga och förhindra religiöst våld, vare sig det rör sig om fysiskt eller psykiskt våld. Eller om den nuvarande lagstiftningen räcker, förutsatt att den tillämpas mer rigoröst.

Mina resonemang är av nöden kortfattade. Ett ämne som man skulle kunna skriva många böcker om, bloggar jag alltså om här. Djupet och bredden blir därefter. Självklart välkomnar jag konstruktiva kommentarer, det är liksom vitsen med det hela: att få igång en diskussion, all komma till nån slags klarhet. Ovett och trolleri raderas omedelbart, och dess upphovspersoner kommer att korsfästas utefter vägen ända in till centrala Rom.

Som utgångspunkt vad gäller de juridiska aspekterna av tolerans och religionsfrihet har jag valt två rätt självklara FN-dokument. I förstone Deklarationen om de mänskliga rättigheterna, närmare bestämt artikel 18:

18.    Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion; this right includes the freedom to change his religion or belief, and freedom, either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief in teaching, practice, worship and observance.

För det andra Generalförsamlingens resolution 50/182 (från 1995) (formuleringarna är ungefär likadana i Europakonventionen) gällande “Elimination of all forms of religious intolerance”, särskilt para 7, i vilken Generalförsamlingen –

7.    Emphasizes that, as underlined by the Human Rights Committee, restrictions on the freedom to manifest religion or belief are permitted only if limitations are prescribed by law, are necessary to protect public safety, order, health or morals, or the fundamental rights and freedoms of others, and are applied in a manner that does not vitiate the right to freedom of thought, conscience and religion;

Jag tror inte att jag på något sätt skulle vilja revidera de här principerna (även om jag kunde, men jag är nu ingen generalförsamling). Vi kommer dock inte någonstans hän om vi inte först vågar ställa oss frågan om det finns, så att säga, “a case for intolerance”? Finns det anledning att visa intolerans mot religionerna, utan att det “vitiates” religionsfriheten? Jag tror det gör det.

Jag är för det första anhängare av den “intolerans” som franska staten visar mot religion och religösa uttryck. Jag är alltså anhängare av idén om den sekulära republiken som övergripande, normativ maktprincip. Därmed säger jag inte att franska staten alltid träffat rätt, långt därifrån, men principiellt är jag sympatiskt inställd till Frankrikes sätt att handskas med de här frågorna.

För det andra skulle jag valt skolan som exempel på ett område där man skulle kunna praktisera föredömlig intolerans. “Faith schools”, till exempel, de religiösa skolorna på låg- och högstadium, är ett hån mot tanken om barns rätt till fri tankeutveckling, och deras avskaffande tar inte på något sätt bort föräldrars rätt att undervisa sina barn, i hemmet och kyrkan, om vilken religion de nu ansluter sig till.

Den offentliga skolgången får inte inramas och dikteras av religiös doktrin. Varje skola måste ha en lagstiftad uppgift att undervisa i religion och avsaknad av religion (inte “ateism”, märk väl), båda med likvärdig emfas.

1.

Därefter måste man tackla, menar jag, det första av de centrala problemen med religionerna, från en sekulär och demokratisk synpunkt. Det handlar om prästerskapet.

(Här borde jag kanske lägga in en kortfattad, principiell not. Min åsikt är att religion är krass övertro: en andlig och intellektuell cop-out, en brist på respekt för mysterier, en trivialisering av det transcendentala, en vulgarisering av skönheten. Men jag har den största respekt för integriteten i en [1] människas förhållande till sin gud, och jag har störst respekt för religioner där det förhållandet står mer i förgrunden, på “bekostnad” av ett mäktigt prästerskap, som t.ex. är fallet i judendomen och rabbinerna.)

Vi vet ju sedan länge att det är i prästerskapet, denna ofta självgenererande klass av förkunnare och uttolkare, som så mycket av eländigheterna uppstår. Det är här religionen som maktspel och politik är som mest strid-på-kniven; det är här som religiösa karriärer görs och förstörs; det är hit de ofantliga penningsummorna nästan alltid drar sig; det är alltför ofta här som våldet och intoleransen har sitt ursprung; det är här den religiösa följsamheten – det medvetna avsvärandet av kritiskt tänkande hos troende – får sin mest insisterande och repetitiva sanktion.

Det går naturligtvis inte att avskaffa prästerskapet, eller religiös institutionell hierarki överhuvudtaget. Det vore ett intrång i en frivilligorganisations rätt att existera, och en inskränkning av en individs rätt att underkasta sig dumheter. Men man kan eventuellt komma åt dem på ett helt legalt sätt, till exempel genom att ställa nationellt lagstiftning mot övernationell doktrin.

Ta exemplet med den 11-12-åriga flickan i Brasilien som blev våldtagen och blev med barn. Hennes mor och hennes läkare blev exkommunicerade av den katolska hierarkin därför att de arrangerade abort för henne; flickan själv kunde inte bli exkommunicerad eftersom var för ung för att ha tagit nattvard. Tur i oturen, kan man kanske säga, om man nu var lika cynisk som Vatikanen.

Jag vet nu inte om det var Vatikanen eller det lokala prästerskapet som tog beslutet, men det spelar heller ingen särskild roll. Exkommunikationen måste ju strida mot artikel 18. Mamman och läkaren har förnekats sin rätt att “manifest their religion” … “in teaching, practice, worship and observance” (art 18). Katolska kyrkan har tagit ifrån mamman och läkarens rätt att manifestera sin religion, trots att dom inte begått något brott (aborter är legala i Brasilien under såna här omständigheter).

Det är sannerligen inte mycket att hänga i granen, att kunna säga till katolska kyrkan att de inte har rätt att exkommunicera mamman och läkaren. Men det är en början. En början på att slå tillbaka på det amoraliska översitteri, den rena sadism som religionerna kommer undan med så ofta, i mycket beroende på deras generalistiska pretentioner, dvs. att de går över och under och förbi nationell, demokratisk lagstftning för att domdera över para 7:s “morals, or the fundamental rights and freedoms of others” som dom inte har någon rätt att domdera över.

Religioner får inte ha makt att begränsa på våra medborgares rätt att utöva religion. Exkommunikation är oacceptabelt om man accepterar lag och internationella konventioner. Det är dags att demokratin lär religionen att veta hut, helt enkelt.

One Response to “Demokratin och religionen: några försök (1)”

  1. Vi får väl se vart det hela bär hän. Två randanmärkningar: Jag tror du gör alldeles rätt i att sätta prästkasten i fokus. Det är en fråga om makt, ibland psykologisk, ibland helt världslig. Makt utövas alltid med något slags våld: ibland milt och lagstiftat, ibland med fysiska påtryckningar. Jag tror det är här man måste sätta in stöten. Inte minst gäller ju detta islam där det är just prästerna som genom att tolka de “heliga” skrifterna på det sätt som gynnar deras egna intressen leder de troende in i ett läge där de i sin tur bli utsatta för våld och diskriminiering.

    Mn det finns många andra exempel. Den katolska kyrkans agerande -upp på allra högsta nivå- i samband med de missbruksskandaler som nu uppdagas med förfärande hastighet diskuteras just nu, även bland kyrkans män faktiskt.

    Sedan tror jag att alla religioner nog behandlar de mänskliga rättigheterna enligt de konventioner du citerar ytterst selektivt. “Man måste lyda Gud mer än människor” heter det ju hos en av dem och det går nog igen hos de flesta.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004