En annan aspekt är Palmes sällsynta förmåga att attrahera kvinnor. När jag var med under tv-intervjun med Shirley MacLaine i Stockholm 1977 var den erotiska laddningen mellan dem så tät att man kunde skära i den med kniv.

Skriver Annette Kullenberg i Expressen idag, apropå det faktum att Henrik Berggrens Palmebok huvudsakligen recenserats av äldre män (“budkavlen” har gått mellan kulturredaktionerna, enligt Kullenberg).

Jag tycker väl resonemanget ställer fler frågor än det besvarar. Inte minst att jag – som äldre man – nog skulle sagt att Shirley MacLaine kring 1977 å sin sida hade en sällsynt förmåga att attrahera män; jag tycker det är lite sexistiskt att göra attraktionkraft till ett karaktärsfel hos bara ena parten.

Det faktum att boken sedan recenserats av manliga senescenter har kanske rent av sin förklaring i det som Kullenberg själv upplyser oss om, nämligen att kvinnorna i någon ställning runt honom på den tiden var försvinnande få, och att det kanske faller sig naturligt för en kulturredaktion att låta boken recenseras av folk som hade någon form av närhet till de kretsar där Palme rörde sig, dvs. folk som idag råkar vara äldre män.

Behöver det egentligen vara mer konspiratoriskt än så?

För övrigt vore det intressant att få veta exakt vilka ämnen vi äldre män får lov att skriva om utan att bli anklagade för att vara äldre män? Är det i princip bara prostatacancer och proggrörelsen?

PS: Den som kan identifiera källan till travestin i rubriken vinner en gräddkola.