Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

JTIJSGD,MJTJTET (3): Finnegans Wake

Categories: Uncategorized
Friday, Mar 19, 2010

Jag Trodde Inte Jag Skulle Gilla Det, Men Jag Tror Jag Tar En Till (Tre)

På tal om Irland. En av de klokaste saker jag nånsin gjort var att ta med mig min annoterade amerikanska pocketupplaga av Finnegans Wake när jag åkte till Dublin 1971, där jag bodde i ett drygt år. Jag tog alltså med den i akt och mening att läsa den “på plats”. Jag fattar fortfarande inte riktigt hur jag bar mig åt för att vara så klok… Det måste ha varit drogerna.

Vilket jag då gjorde, läste den alltså, från första raden till sista. Och sen måste man ju ge efter för frestelsen och börja om från början igen, och läsa de första tio sidorna än en gång, bara för att få cirkeln ordentligt sluten. Fast “läsa” är ju då ett högst diskutabelt ord i det här fallet. Vad man nästan omedelbart upptäcker är att läsningen sker på helt andra förutsättningar än i konventionell prosa.

Lite av samma sak sker med Gertrude Steins repetitiva manér. Man växelvis kanar fram på glashal is ena stunden; i nästa stund studerar man texten i mikroskop; det handlar om ett slags höjdförskjutningar, ständiga nivåväxlingar. Ena stunden är det det lätt porriga, burdusa, fenomenala barnspråket – det hjälper ju att Joyce är så jävla rolig också – och i nästa stund en bit mager oxfilé av narrativ exquisiteness, till exempel en dialog som fokuserar allt man liksom inte trodde gick att fokusera.

Bit för bit träder berättelsen fram om pappa HCE (“Here Comes Everybody”), om mamma ALP (“Anna Livia Plurabelle”), om sönerna Shem författaren och Shaun brevbäraren. Och om puben, och om vad pappa hade för sig den där kvällen i Phoenix Park. Nånting hände där i parken, en del vill mena av sexuell natur, andra vill mena av mer spirituell d:o. Men ALP klarar skivan, hon får på något sätt Shem att författa ett brev, som Shaun levererar. Det finns några glänsande vackra kärleksförklaringar mot slutet, från ALP till HCE, som bitvis påminner om Mollys monolog.

Slutet gott, allting gott, alltså. Försåvitt man inte börjar om från början igen, för då kan det gå hur som helst.

“Jag kan verkligen rekommendera denna bok, och ser fram emot författarens nästa” (Jules Feiffers recension av Bibeln)

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004