Beryl Bainbridge begravdes igår, och här kan man läsa rapporten idag i The G. Att hon fick plats på Highgate Cemetery är kanske inte så mycket att undra över. Det är däremot en helt och hållet bainbridgesk liten narrativ vändning att gudstjänsten hölls på St Silas the Martyr på Prince of Wales Road i Kentish Town, mitt emot huset där vi bodde i nitton år, fram tills 2005.

St Silas ser för allt i världen ut som, inte bara en romersk-katolsk kyrka, utan riktigt högkatolsk. Daglig högmässa, ibland t.o.m. på latin, man hör bikt och känner doften av rökelse, man ser diverse marianska antydningar här och var, och prästen, Father Graeme Rowlands, går alltid lång svart kappa, och ofta med baretta på huvet.

Men St Silas är anglikansk, så höganglikansk det förmodligen går att bli, och Fr Graeme – en man med tekoppsöron och en näsa för apostasi – är rätt så känd i dessa kretsar för att värva romkatoliker som är missnöjda med olika uttryck av påveväldet, men som ändå inte vill släppa taget om de romkatolska paraphernalia som bär upp deras tro. (Jag tror för övrigt det var Andrew Brown som en gång fyllde i detaljerna om det här för mig).

Hur som haver (barnen kär). Tro och förräderi, bön och avbön, fromhet och whisky. Det är så mycket Beryl B det vill bli, syns det mig.