Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Den blodiga söndagen

Categories: Brittiskt allmänt
Tuesday, Jun 15, 2010

En utredning som tagit tolv år och kostat £195 miljoner bör väl, kan man tycka, vara värd att vänta på. Idag publiceras Savillerapporten om Bloody Sunday-massakern den 30 januari 1972, när soldater ur 1:a fallskärmsjägarregementet sköt ihjäl tretton obeväpnade demonstranter i Derry på Nordirland.

Det är en epokgörande historia, på alla möjliga vis. Dels för att den hällde en hink fotogen på en redan flammande brasa: kön av frivilliga till Provos rekryteringskontor ringlade sig runt kvarteret i flera veckor efteråt. Dels för att massakern, ihop med Bobby Sands död 1981, blev så hårdmytologiserade i den republikanska sinnevärlden under hela Troubles; det har ju alltid funnits en spänning mellan “the Armalite and the ballot box” i republikanskt politiskt tänkande, och dom här två händelserna gjorde enormt mycket för att den väpnade kampen kunde rättfärdigas såpass länge.

Och sist men inte minst för att själva tillsättandet av Savilleutredningen 1997 öppnade ett par av de sista dörrarna till fredsuppgörelsen; om inte Saville hade skett hade man sannolikt aldrig fått med sig Sinn Fein i förhandlingarna. (Läs här om hur det militära etablissemanget gjorde allt för att stoppa utredningen).

Bloody Sunday är helt enkelt centralt för det politiskt mörka, våldsamma och paradigmskiftande europeiska 1970-tal som man skulle kunna skriva en bok om. Vilket jag en vacker dag tänker göra, om Gudrun vill och byxorna håller.

Senare: Det var gripande scener utanför Guildhall i Derry i eftermiddags, när rapporten presenterades. Tusentals hade samlats, de anhöriga började visa sig i fönstren, tryckte rapporten mot glaset, tummarna upp, folk jublade: de mördade hade blivit rentvådda. Lättnaden hos de anhöriga – efter trettioåtta år – var fantastisk att se.

Det finns inga bevis, säger rapporten, att de mördade utgjorde ett hot mot ordningsmakten: inga skjutvapen, inga bensinbomber, inga spikbomber, ingenting. Rapporten fastställer att Martin McGuinness var där, beväpnad med automatgevär, men att han aldrig sköt. “Brittiska armén sköt första skottet”. Det var en massaker. Och det är nu upp till åklagarmyndigheten om det blir rättssak.

Sen det här med sorrifierandet från David Cameron, det är en annan sak. Jag är av princip emot politisk-historisk apologetik av den här typen, därför att dom är conversation stoppers. Det finns därefter inget mer att säga. Vilket är väldigt bekvämt för dom som säger sig vara sorry.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004