Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for August, 2010


Fallet Pakistan

Tuesday, August 31st, 2010

Det är intressant, och lite skrämmande på samma gång, det som händer med Pakistan. Med vilket jag menar att landets anseende verkar ta den ena törnen efter den andra, och man tycks ha allt svårare att hämta sig efter varje stöt. Det har börjat vila något av hopplöshet och förtvivlan över landets öde, med en korruption som inte bara är endemisk och allätande utan inbyggd i själva nationens väsen.

Pakistans storpolitiskt schizofrena roll, dels som USA:s bortskämda alliansbarn, dels som sponsor av den talibanska offensiven i Afghanistan, har det skrivits hur mycket som helst om: de två skribenter jag helst läser i ämnet är Observers Jason Burke samt William Dalrymple, som ofta skriver i New Statesman.

Översvämningskatastrofen, i sin tur, har varit lika fascinerande skrämmande att följa, inte minst som mediafenomen: katastrofens själva långsamhet, bristen på dramatiska bilder, de relativt låga dödstalen, den politiska elitens brist på empati och praktiskt engagemang, de enorma summorna i hjälppengar som redan försvunnit i rymliga fickor, den förlamande känslan av meningslöshet och oundviklighet, att världen liksom inte orkar bry sig…

Inte bara det. Häröver uppmärksammade man nyligen att brittiska pakistanier är tretton gånger mer benägna än resten av befolkningen att få barn med genetiska störningar, beroende på att det är så vanligt med giftemål mellan förstakusiner: Channel 4:s “Dispatches” gjorde också ett program om saken. Bilden av brittiska pakistanier färgas alltför ofta av den här regressiva stamkultursaspekten av islam, en social och kulturell belastning som många bland andra och tredje generationen nu försöker komma bort från.

En av de få ljuspunkterna brukade vara cricketen… Pakistansk cricket har under åren producerat rader av enstående spelare, inte minst på bowlersidan, som det nya geniet Mohammad Aamer. Så i söndags briserar i New of the World en av de största mutskandalerna som någonsin drabbat sporten. Aamer och två av hans medspelare, bl.a. lagkaptenen Salman Butt, ska medvetet ha kastat tre “no-balls” – ogiltiga bollar p.g.a. övertramp – för att ett spot-bettingsyndikat ska kunna kamma hem stålarna.

Nyheten att pakistansk cricket är korrupt är väl i och för sig lika sensationell som nyheten att påven är katolik, men det här satte flera rekord i skamlöshet. Man har nu börjat studera en hel mängd underligheter i det pakistanska landslagets form på sistone, inte minst hur i hela friden dom lyckades förlora mot Australien i Sydney i fjol, när dom satt med en synbarligen ointaglig ledning.

Det är en klyscha-men-sant att internationell cricket har skakats i grunden av den här skandalen, och det kommer att ta åratals för Pakistan att komma tillbaka som spelbar nation överhuvudtaget, låt vara med den sportsliga hedern i behåll. (Sajten CricInfo är som vanligt bästa källan till mer bakgrund).

Och naturligtvis tornar i bakgrunden till allt detta… Indien. Det är för många pakistanier en källa till outsäglig vrede och frustration att landet verkar sitta fast i denna vattensjuka sörja av korruption och bakåtsträvande, medan ärkerivalen i syd tar sin plats bland globala emerging powers. Och det slående är ju dessutom att Indien sannerligen inte saknar problem, varken vad gäller bakåtsträvande eller korruption, men att dessa problem under senare år kommit att framstå som i alla fall överkomliga.

(Nå, det här blev kanske lite väl mycket av skoluppsats… Men vafan, det är ju tisdag.)





Den stulna kyssen

Monday, August 30th, 2010

Läs och  njut av Tom Lubbock:

There are grand acts of heroism in the art of painting. Protagonists emerge from mythology and history, striking deeds, suffering torments, bound to doom. There is plenty of murder, and plenty of slaughter. But the heroic body is also stuck in one particular situation. It is torn, tugged this way and that, involved in conflicts and choices. It shows no flesh wounds. It is in the pull of a deep dilemma.

Or take another pull. Fragonard’s The Stolen Kiss is an innocent tale of teen love. A boy, a girl: it could easily be Cherubino and Barbarina from Mozart’s The Marriage of Figaro. As in the opera, this boy looks like a “breeches” role, offering the most tempting kiss, pressing the softest cheek to cheek. And it’s a seduction that holds a sudden climax: his brief clasp, her possible retreat. The story implies a quick event.

