Jag Trodde Inte Jag Skulle Gilla Det, Men Jag Tror Jag Tar En Till (Två)

Min personhistoria präglas i mångt och mycket av stimulantia. Sedan flera år tillbaka är det mest rödvin som gäller, minst två flaskor varje kväll. Jag ser det som min tribut till Hypnos, sömnguden, far till Morfeus, drömguden, som sällan besvärar mig. Ity: kan jag inte sova kan jag inte jobba.

Jag rökte förstås braja i många år, ofta från morgon till kväll. Den första jonnen på morgonen var så nära religionen jag nånsin kommit. Jag rökte ofiltrade Gaulois på den tiden, och brukade tömma halva ciggen, mecka hälften med braja, fylla tillbaka in i papperstuben, vrida till tippen – and off we jolly well go… Ska man röka så ska man.

Men amfetamin var nog min “drug of choice” när det begav sig. Fattigmans kokain. Jag gillade aldrig koks, för mycket näsbesvär. Fnys, fnys. Och det kostade tusenlappar. Hellre då ett kuvert hyfsat sulfat för tio pundare. Lite bittert på tungan, men med en dubbel espresso och en amaretto, plus en kåt kvinna vid sidan av – what could possibly go wrong…?

Till utrustningen hörde därtill riktigt bra libb för nerfärden. Man måste röka strongbraja för sulfatlandning, och rödlibb hade tagit slut för längesen. Men gult fanns kvar. (En förbannelse över alla inbördeskrig, för övrigt, särskilt libanesiska). Smulgult räckte för en perfekt ankomst på Landvetter, med bagaget i behåll, och hjärnan i någorlunda styr.

Jag skrev romanen “Vad skall kungen göra nu?” på amfetamin. Och det syns. Tvåhundra års svensk historia på, typ, femtio sidor. Jag körde racet, och sköldpaddan vann. Det är en halvbra roman, med ett lysande koncept.

Jag ångrar inte alls mina narkomaniska år, dom har gjort mig till det jag är, for better or worse. Om man ångrar är man död, no? Jag anser bara att man ska behandlas med lite mer respekt om man är narkoman än om man är tobaksberoende eller spritberoende, för dom två senare är upphov till tiotalstusens mer samhällsproblem än narkomanerna.

Det har blivit ett väldigt predikande på sistone: religion, narkotika. Jag menar, don’t get me wrong: I’m right, practically all the time. Men jag får nog sluta predika ett tag.

JTIJSGD,MJTJTET  (1) från november i fjol handlar om Montreal Poutine.