Jag vet inte riktigt varför upptäckten att Jay Landesman dött häromdagen fick ett leende att spridas över mina läppar, det var när jag läste dagens runa i Guardian. Jag gick en hel del på Fran och Jays fester när det begav sig, fester som alltid kallas “legendariska” nu i efterhand, egentligen bara för att där fanns en massa folk som ville synas av en massa folk som ville se…

Jay var dock en rolig fan, på det där något defensiva, lätt hysteriska one-liner-levererande viset som amerikanska halvintellektuella ur den generationen hade, särskilt när dom kom till Europa. Både Fran och Jay var också – det hörde liksom till – vansinnigt statusmedvetna i valet av bekanta. Hade man publicerat sig, till exempel (om så bara hos Jay, ähem…) så var det gratis inträde.

Men jag log nog också därför att jag hellre ser tillbaka på den scenen, än lever allt för nära den. Charlataner är tröttsamma typer, och det fanns många av den sorten i Fran och Jays umgängessfär. R D Laing var en av dem. Och Jay var väl själv inte det geni han så gärna förnekade att han var. Hur som helst… Glada tider, det måste erkännas. Om än med många tomma tunnor och mycket skrammel.