But look at that the picture as a whole. This seduction contains a lot of business. It’s a matter of structure and packed with telling details. The moral dilemma of her kiss – will she, won’t she? – is theatrically acted out. She plays the picture’s hero. Her position is torn.

This is one of those scenes with a crucial choice, and even though the subject has the lightest and most comic fate, it is a fate all the same. The main drama is laid out across the entire width of the canvas. It follows a trail, a journey, a delay. This girl’s life is given a slow-motion distance, from one side of the picture to the other. This amorous episode lasts a second. It feels like forever.

The stage, for example, is set between two doors. Both doors appear with echoing openings. One stands at the left and the other stands at the right. The girl stands between them – her dilemma pulling between risk and safety. There is that saucy pink curtain, admitting the boy, his knee just pushing in, and with his foot discretely trapping the bottom of this girl’s dress.

And then, through the other door, there is a view to a room beyond. A sociable group of matronly figures are together, assembled at a game of cards. She should be one of them. But she is here, briefly escaping from their control. This is one of the ways the picture is stretched out.

But there is a more intimate journey, moving along her own self. It begins from the start of her kiss; it concludes at the end of her wrap. It establishes a very long diagonal and continuous gesture of both body and fabric. It is her dominant story, and it shows us how her conscience operates under pressure.

Look at that straight, firm arm between shoulder and wrist. It looks almost like determination. The boy may be held out again him. Her face is turning away. This kiss may be resisted. But then there is the distance between that wrist and the end of that wrap – and the story begins to unravel and finally fizzle out.

It is her gauzy garment, and it is held in her narrow and tenuous grip, in her delicate hand. It travels, first in droops, then in falling knots and waves. It is borne along in gossamer lightness, and is supported for a while on this red solid wooden table. But at last it drops, in a flimsy, floppy, flaccid wisp, in mid-air. (Its hem just overlaps the room beyond – indicating the place where she could be.)

So this picture traces a long meandering precarious strung-out line, like a path or a rivulet. And in this unfolding gesture, the figure’s moral shakiness is drawn out too – from almost resistance to almost surrender. Maybe she will drop that wrap. Maybe she won’t. Her body, anyway, is pulled right over towards the boy.

But she still stands there, holding her potential balanced position. Her feet remain, staying in the middle of the floor. She might lean back away. So again her choice is not wholly lost, and she is not wholly victim. She is full of weakness, daring, tremors, pleasures, possibilities. She is a hero, decided between this way and that way, and tugged this way and that way. This complicated story tells her psychology.

Her body shows us something else, though, which upstages all choice and all uncertainty. It is her spectacular blazing centre. Look at her hips, thighs, open, wide, with their great rising curve. Look at the silk of her dress, with it bright highlights and its rich folds.

This is her sure unavoidable sexual focus. And whatever she might imagine, The Stolen Kiss insists on more. She is beyond heroism. Her dilemma may rock her from side to side. But her exposing desire burns out.

ABOUT THE ARTIST

Jean Honoré Fragonard (1732-1806) painted a picture more famous than his name – ‘The Swing’. His range is quite wide: nymphs, light pornography, portraiture, a fantastic white bull, in beautiful brushwork. He escaped the guillotine, but the French Revolution was the end of his career.





Gorbatcher och de deliciösa ironierna

Monday, August 30th, 2010

Veteranerna bland er kommer ihåg mina djupt-kända angående den brittiska kolgruvestrejken 1984-85, och inte minst Arthur Scargills roll. Om inte så kan man läsa min post vid 25-års-ähm-jubiléet. Idag skriver också The G om de ryska solidaritetspengarna och hur de stoppades av Thatcher och Gorbatjov.

Det är här den deliciösa ironin kommer in. När Thatcher meddelade Gorbatjov, genom ambassadören Popov, att man inte såg med blida ögon på att ryska fackföreningspengar – närmare $1m – skulle gå till det strejkande NUM, svarade Popov – med något som måste varit näranog orgiastiskt underbart att få säga – att i en demokrati som Sovjetunionen har regeringen ingen rätt att blanda sig i vad en fri och oberoende fackförening tar sig för i den internationella solidaritetens namn. (Och detta till Norman Lamont, av alla thatcheristiska untermenschen… Ah, to have been a fly on the wall…)

Gorbatjov fortsatte blåneka att han visste nånting om pengarna – han hade i själva verket personligen gett tillstånd till donationen – men till slut klev den realpolitiker Gorbatjov fram som vi kommit att know-and-love-ever-since: relationerna med Thatcher, bedömde han, var viktigare än arbetarsolidariteten.

