Så här fint väder var det inte dag… (Bleak House uppe på kullen)

Tillbringade en dag, och en natt, i Broadstairs igen. Jag hade erbjudit mig att köra ner en säng som Tim behövde, och parkerade efter uträttat ärende uppe vid Bleak House. Därifrån kan man vanligtvis se världens nu största offshore vindfarm. Den är byggd av Vattenfall, som det råkar sig, och har just tagits i bruk: här är ett inslag om den från Channel 4 News. Men i morse såg man bara några armar då och då blänka till där ute.

Badorter i septemberdimma är gräddkola för oss melankoliker. Jag har för vana att äta frukost och läsa tidningen på Beaches café runt hörnet, men idag tänkte jag posha till det lite grand och gick till Albion Hotel i stället, Broadstairs’ motsvarighet till Statt, med fin havsutsikt. Men det skulle jag inte gjort. En bedrövlig frukost: sönderstekt bacon, torr äggstanning, en lam fläskkorv, och hash browns som smakade tre dagar gammal matolja.

Ett av mina många snedsteg i livet.

Jag skulle gått min sedvanliga promenad till Ramsgate utefter stranden, men därav blev intet.  Jag hade kommit en bit vidare med Cavalcanti ute i Tims cabana, när regnet ändå började smattra mot taket. Men så fastnade jag i “…e de cor volontate…” och frågan huruvida denna vilja kommer “ur” eller “från” hjärtat, jag vet aldrig det. Det första man får ge upp när åldrandet blir biologisk verklighet är prepositionerna, tycks det.

På hemvägen lyssnade jag på Percy Sledge. You Are My Everything. Och sånt.