Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Demokratin och religionen: några försök (2)

Categories: Kommunism
Friday, Mar 12, 2010

[Jag klickade på fel knapp för en stund sen – easily done – och langade upp en förtidig version av nedanstående, men detta är vad som gäller… Tror jag.]

2.

Jag inser här att jag måste klargöra en sak. Den politiska och konstitutionella bakgrunden till alla dessa försök att begränsa religionerna utgörs av ett tänkt idealtillstånd, som man då kan kalla “den sekulära republiken” utan att för den skull tala specifikt om Frankrike. Det är i en sådan politisk miljö – kalla det “Frankrike Plus” (eller F+) – som alla dessa möjliga scenarier utspelar sig.

Det är ett idealt tillstånd – en utopi? – som sannerligen inte existerar, allra minst i de delar av världen där islam är starkt. Men F+ måste få ha verklighet i det här sammanhanget, annars vecklar vi in oss alldeles för många specifika detaljer: skulle detta funkat i svensk lagstiftning, i den irländska situationen, under den amerikanska konstitutionen? (Vilket i sin tur förstås inte hindrar att vi kan hämta exempel från Sverige, Irland och USA.) Vi talar om ett tänkt ideal, ett maximerat förnuftssamhälle, som på demokratisk grund bestämt sig för att religionernas tendens till blodtörstighet och amoralitet nu är så starkt belagd att det kräver ett starkare juridiskt försvar för alla medborgare, både religiösa och icke-religiösa.

[Jag tänker högt här, ha tålamod…]

Det innebär till exempel att, inte bara är kyrkan skild från staten i F+, utan staten betraktar kyrkor och religioner som vilka ideella organisationer som helst (vilket definitivt inte är fallet i verkligheten, allra minst i Frankrike, syns det mig). Staten (den lagstiftande församlingen kan se annorlunda ut) är alltså inte proaktivt antireligiös (och får inte vara det) men har i sin offentliga skepnad huggit av alla historiska, kulturella och ritualistiska band till religionen.

Och precis som alla ideella organisationer får kyrkorna rätta sig efter gällande lag. Där tror jag det ovanstående resonemanget om katolsk exkommunikation kan vara högst relevant. Man kan också titta på motsatsen (“inkommunikation”…?). Här i UK är det i skrivande stund lite rabalder om det faktum att BNP inte tillåter andra än vita britter att vara medlemmar, för det är olagligt. De måste tillåta svarta, bruna, gröna och blå människor att gå med. Varför skulle då lagen inte kunna tillåta att ickereligiösa går med i religiösa samfund och där agerar förnuftets mullvadar, som trottarna förr i världen?

Eller ta frågan om proselytiserandet, en fråga som också berör prästerskapet. Det går lika lite att stoppa värvningsförsöken som det går att avskaffa prästerskapet, men man kan sätta några rätt effektiva hinder i vägen. Jag ser inte varför man inte kan tillämpa ungefär samma regler som gäller för oombedd reklam (sv? “unsolicited advertising”), dvs. att man kan införa ett across-the-board-förbud mot exempelvis jehovitisk dörrknackning, eller alla andra former av proselytiserande som inte sker inom ramen för en proaktivt frivillig handling från den potentiellt värvades sida.

Det vill säga, är du dum nog att tro på vad scientologen talar om för dig ute på gatan och sedan följer med honom in på kontoret med plånboken i högsta hugg, så är du i din fulla rätt att vara såpass korkad. Men om ett JV försöker stoppa Vakttornet i händerna på dig, där du står i ytterdörren, så har du rätt att ringa polisen.

Proselytisering får aldrig riktas mot minderåriga, inte ens med föräldrars tillstånd. Proselytisering får aldrig ske när den potentiellt värvade befinner sig i en utsatt situation, t.ex. i sjukdomstillstånd, eller annan personlig krissituation. En framgångsrik proselytisering måste alltid befästas i ett skrivet kontrakt, för vilket sedvanlig kontraktslag gäller. (Det sista är viktigt, därför att gudars existens inte går att bevisa; lagen står klart på den värvades sida i en konflikt).

