Therese B postade häromdagen en som vanligt stimulerande text om Grace Kelly och hennes otvivelaktiga skönhet, beledsagad av ett slående bildgalleri, dessutom (väl värt ett besök). Therese kallar henne “fruktansvärt vacker”, och det ligger något lite för sant i det epitetet. Jag skulle faktiskt själv inte kallat henne “vacker”. Orden “skön” och “skönhet” ligger närmare till hands för mig, och skillnaden mellan de två orden är naturligtvis då att det förra inbegriper någon form av imperfektion, medan det senare står så nära perfektionen (som alltså går att uttrycka matematiskt) det går att komma.

Det finns ett begrepp man kan använda på Grace Kelly – det har sitt ursprung bland haute-couture-fotografer, tror jag – som heter “deadpan beauty”. (Och, nej, det är med andra ord inte en händelse att man plötsligt kommer att tänka på Buster Keaton när man ser dessa vackra bilder på Grace Kelly). “Deadpan beauties” är summa summarum av en sån där process där man lägger 32 foton på världens vackraste kvinnor uppepå varandra och kommer fram till en medianskönhet, som alltid har något av dödsmask över sig. Alla de geometriska formlerna går att stämma av mot varandra, och resultatet är lika med plus minus noll.

Här finns, menar jag, ingen mystik. Grace Kellys ansikte är på sätt och vis en visuell återvändsgränd: allt man kan veta om hennes skönhet går att titta på, går att sätta fingret på, går att mäta. Det är inte på väg någonstans, inte ens mot det slutliga åldrandet, det såg ju hennes olyckliga död till. Och det är kanske just det som utgör mysteriet..?

Och, för övrigt, det kan hända jag har fel i min kommentar borta hos Therese att en övervägande del kvinnor tycks idealisera detta skönhetsideal. En snabb straw poll bland kvinnliga bekanta under gårdagen resulterade i ett bittert nederlag för stackars Grace. Som vinnare stod i stället Garbo, Dietrich och Uma Thurman i nån Tarantinofilm jag inte kommer ihåg namnet på.