Jag har alltid förknippat Wimbledon med helvetesvisioner och eviga, outhärdliga plågor. Nu har det hänt igen. Världens längsta tennismatch, den avbröts igår kväll vid 59-59 i femte set, och återupptas idag på morgonen. Det här är den cirkel av helvetet, rätt nära entrén, där det handlar om tristess, ennui, halvsömn, entropi och självmord. Den befolkas av såna som tycker om att spela poker, såna som vet allt om Andy Warhol, såna som en gång var med i ett vinnande innebandylag. Det är det mediokra på evighets-loop, skådespelskapitalismen satt i system: “matchens” enda värde är dess värdelöshet.