Så det blev Ed Miliband, well well… Läs BBC:s redogörelse här. Studera sedan bilden ovan och läs en rolig och bra krönika av Matthew Norman om rivaliteten mellan judiska bröder, från Independent i maj. Ta till sist en macka och var som folk.

Vilket bröderna Miliband definitivt inte är, som Matthew Norman så väl beskriver. Dom är freaks, helt enkelt. The Smooth Freak Brothers, snarare än The Furry Dittos. Så här ligger det till. Jag satt i styrelsen för en lågstadieskola i Kentish Town i tjugo år, från 1986 och framåt, som föräldrarepresentant och vice ordförande. Under ett par år – 1995-6 – satt David Miliband med som en av Labourrepresentanterna, så jag lärde känna honom rätt väl. Han jobbade då huvudsakligen som tankesmed åt Tony Blair, och ens intryck av honom var bara positivt.

Redan då var David M. politiker ut i fingerspetsarna, i den meningen att han var född styrelsemänniska, svalde delrapporter som vatten, fokuserade på väsentligheter, balanserade långsiktigt med kortsiktigt oerhört skickligt, anpassade sitt språkbruk till den publik han hade framför sig, etc etc. Alla visste ju att hans väg var i förväg utstakad till toppen, vilket gjorde det desto mer imponerande att han inte bara satte sig så väl in i skolans problem, stora som små, utan att han också t.ex. tog av sin fritid och kom in och läste med ungar som hade lässvårigheter, ett jobb man alltid fick ställa upp på (det var en skola med en hel del problem, milt uttryckt).

Bröderna bodde då i föräldrahemmet inte långt därifrån, en stor kåk i det poshaste av posha Primrose Hill, och ett par-tre gånger i veckan stötte man på David och Ed vid Chalk Farms tunnelbana vid dagens slut. Snygge David var den som gick först och alltid tjingsade, medan Ed var den paniskt stirrande, förläste prästseminaristen som gick bakom och alltid hade svårt att säga hej. Ed kom jag aldrig i samtal med, men däremot ett kufiskt sådant med David under ett möte hemma hos mig alldeles som parlamentsvalet utlysts våren 1997.

Min bror Olof, som är statsvetare, var då på besök och David kände till lite grand om både maktutredningen och Olofs forskning kring demokratifrågor, så jag föreslog en fika och ett samtal. David hade med sig en kladdkaka av nån sort och vi pratade väl mest om valrörelsen, som just hade satt igång. Men det underliga var att vad David mest ville poängtera för oss båda – hans message, the spin – var vilket katastrofalt underläge New Labour spelade i. Torypartiet, sa han, hade trettioåtta miljoner datorer och nittitusen frontline spindocs och en proaktiv mediapolicy som skulle gjort Goebbels grön, medan New Labour då satt med, typ, två halvtidstjänster i ett lånat kontor i nedre Balham, utan dass.

Verkligheten var förstås tvärtom. Det var “the Millbank operation” som gjorde Goebbels avundsjuk, och torypartiet som hade förlorat redan innan dom förlorade. Varför såg David M. det som nödvändigt att så till den milda grad förvränga verkligheten, under ett samtal som inte kunde varit mer “bakgrund”, “personligt”, “relaxat”…? Om man vill veta svaret på den frågan, så räcker det med att studera David M:s tid som utrikesminister: advokaten Philippe Sands skrev bra häromdagen, bara om tortyrfrågan. Han var inte så imponerande som jag trodde. Inte alls.

Så Ed ska vara det radikala alternativet, för det var fackföreningsrösterna som langade in honom. -“He declared he would fight every minute of leadership for a ‘more prosperous, more equal, more fair society’ as Labour seeks a route back to government” rapporterar The G. Var har vi hört det förut? Jo, i början av 70-talet, när socialdemokraternas paroll var “Ökad jämlikhet”. Snabbt som attan dök en affisch upp med parollen “Ökad frihet, ökad jämlikhet, ökat broderskap”.

Mer bröder. Vi behöver mer bröder.