Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for April, 2010


Åt skogen med kungen

Friday, April 30th, 2010

Tidningen Fokus har en intressant artikel av Anders Billing om “Nätverkskungen“. Rykande hett scoop är det kanske inte; så här har ju monarkin trots allt fungerat och agerat sedan första världskrigets slut. Men det är alltid intressant att få titta på The Names.

Det är, enligt artikeln, mycket skog och skogsindustrin som gäller i kungens umgänge. Eller, ja, Wallenberg då’rå… Men är man riktigt “bundis” – är det inte så ni stockholmare säger? – med majestätet så är man med i HM Konungens Jaktklubb.

[Fotnot: Anders Asting, Lars Andersson och jag startade en gång “Skelettklubben” – år 1962, tror jag – men jag glömde av det andra t:et i “skelett” – och “Skeletklubben” lät ju mer som en klubb för de vindögdas vedersakare]

Hur som haver, Fokus är vänliga nog att bifoga en pdf-fil på alla medlemmarna i HMK:s Jaktklubb. Brådstörtat klickar man ju på länken för att se om man är med… Par- Per- Pet- Pettersson! Men – caramba! – det är fel Pettersson… Jimmy Pettersson. Som enligt ett snabbt googlesök visar sig vara “President of Sveaskog Naturupplevelser AB”.

Shit.





Blair Peach: sanningen

Wednesday, April 28th, 2010

I svallvågorna efter Ian Tomlinsons död har nu sanningen om Blair Peach äntligen kommit fram, över trettio år för sent. Peach var en antifascistisk demonstrant som i april 1979 slogs ihjäl av polisens Special Patrol Group (idag Territorial Support Group, TSG, de uniformerade psykopaterna som hade ihjäl Tomlinson). Det är skamligt att det tagit så länge, och Peachs partner Celia Stubbs kommentarer idag visar på en fullt förståelig blandning av ursinne och lättnad.

Den då 29-årige polisen Alan Murray, som lär ha burit det största ansvaret för Blair Peachs död, är idag docent vid Sheffield University. Hans ämne? “Corporate social responsibility.” Sånt här går bara inte att hitta på.

Läs mina poster om Ian Tomlinson och polisen här och här.





Född: Byrån för undersökande journalistik

Tuesday, April 27th, 2010

Det här får man nog hänföra till Avd. Positiva Nyheter. En ny journalistisk enhet har sett dagens ljus, The Bureau of Investigative Journalism, med några namnkunniga tidnings/mediafigurer som ryggrad. Som Greenslade också påpekar, så kan det ju inte minst bli en utmärkt plantskola för unga journalister.

Men visst är det samtidigt en lite sorglig kommentar över dagstidningarnas oförmåga/ovilja (stryk det som ej passar) att längre ägna tid och pengar åt “kändisfria” granskningar av det här slaget. Inte bara finns läsarna för undersökande journalistik, det har ju visats gång efter annan att det finns en riktig hunger för den.





Wonders never cease…

Monday, April 26th, 2010

Jag noterar att Malte uppenbart har börjat blogga på riktigt igen. Fyra inlägg på Errata på en vecka (och mera i kväll). Känner ni vinden i håret, grabbar? Det är fart på grejerna igen. Skoj. Återbördas härmed till länklistan.

BUT. Any more slacking and you’re dead meat, kid.





Till Känsöfrågan

Monday, April 26th, 2010


View Larger Map

Det skrivs i GT idag om en mycket intressant dispyt om vem som äger Känsö i Göteborgs södra skärgård. Högsta domstolen har nu bekräftat att det är Brännöborna, inte staten, långt mindre militären. Men exakt vilka Brännöbor det handlar om återstår att reda ut.

Det här är välkända, lätt magiska trakter för mig. Vi tillbringade somrarna på Styrsö fram till jag var tio år, på nordsidan nära Styrsö Bratten (vattnet mellan norra Styrsö och Stora Källö är den legendariska Snobbrännan) och Känsö såg man förstås både från stranden och uppifrån huset.

Men jag har en nomenklaturig fråga till dom av er som befinner er i trakterna, eller är bekanta med saken i övrigt. När jag var i den åldern hette det alltid “Stora Känsö” och “Lilla Känsö” (alltså den mindre version som ligger direkt öster om Stora K). Idag är, vad jag då förstår, “Stora Känsö” bara Känsö, medan Lilla Känsö överhuvudtaget inte har någon namnmärkning på dom kartor jag sett, inklusive Googles satellitkarta ovan. Vad hände? Tappade dom bort namnet på Lilla K?





