Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Fem år sen

Categories: Brittiskt allmänt
Wednesday, Jul 7, 2010

Ännu en repristext. Så här skrev jag på Pressylta tre dagar efteråt, alltså söndagen 10 juli 2005, under rubriken “So… What happened?”

Efter veckor av moln och kyla, regnskurar, tveksamt solsken – äntligen en dag med klar blå himmel och tjugoåtta grader, cirka. Det blir en BBQ i eftermiddag, med Joe och Rupe, och kanske Cleo, kanske Jean och Rob. Revbensspjäll, hambörjare i ciabatta, majskolvar, potatis bakad i glöden, en mastondontsallad därtill. Nick the Greek ger mig en deal på ett jävligt trevligt litet Languedoc-vin kallat Mosaïque, sex flaskor för femton pund. Och så en packe Peroni.

Jag åkte in till King’s Cross igår eftermiddag. Blomberget har vuxit till höfthöjd på sina ställen. King’s X har blivit samlingspunkten, på väggar och fönster sitter massor av handskrivna papperslappar, efterlysningar, barn som ritat och målat, folk går omkring och tittar, säger nåt ord till varandra, drar iväg, och så kommer det fler, en grupp kvinnor i chadors, ett par skanks, några pensionärer, en hel del journalister. Två-tre hundra meter åt sydväst, och trettio meter ner, jobbar räddningsmanskapet i 60-gradig hetta, rök, gas, sot, asbest, råttor, likdelar, blod; ingen vet ännu hur många som befann sig i framvagnen, där det small.

Så. Vad hände? Åttio döda, kanske till och med hundra när vi till slut har facit i hand. Att så många – om inte alla – hade förespått att det förr eller senare skulle hända; huruvida man vill spåra det tillbaka till Irakkriget eller inte; hur “vana” londonborna än är vid bomber som både hot och verklighet; det reducerar inte katastrofen med en millimeter. Inte en millimeter.

Och ändå…

När jag kom hem satt Joan och kollade BBC24. “Det är konstigt,” sa hon. “Vadå?” sa jag. -“Att det trots allt inte haft en större effekt än så här…”.

Jag kände att jag borde bli chockad av vad hon sa. Det är ju inget annat på nyheterna, nästan inget annat i tidningarna, presskonferenser, kommentarer, snabbanalyser, experter, det största antalet människor dödade i London sedan kriget, den (efter Lockerbie) näst största katastrofen i Storbritannien. Och ändå… Det kom ingen chock.

Vad man också ser vid King’s X är människor som inte stannar till. Som inte läser papperslappar, inte reflekterar över det ena eller andra, inte ens är särskilt förbannade. Nej, dom är inte hårdhjärtade, dom är på väg till jobbet. Till ett möte. De ska köpa ett par nya jeans, boka semester, gå och kolla Världarnas krig.

Det handlar inte heller om likgiltighet. Långt därifrån. Men bort från King’s X, Edgware Road, Aldgate East, Liverpool Street, ser man liten eller ingen skillnad. Folk ser inte särskilt allvarliga eller betänksamma eller rädda ut (som man fick
intryck av var fallet i New York och Madrid dagarna efter). Jag frågar alla jag kan, “Kände du nån som…?” – “Nej, tack och lov,” säger dom och fortsätter packa upp apelsiner, servera kaffe, läsa tidningen.

Varför är det så här? Varför är det inte bara ingen panik, ingen hysteri – varför är det inte ens ett allt-dominerande samtalsämne folk emellan? (Jag har frågat många andra om detta också, och dom allra flesta har fått samma intryck, så
det är inte bara jag…). Två orsaker, kanske: bortsett från bussen finns det inga bilder som för evigt etsat sig fast på näthinnan; de allra flesta skadades eller dog out-of-sight, underjord, nere i vad som plötsligt blev helvetet.

Den andra orsaken: att London är byggt, fysiskt och mentalt, som det är: att stan är så compartmentalized; ett konglomerat, en federation av större eller mindre bysamhällen. Vi är alla londonbor (särskilt när man får OS), visst, men vi är alla i första hand Camden-hipsters, Holland Park-snobbar, Somers Town-drägg, Shoreditch-banglas,Croydon-white-trash, Bermondsey-gangstrar, Maida Vale-mediafolk, eller var fan man nu råkar ha riggat upp sitt tält, det spelar ingen roll. Det här är ingen koncentrisk stad, som Paris, med ett enda centrum och ringarna som sprider sig ut mot les banlieus. Det är ett stamsamhälle. Sorg, förtvivlan, allvar – inte desto mindre intensivt upplevda, men de blir utpräglat lokala ting, en känsla per hus, kanske kvarter, kanske förort.

Och i morgon bitti tar stan första steget tillbaka till det ännu-mer-normala: den första riktiga rusningstiden efter katastrofen, måndag morgon, folk lika sardinpackade, griniga, uttråkade, misstänksamma, sömniga som dom var strax före nio i torsdags, när det small. I morgon smäller det inte.

2 Responses to “Fem år sen”

  1. Gunnar, jag hade inte läst den här texten förut, och det som genast slår mig är att jag förundras över din förmåga att formulera den så nära inpå händelsen. Det är i sådana stunder man antingen slås till marken av chocken, eller hetsar upp sig och skriker. Du gör varken det ena eller det andra, du sammanfattar, iakttar och reflekterar. Det är fint. Det är vad jag själv borde lära mig. De texter där jag reflekterar är skrivna på stort avstånd, både i tid och rum, till det inträffade. Särskilt mina resor på Västbanken lärde mig att aldrig skriva ett enda ord i anslutning till det jag såg. Det enda jag skrev i min anteckningsbok sedan jag besökt Makassed-sjukhuset under första intifadan, var min äldsta sons ord (han var med på resan och tog bilder): “Måste vi vara här, kan vi inte åka härifrån nu”. Han sammanfattade mitt eget äckel inför det jag såg. Men det hörde inte hemma i en reflekterande text. Så jag ville bara säga att jag är tacksam för det du skrev!

  2. Ni är alltför älskvärd, min herre.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004