Tidningen berättar också i en sidbox att en tidigare hemlighållen del av de konservativas masterplan att krossa kolindustrin och NUM var att ändra lagstiftningen så att strejkande gruvarbetare som gick på bidrag inte längre skulle få hjälp med amorteringarna på sina hus (husägandet i UK är alltså mycket mer utbrett i alla samhällsklasser än i andra europeiska länder) vilket skulle ställt en majoritet av dem på bar backe.

Denna lagändring skulle inte gå in under den specifika antistrejklagstiftningen, utan skulle ske lite vid sidan om. Nu kom detta i och för sig aldrig till stånd, och jag undrar om det inte helt enkelt beror på att något sådant skulle varit fullständigt rättsvidrigt, en helt igenom politisk hämndlag. Men det var i sådana banor tankarna gick under Margaret Thatchers tid.

Den som vill läsa mer om allt detta kan företrädesvis göra så i Seumas Milnes utmärkta ‘The Enemy Within: Thatcher’s Secret War Against the Miners“.





Två recensioner (korta)

Thursday, August 26th, 2010

Ni kommer ihåg Två rekommendationer för ett par veckor sen…? Nu har jag läst, först, Kerstin Ekmans ‘Mordets praktik’ och jag måste nog sälla mig till dom som beundrar “delarna”, men står lite undrande inför “helheten”. Det vill säga, jag tyckte inte den senare var summan av de förra: resultatet är lite för smart, lite för “knowing”. Man nästan anar en författare som vid första renskrivningen lite oroligt undrar om hon fått med allt hon tänkt…? Jodå, rösträttsreformen, spanska sjukan, genusmakten (var det lite för uppenbart att göra Revinge till gynekolog?), klassresan, pedofilin – man hör liksom det lätta skrapet av boxes being ticked

Bruno K. Öijers ‘Svart som silver’ förstår jag mig inte på alls, inte på nån enda nivå, jag får ingen som helst kontakt med hans poesi. Total kortslutning. Jag slutade läsa efter femtiofem sidor. Det är nog mitt fel. Men vet ni vad? Fuck it… Life’s too short.





Assange: några problem

Tuesday, August 24th, 2010

Jag hade (sannerligen) inte tänkt ge mig in i Assangehistorien, i alla fall inte förrän den är någorlunda över, men ett kort stycke i dagens Guardianrapport fick mig att, ähm, studsa…

One source who is closely involved said neither of [the two women] had originally wanted the case prosecuted; that Ms W had wanted to report the alleged rape to police without their pursuing it, and that Ms A had gone with her to give her moral support and then become embroiled with the police, who had insisted on passing a report to prosecutors.

Kan detta verkligen vara sant? [Nej, tydligen inte: se kommentarerna…] Var går fesljummen aningslöshet i så fall över i rykande het idioti? “Ms W” ville alltså rappportera/anmäla en våldtäkt till polisen, men ville inte att polisen skulle ta ärendet vidare…? Hon ville alltså ha sin kaka, men inte äta den…?

Att varken polisen eller åklagaren sedan inte hört Assange om hans version av händelseförloppet är en annan (allvarlig) femma. Men – ärligt talat – vad i hela helvetet förväntade sig “Ms W” skulle hända om hon våldtäktsanmälde denne rubrikernas man, inför en yrkeskår som kanske inte är så förfärligt sympatiskt inställd till Assanges patos för sanning och transparens i fråga om kriget mot terrorismen? Att dom skulle ge honom the benefit of the doubt…?!





“Rigoletto? Han var väl en av mupparna…?”

Monday, August 23rd, 2010

Vi fortsätter på det musikaliska temat, med nyheten att britterna är rätt så efterblivna vad gäller klassisk musik. En undersökning av Readers Digest visar att 75% inte visste att Elgar skrev ‘Pomp and Circumstance’, och att 27% inte ens visste att han var kompositör. Det där sista  sista skulle man kunna vara lite elak om, men jag låter bli.

Gagset om Rigoletto har jag lånat av saligt hädangånge Les Dawson, en man som kunde spela piano underbart men fel.





Mitt liv i musiken

Friday, August 20th, 2010

Detta till dels inspirerat av Johans återuppståndelse som jazzskribent…

Sedan början av året strömmar musiken in i mitt liv med en kraft som jag bara kan likna vid en fasansfull översvämningskatastrof som den i Pakistan, fast mycket trevligare. Nej, låt mig skriva om det: …som jag bara kan likna vid en morgon mellan fjällen, hör hur bäck och flod, sorlande mot hällen, sjunga Gudrun är godis… Or words to that effect.

