View Larger Map

I denna park, i morse, på min vandringsväg från Broadstairs till Ramsgate, mötte jag en kvinna som förde en tom barnvagn framför sig och hade en sovande bäbis på axeln. Det var knappt att jag la märke till henne, mina tankar kretsade kring Mars, långt långt därifrån, tills hon sa, alldeles som vi passerade varandra:

-“Dry your eyes, mate”

Jag stannade och sa: -“Eh…?”

Hon upprepade: -“Dry your eyes”.

Och jag sa: -“But… I’m not crying”.

Hon ryckte på axlarna och gick.

En från er, en från mig: det är väl en rättvis deal?

Vännen Frank Perry lämnade tillbaka ett par böcker han lånat igår kväll, och jag fick som bonus tre (för mig) nya svenska böcker att läsa. Eftersom mitt bokläsande är så begränsat nu för tiden, vill jag ha råd om vilken av de tre jag bör prioritera.

(1) Kerstin Ekman: Mordets praktik (roman, 2009)
(2) Bruno K. Öijer: Svart som silver (dikter, 2008)
(3) Henrik B. Nilsson: Den falske vännen (roman, 2009)

Min rekommendation till er (och det är egentligen mer en order än en rekommendation; korsförhör kommer att hållas i Sal 3B torsdag morgon, blyerts medtages) är att bänka er framför radion på onsdag 11 augusti klockan 18.15, ratta in P1 och lyssna på programmet “Sten, skog, sjö – om översättaren Frank Perry och det svenska språket“.

“Anneli Dufva” är det fina namnet på programmets upphovsperson, dessutom.

(Bonusfrågesport: I versfotsammanhang, är “Anneli Dufva” en anapest + en troké? Eller är det inte?)

År 1975 arresterades Teufel än en gång och åtalades för att ha varit en ledande kraft i den militanta 2:a-juni-rörelsen, som hade kidnappat Peter Lorenz, ordförande för Berlins CDU. Teufel frigavs i avvaktan på rätteång i hela fem år, men det var först i slutet av processen som Teufel presenterade sitt alibi, vilket slutgiltigt bevisade att han vid tiden för kidnappningen hade arbetat under falskt namn på en dasslocksafabrik i Essen. Han hade hållt tyst om detta, förklarade han, enbart för att avslöja de svaga punkterna i den västtyska rättvisan.

Fritz Teufel är död. Fritz Teufel kan aldrig dö.

[Källa: Daily Telegraph]

Bertolt Brecht, du borde levat i denna timma… “Fångarna skötte sig själva“. Ett ämne som klippt och skuret för BB, syns det mig.

The G kör idag en feature om Haverstock School, en Secondary School (11-16 år) i Camden. Och dom har satt rubriken “Move over, Eton”…

Det är sånt som ger ironin dåligt rykte.

Jag känner till Haverstock School mycket väl, av två anledningar. Dels för att min son gick där på 90-talet, och dels för att jag bodde granne med den i nitton år. (Klicka på länken: om man tittar på det gamla fotot på skolgården längst upp, så låg mitt hus ungefär där annonsen för CentrePoint ligger till höger…).

Två kommentarer om Haverstock som bildningsinstitution: (1) Det huvudsakliga intrycket från vår föräldrabesöksrunda på skolan, år 1994, var hur spritångorna stod som Themsendimma om matteläraren (detta var 10:30 på morgonen) och hur psykopatin stod på minimalt farmakologiskt armlängdsavstånd hos gymnastiklärarinnan (hon hade mord i blicken, och detta var 10:45 på morgonen); (2) Det bästa i utbildningshänseende med den skolan var vårterminen 1998, när jag tog Joe med mig till Stockholm och han gick på Matteusskolan på Vanadisvägen i stället… Ha ha!

Och den infamösa ombyggnaden av skolan, som till slut stod färdig 2006, var en av de mest skandalösa ångvältsprojekt jag nånsin stött på. Det var ett s.k. PPP-projekt (private-public-partnership) i vilket privatindustrin får betalt av skattebetalarna för att driva skolan i trettio år. Entreprenaden gick till ett företag som tidigare utmärkt sig genom att bygga en skola i Kalifornien mitt på en särskilt känslig bit av San Andreas Fault… Hur kul som helst. Och som vi ser av artikeln i The G har det inte gjort ett enda skvatt tiddlidorum för att förbättra skolans akademiska prestanda. Skit och fina kostymer, och allt det…

Nej, vad gäller det brittiska skolväsendet… don’t get me started…

Vår gamle vän Andrew Anthony på Observer – ni kommer ihåg honom från Myrdal/Pol Pot-vevan, här och framför allt här – skriver idag om Göran Lindberg och den-mörka-sidan-av-Sverige, och gör det utmärkt och heltäckande, syns det mig, och inte bara för att man själv bidrar med några väl valda…

Det är jävligt svårt att skriva journalistiskt om Sverige-efter-Palme, har jag upptäckt, och det går nästan att räkna de framgångsrika försöken på ena handens fingrar. Att undvika sentimentalitet, förnumstighet eller ideologisk schadenfreude kräver avancerad skridskoåkning.