Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Ted Hughes får plats i diktarhörnet

Tuesday, Mar 23, 2010

Ted Hughes ska få ett minnesmärke i Poets’ Corner i Westminster Abbey [källa: The Times]. Ingen lekamlig närvaro, alltså: Hughes aska spreds för vinden på Dartmoor, och det skulle bli för svårt att hämta tillbaka den.

Vad man tycker om detta beror ju till viss mån vad man tycker om Poets’ Corner i sig. Å ena sidan är jag inte alls övertygad om att en kyrka är lämpligaste platsen för en litterär kanon att ha etablerat sig. Å andra sidan, who gives a shit…?

Om Hughes är jag också lite å-ena-å-andra sidan. Hughes kommer ur den mindre betydande och konstnärligt blygsammare av de två huvudströmningarna i engelsk kultur under 1900-talets mitt, den pastorala. Den andra, och mer betydande, är den urbana: Auden, Eliot…

Fotnot: Det här är för övrigt två huvudströmningar som återspeglar sig i engelsk identitet i stort. Om jag får lov att citera inledningen till en DN-artikel jag skrev en gång:

Att vara engelsk är en svårgripbar, för att inte säga outgrundlig, egenskap.

Särskilt för engelsmännen själva. Ett vanligt resonemang vill till exempel peka på två huvudsakliga krafter – ibland motstridiga, ibland kompletterande – som skapat i alla fall konturerna av en nationell identitet.

Å ena sidan dras man både bildligt och bokstavligt mot landsbygden, mot det organiska och etablerade, mot de delar av historien och kulturarvet som av födsel och ohejdad vana framstår som mer eller mindre eviga storheter.

Det här är ett England som betraktar omvärlden med en känslig och omtänksam praktiskhet, som avskyr komplexitet och stora ord, som uppskattar ett gott skämt men också kan ta till karbasen när hottentotterna börjar käfta emot.

Från andra hållet dras man mot staden och det kosmopolitiska, mot fluxus och innovation. Detta är i stället ett England stöpt i liberalism och upplysningsanda, vars känsla för det praktiska och empiriska är precis lika djup, men som tillämpar den i övertygelsen att ingenting är evigt och att komplexiteten ofta är en fråga värd att besvara.

Man skulle kunna se det som ett dialektiskt spel mellan två distinkta karaktärer: mellan John Bull och Tom Paine, Winston Churchill och Charles Darwin.

Hur som haver, Hughes får – å andra sidan – ett antal bonuspoäng för att han så ofta lyckas problematisera pastoralen, ibland kanske mer för effekt än något annat (tänk: all förruttnelse, allt som är brustet i hans dikt) men ofta också i mer produktiv riktning (tänk: kretsloppets ständiga närvaro, allt som är självklart och, bokstavligen, meningslöst).

Slutsatsen är med andra ord den att jag inte har någon åsikt om detta med Ted Hughes och Poets’ Corner. Sorry.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004