Till morgonkaffet brukar jag, i alla fall just nu, låta Omara Portuondo sjunga “He perdido contigo“, vars sensmoral jag känner igen ack så väl. Vid pass lunchtid, när jag kör omkring i stan en hel del, blir det mellan tolv och ett “Composer of the Week” på Radio 3 (nästa vecka en temavecka om Opera-Comique). Därefter blir det slumpplock ur cd-samlingen i dörrfickan på förarsidan.

Favoriten där just nu är Little Feats fjärde album, “Feats Don’t Fail Me Now”, den som kom efter “Dixie Chicken” och som jag tycker är fulländningen av inte bara Lowell Georges musikaliska geni, utan av ett av de mest intelligenta, roligaste och tajtaste banden som nånsin funnits (inte undra på att Zappa ville ha tillbaka Roy Estrada i Mothers, vid vaddå 72?, när både Mothers och LF var som tajtast). Här är Rock And Roll Doctor – och bara Lowell George kunde kalla det “And”…

På kvällen diskuterar min sons gudfader och jag huruvida någon annan än Dieter Fischer-Dieskau överhuvudtaget har RÄTT att sjunga BWV Cantata 21, 3:e arian “Schlummert ein, ihr matten Augen…” (Spotifylänk). Och svaret är naturligtvis nej… Ingen.

Postscript: Nå, vi kan väl ge Lorraine Hart Lieberson (Spotifylänk) en chans på “Schlummert ein…” också. Anspråkslöst och vackert, en sopran som låter mer och mer mezzo ju mer man lyssnar.





Jazz-Nytt

Wednesday, August 18th, 2010

Johan Lif på bloggrullade Planet of My Dreams gör en mycket välkommen återkomst med några reflektioner bl.a. över improviserad jazz. I de aspekter av frågan där jag har någorlunda insikt kan jag bara hålla med, som vanligt. Johan riktar också uppmärksamheten mot Abbey Lincolns nyliga frånfälle, inkl. ett läckert YT-klipp med Max Roach.

Här vore det kanske också läge att nämna en annan nyhet som sannerligen får snålvattnet att rinna på en del av oss: att den legendariska Savorysamlingen nu ska göras tillgänglig online genom National Jazz Museum i Harlem. En ny Coleman Hawkinsversion av “Body and Soul”, bara nåt sånt… Yowza!





“German was spoken”

Monday, August 16th, 2010

Stephen Glover, media commentator in the Independent, writes today about Mr Justice Eady’s latest injunction on privacy grounds, this time to do with the golfer Colin Montgomerie. Bizarrely, no one seems to know whether this is a so-called super-injunction, or simply a common-or-garden injunction: “Mr Justice Eady has […] moved the goalposts” Glover writes. “And yet it is not clear exactly where they have been moved to”.

In a memorable phrase, Glover also reminds us about Eady’s judgement in the 2008 Max Mosley case, in which the judge decided Mosley had not been involved in a “Nazi orgy”, just a common-or-garden one, despite the fact that:

“Some of the participants donned uniforms for the occasion. Blood was shed, humiliations inflicted, and German spoken in a sado-masochistic free-for-all.”

Which is, I suppose, Glover’s way of saying “You could have fooled me”…

Postscript: In today’s Daily Telegraph there is an interview with Lord McNally, a Lib-Dem minister in the Ministry of Justice, who says there is a need for Parliament to devise a privacy law in order to remove the courts’ ability to develop case law in this area: “There was a danger that we were getting towards having privacy law by judicial decision,” McNally says. “If we are going to have a privacy law it should be openly debated and freely decided by Parliament.”

As I’ve said before, I’m not so sure a privacy law is the solution, and I see nothing wrong in principle with this aspect of the law developed as case law by the courts. The real problem, it seems to me, is that the courts – and Mr Justice Eady in particular – have created a serious imbalance between Article 8 and Article 10 of the ECHR, much too much in favour of the former, i.e. in favour of privacy protection at the expense of press freedom.

(This is of course where the McKennitt v. Ash judgement became pivotal, in the sense that it “allowed for” the subsequent judgements to happen, including Mosley, in all its absurdities).

Postscript 2… And then there was another super-injunction, this time by an England footballer…





There may be trouble ahead…

Saturday, August 14th, 2010

Jag ville bara förbereda er på att hur mycket levalätt och levasmart man kanske unnar sig, så kanske det inte alltid stämmer överens med vädret just den dagen. Det handlar om skönhet. Jag läste på Thereses blogg just att skönhet har med “trygghet” att göra. Nope. It don’t. Det är det sista det har att göra med. Skönhet är mysterisk, och därför otrygg. Väder. Och mera väder.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004