Historiker-Nytt

Monday, April 26th, 2010

Andrew Roberts, Antony Beevor, Robert Service, Ian Kershaw och Richard Evans  – men förmodligen inte Orlando Figes – är några av de andravärldskrigshistoriker som ska delta på en ny så kallad “website”: ww2history.com. Den är avsedd att lägga fram en mängd detaljerat faktamaterial i svaromål mot förintelseförnekare och andra krämare av historiska fantasier kring 1930- och 40-talen. Mannen bakom projektet är Laurence Rees, nu pensionerad BBC-producent som bl.a. låg bakom de banbrytande serierna “The Nazis: A Warning from History” och “Auschwitz: the Nazis and the Final Solution”, som jag tror också gick på svensk teve.

Och det kan nog bli bra när det blir färdigt.

[Källa: The G]





Snacka om bourgeoisiens triumf…

Sunday, April 25th, 2010

Hur lysande är inte det här fotot, från västtyska Bundestag 1951, socialdemokraten Carlo Schmid i samtal med sin sekreterare. Detta från Slates Magnumserie om sekreterare.





Bourgeoisiens triumf

Friday, April 23rd, 2010

Vi ska nu ägna oss åt lite filmkritik. Eller filmberöm, snarare. Det första vi gör är att kolla sista sekvensen i mästerverket ‘Brief Encounter‘ (1945) med Celia Johnson och Trevor Howard. Pappersnäsdukar redo, det här är skitbra, manus Noël Coward, regi David Lean:

Låt oss inte dröja vid det välkända, som det brechtianska greppet (Coward och Brecht var såhär alltså…) med den shoppande väninnan som avbryter farvälet, eller pudel-Anna Karenina-ögonblicket, eller det enastående teatraliska sceneriet (cinematografi Robert Krasker).

Det här, har jag alltid hävdat, är en djupt politisk film, enbart beroende på den allra sista scenen. Laura (Celia Johnson) återvänder hem. Vid pass 4:40 i klippet sitter hon i “sin” fåtölj och har uppenbart inte berättat allt för maken. Hon har bara tänkt det. Som en verbalisering, ett sätt att få rätta på kaos: skapa en narrativ, få en redig story hon kan greppa och styra i den riktning hon vill eller önskar. Men maken har iakttagit henne över korsordet. Och har fattat vad som pågått.

Lyssna nu på vad hon och hennes make säger och gör i de sista scenerna, som alltså handlar om turbohärskarteknik:

Maken stiger upp från korsordet. Går fram till henne, vid sidan av fåtöljen.

-“Laura…”

-“Yes, Joe…?”

Härskarteknik Nr 1: -“Whatever your dream was, it wasn’t really a happy one, was it?”

Hon skakar länge, länge på huvudet, och ljuger: -“No”.

Härskarteknik Nr 2: -“Is there anything I can do to help?” (‘Jag kan till exempel fixa ett förmånligt lån på banken, eller en jättestor frys, eller sjutton afrikanska fosterbarn, eller bara reda pengar – cash, baby, cash…!’)

Sen blir han då lite filosof: -“You’ve been a long way away.”

Laura kan inte annat än hålla med: -“Yes”.

Så till slut kommer den manliga maktfullkomningens maktfullkomliga maktfullkomlighet – tacksamheten: -“Thank you for coming back to me.”

Slut. Stråkar. Lysande.

Nycklarna till den här rullen äro två: “1945” och “bourgeoisiens triumf”, the end of chaos. Kasta er sen tjugo år framåt i tiden. Det är inte en händelse att Harold Pinter kallade en av sina första skräckpjäser “The Homecoming“. Det är här, med Laura i fåtöljen, icke-berättande för sin hyggliga make, som Pinters pjäs börjar.

Det blir examen på ‘Brief Encounter’ på lördag, halv två, sal 3, vässade pennor.