(Ett litet stickspår, men ändå: could you sue religion out of existence…?! [Sound of evil lawyers laughing]).

Därefter, pengarna. Jag tror heller inte detta är fallet överallt, men alla kyrkor – stora som små – måste registrera sig som välgörenhetsorganisationer och därmed underkasta sig diktatorisk, mitt-i-natten-rädande revisorskontroll. Alla papper (inklusive sedlar) på bordet, kvitton på allt, vartenda öre redovisat. Räkenskaper och redovisningar måste vara “audited” (sv?) av utomstående och redovisas för församlingen – och alla andra – på regelbunden basis, och detta måste inkludera prästernas personliga konton och inkomster/utgifter.

Till slut, blodtörstigheten. Med tanke på att prästerskapet så ofta varit upprinnelsen till våldshandlingar, måste vi dra de historiska lärdomarna och skydda oss mycket bättre än vi hittills gjort. Alla religiösa sammankomster med mer än en (1) deltagare bortsett från prästen – gudstjänster, predikningar, möten – måste bandas och bevaras i sex månader. Allt som strider mot lagen om uppvigling, hets mot folkgrupp, osv måste beivras å det starkaste. Det religiösa vardagslivet måste övervakas lika intensivt som vilken livlig trafikkorsning som helst. Trots allt, hit kan seriösa våldsbrott spåras: mord på abortläkare, på homosexuella, på tredje rangens konstnärer i nordvästra Skåne. Alla har rätt att slippa bli mördade.

Nästa avsnitt tror jag måste handla om blasfemi och yttrandefrihet. Men kom gärna med andra förslag.

5 Responses to “Demokratin och religionen: några försök (2)”

  1. Utan att kommentera något i sak vill jag bara säga att jag läser och beundrar ditt försök att tänka i en mycket stor fråga. Spontant bara: du skissar på en utopi, en förnuftets ö i ett hav av oförnuft. Vi lär nog drunkna där. Kanske framtida generationer kan bygga vidare.

  2. PS:
    Du skriver “tredje rangens konstnärer i nordvästra Skåne” – och gör därmed ett grovt övertramp, enligt vissa kretsar som tycks mena att försvar för den konstnärliga yttrandefriheten aldrig kan paras med en bedömning av det konstnärliga yttrande som hotas. Det kan vara ett enkelt fall av oförmåga att tänka i två led. Men jag anar andra motiv här.

  3. Kan jag försvara David Irvings yttrandefrihet så kan jag försvara Vilks. Hur? Därför att deras intellektuella/konstnärliga talanger är helt och hållet ovidkommande. Att blanda ihop talang med yttrandefrihet är ett kategorifel. Så är ofta(st) fallet med yttrandefrihetsfrågor, för övrigt. Jag menar, kan en usel pekoral som “Lady Chatterley’s Lover” bana väg för yttrandefrihet, så kan Vilks. Eller den danske skämttecknaren Westergaard, som varken kan skämta eller teckna, men hans frihet att vara oförskämd i Jyllands-Posten är ej förhandlingsbar.

  4. Jag håller självfallet med dig om att yttrandefriheten inte är förhandlingsbar. Men samtidigt som man försvarar Vilks rätt att yttra sig och ovillkorligt fördömer dödshot måste man också kunna bedöma både den konstnärliga halten i och de sociala konsekvenserna av Vilks agerande.

  5. Javisst, jag kan gärna bedöma båda, om du vill.

    Konstnärligt halt: plus minus noll.

    Sociala konsekvenser: dyra, särskilt polisinsatser, det kommer att kosta skattebetalarna. Tough shit. Antagoniserande av den muslimska minoriteten? Tough shit.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004