Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Demokratin och religionen: några försök (4)

Categories: Kommunism
Tuesday, Mar 16, 2010

Till slut något om blasfemin och yttrandefriheten. Jag fick en idé när jag skrev gårdagens post om Eady, nämligen att man skulle kunna tillämpa europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, och göra det genom att tillämpa både artikel 8 om privatlivet och artikel 10 om yttrandefriheten.

För det första tror jag inte det skulle föra oss särskilt långt att börja diskutera det öppna religiösa våldet i det här sammanhanget. Lars Vilksfrågan till exempel är, som Peter Englund skrev nyligen, mycket enkel: “Att tysta Lars Vilks handlar i förlängningen om att tysta oss alla. Om hans konst kan vi alltid diskutera. Om hans rätt att utöva den – aldrig.”

Men det här är i grunden strikt polisiära frågor, som faller – eller snarare borde falla – utanför ramen för politiska och ideologiska hänsyn. Som trogna läsare vet hör jag till dom som alltid sett “kriget” mot terrorn som en spegelbild av terrorn, ett katastrofalt strategiskt misstag som nu låst fast oss i antimuslimska fobier och systematisk civilrättslig nedrustning.

Om vi nu ska hålla oss till radikala islam, så syns det mig att problemet i lika hög grad ligger i “den informella makten att hota”, som Christopher Caldwell skrev i FT för inte så länge sen, och som jag citerade i en post:

[…]this power to intimidate, though informal, is potentially decisive. It is the same power exercised by those who threaten journalists in Russia, those who kill policemen in Mexico, or the Ku Klux Klan in the US south of a century ago. Such acts make law. It is remarkable how few people they have to harm to do so. Lars Løkke Rasmussen, the Danish prime minister, was not just mouthing a cliché when he described the attack on Mr Westergaard as “an attack on our open society”. Once a competing source of predictable violence emerges in an open society, government must do something to stop it.

Vad Caldwell talar om är med andra ord det som ger självcensuren bränsle. Terrorn, även om den aldrig kommer till konkret uttryck, även om den bara existerar som möjlighet, exproprierar våldsmonopolet och “blir till lag”.  Inte bara är detta inkompatibelt med ett öppet samhälle, det är i slutändan motsatsen till ett öppet samhälle.

Och det är “tänktheten” i det, möjligheten-till-terror, som inte bara utgör en inskränkning av min frihet att yttra mig, utan en inskränkning av min privatsfär. Mitt demokratiska temperament kan leva med förutsägbart våld, förutsatt att det emanerar från dom formella instanser som det står om i det demokratiska kontraktet: polis, militär, osv. Vad jag vägrar leva med, vare sig som privatperson eller som konstnär i offentligheten, är det förutsägbara informella våldet från instanser som inte accepterar allt det andra som det står om i kontraktet: framför allt min rätt att yttra mig offentligt utan att behöva känna mig hotad som privatperson.

Problemet med ECHR, vad gällert art 8 och art 10, är att den enbart talar om inskräkningar som emanerar från  “public authority”. Den obalansen är naturligtvis av största vikt, det är förstås kruxet i medborgarrätten. Men frågan är om man inte borde balansera medborgarskyddet genom att utöka “hotbilden” med andra typer av institutioner: ekonomiska och finansiella institutioner, till exempel, storbolagen alltså; eller olika typer av samfund: ideologiska och religiösa, främst.

Dom kloka bland er har redan spanat in det absurda i det här resonemanget: hotet från jihadisterna är ett brott mot privatlivets helgd, sätt Mr Justice Eady på dom! Men om man då avslutningsvis vidgar perspektivet, så syns det mig att det saknas något i lagstiftningen både nationellt och internationellt, som jag nämnde i samband med skolan i det första avsnittet: att religionsfriheten måste balanseras med rätten till avsaknad av religion (inte rätten till “ateism”, märk väl).

Det riktigt absurda blir ju då att man lika gärna kan lagstifta om rätten till avsaknad av en tro på tomten. Men tomten har mig veterligen aldrig hotat någon till livet.

3 Responses to “Demokratin och religionen: några försök (4)”

  1. “Men tomten har mig veterligen aldrig hotat någon till livet.”

    Jodå:

    http://www.youtube.com/watch?v=AizNTA3q7Fk

    http://www.youtube.com/watch?v=-rOVq17ZC_o

    (inga rörliga bilder, tyvärr, av upphovsrättsliga skäl)

  2. Shit. Överbevisad igen.

  3. (Fast det där är ju i framtiden, iofs, så du kanske har rätt ändå. Lovar för övrigt återkomma med en mer seriös kommentar till ditt inlägg, eller i alla fall några relaterade observationer, om och när jag får lite tid över att fila på formuleringarna.)

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004