Protokoll från Free Speech-mötet

Wednesday, April 21st, 2010

I afton var det alltså möte för att fira Simon Singhs seger i förtalsmålet (jag tror det ska gå att titta på webcasten här), sammanslaget med en diskussion om yttrandefrihetsfrågor med de tre stora partierna i valkampanjen. Jack Straw dök inte upp för Labour, ej heller Chris Huhne för Lib-Dems, dock Dominic Grieve för de konservativa. Debatten – om det nu inte är att ta i – blev rätt meningslös eftersom alla tre i princip instämmer om vikten av reform av förtalslagarna, och rätt långt ner i detaljerna dessutom. Som väntat gjorde Lib-Dems representant Evan Harris bäst ifrån sig, eftersom hans parti har ett sånt politiskt-ideologiskt försprång i dom här frågorna.

Det var egentligen mer intressant att ta ett steg tillbaka och överblicka den strategiska situationen. Det här var ett exempel på, ett urval så gott som något av, den liberala, rättighetsaktivistiska, engelska politik- och mediaeliten. De har till alldeles övervägande del vit hud, könsfördelningen är i princip fifty-fifty, de klär sig i dyra men ostentativt enkla kläder, och dyra men foträtta skor. Politiker, advokater, teveproducenter, Guardianjournalister, projektledare från English PEN och Article 19, samt redigerare från Index on Censorhip. Biljetter och pamfletter delas ut av 22-åriga osminkade medelklassflickor som för inte så länge sen “kommit ner” från tre års antropologi i Cambridge och nu jobbar gratis för Free Speech- och miljöorganisationer.

Och, nej, jag raljerar inte, för det är en imponerande syn. När dom väl bestämmer sig för att mörkrets krafter har mörkat lite för kraftigt – som med förtalslagarna – så reser dom sig som en man i medelåldern med secure tenure och tar itu med saken. Och om man ändå står på den liberala rättighetssidan i dom här frågorna så är det bara att dunka dom i ryggen och säga “Hejdå, jag måste jobba i morgon, vi ses vid nästa barrikad”. Det är det urbana England, i ordets båda meningar.

Jag har varit med om sånt här förut. Bland annat en book launch i en av ungkarlslägenheterna i The Albany (ett av de mest enorma ställena att bo, jag lovar). Det var under Thatcheråren och en dödstraffomröstning hade just annonserats i parlamentet (en av Thatchers få ljusa punkter var att hon alltid var emot dödsstraff, för övrigt). Jag råkade stå i en grupp vinglashållare som diskuterade saken, bland dem Mark Bonham-Carter, som sammanfattade det hela med eminent praktiskhet: “Time to mobilize yet again, my friends. Who do you know in Parliament…?” Jag fick tyvärr buga ur, för jag kände bara utomparlamentariska personer, då som nu.





Människans tidsålder, del 2

Tuesday, April 20th, 2010

Ni minns posten om den antropocena epoken? Läs då detta:

Vi har verkligen utsöndrat en människans tidsålder ur oss själva precis som spindlarna utsöndrar sina nät: ett väldigt, allt innefattande tak … som stänger ner det synbara på alla sidor medan det absorberar alla fordom naturliga beståndsdelar i sin omgivning, och förvandlar dem till sin egen människotillverkade substans. Men inuti denna horisont av immanens vandrar vi lika främmande som stamfolk, eller besökare från yttre rymden, alltmedan vi beundrar dess oföreställbart komplexa och spröda filigransarbete och ryggar undan från dess bottenlösa jättegrytor, står och hänger vid en regnmur av exotiska och artificiella växter, eller våndas bland giftiga färger och dödliga stjälkar som vi aldrig blivit tillsagda att undvika. Den värld som är människans tidsålder är en estetisk förevändning för malande skräck eller patologisk extas, och i dess kosmos, varav allt hämtats ur själva fibrerna av vårt eget vara och satts i förening med varenda post-naturliga cell mer främmande för oss än naturen själv, fortsätter vi att mumla Kants gamla frågor – Vad kan jag veta? Vad borde jag göra? Vad får jag hoppas? – under en stjärnhimmel som inte är mer mottaglig för oss än en spegel eller en rymdfarkost, utan att förstå att de behöver ett bihang i form av en ful och byråkratisk representationell kvalificering: vad kan jag veta inuti detta system? Vad borde jag göra i en värld som helt och hållet uppfunnits av mig själv? Vad kan jag hoppas på ensam i en helt och hållet mänsklig tidsålder?

Ur Fredric Jameson: ‘Valences of the Dialectic’ (2009); citatet hämtat ur denna recension i LRB. Min övers.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004