Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Historien om vår egen förträfflighet

Categories: Brittiskt allmänt
Friday, Mar 11, 2011

Det vill sig tydligen inte bättre än att vartenda nummer av LRB innehåller en given länk (fast, fotnotligt sagt, det är också en ytterligt läsbar tidskrift, och jag började nyss prenumerera igen, efter åratals uppehåll, så min entusiasm har blivit väckt på nytt).

Hur som helst, i förra numret var det Judith Butler om Kafka. Den här gången blir det historikern Richard J Evans, som kritiskt synar den konservativa skolministern Michael Goves nya läroplan i historia, vilken har Simon Schama som ivrig påhejare.

Evans har förstås alldeles rätt i att Goves stalinistiskt färgade historiesyn i grund och botten är ett återvändande till “the Whig interpretation of history”, i vilket det förgångna får rollen som förklaring på frågan varför det finns så mycket att celebrera i nuet; dvs den strikt narrativa historien som ett slags “lim för den nationella identiteten”.

Gove, Shama och deras bundsförvanter [avslutar Evans] blandar ihop historia och minne. Historia är en kritisk akademisk disciplin vars målsättning innefattar just ifrågsasättandet av minnet och de myter minnet genererar. Det är faktiskt av avgörande vikt för historiker att det saknas bevis för att kung Alfred brände kakorna, eller att Nelson och Wellington inte var nationens hjältar i allas ögon. För makthavare gör detta historien som disciplin inte bara oanvändbar, utan också farlig.

PS måndag: Även skolinspektionsmyndigheten Ofsted finner att Michael Goves farhågor om historieundervisningen i mycket är obefogade, rapporterar BBC idag.

7 Responses to “Historien om vår egen förträfflighet”

  1. Återstår ändå uppgiften att skriva en vettig läroplan – och att undervisa det uppväxande släktet vettigt om historia. Vår tids teodicéproblem?

  2. Ursäkta fördröjt svar, Olov. Nu vet jag inte hur det står till i Sverige riktigt, men det vore intressant att veta. Vad gäller UK så är det enligt min erfarenhet (som ledamot i skolstyrelser och far till son som gått igenom hela skolgången till universitetsnivå) så är det som Evans säger att en vettig läroplan redan finns (OK, man kanske kan ha invändningar här och var, men generellt duglig), inte minst i så måtto att den erbjuder en rätt bra balans mellan “narrativt faktatuggande” och källkritiska övningar.

    Problemet är delvis tekniskt: att många lärare inte är kompetenta att undervisa historia, att lärare får ägna sig åt mer underfinansierat “box-ticking” än kreativ undervisning, osv. Delvis är det politiskt: dvs. att politiker inte ska “micro-manage” läroplaner, lika lite som dom ska göra det med polisarbete eller sjukvård eller brandsläckning. Vad Gove sysslar med är ett stalinistiskt företag: inte bara att ändra undervisningstekniskt, utan att ändra historieskrivningen. Det är skandalöst.

  3. Här står major Björklund och balanserar hela tiden på gränsen till ministerstyre. Han tycks lyssna lika dåligt på fackkunskapen som Gove. Å andra sidan var inte historieundervisningen i den grundskola och gymnasium jag gick (i provinsen) särskilt modern den heller. Som om det skulle göra nån gladare.
    Du fångar i alla fall problemet väldigt tydligt. Och ditt svar tycker jag inte hade nån större fördröjning!

  4. Olov
    Var glad att någon äntligen försöker göra något åt den “lärarlösa skolan”.
    Jag menar den tiden, då lärare lät sina elever undervisa varandra.
    “Don’t teach me, let me learn” var parollen.. och läraren blev åskådare och betygsättare.

  5. Lite intressant är det ju att en major av Björklunds facon, går i skola hos en gammal radikal som Ivan Illich, vars ideer väl numera är bortglömda, men som var väl grundade på den kontinent där han levde – Latinamerika – och uppdagade att de kvickaste barnen var de som försökte lära sig något de behövde, inte något de matades med.
    Jag minns nu inte allt han stod för, det är trettio år sedan jag intervjuade honom; men en sak var klar; han trodde på de praktiska barnens behov av att få sin specifika talang värderad. .
    Illich drömde inte heller om den lärarlösa skolan, utan snarare om den mäster-lärlings-relation som ibland förespråkats av nämnde skolminister. En delvis vettig idé. Men Ivan Illich hade förstås fått rysningar av hur skattebetalarnas skolpengar (i Sverige) nu ska landa i yuppiefickor, i skolor bemängda med nedskärningar. Faktiskt: Som gjorda för barn som kan lära sig allting hemma, och som inte behöver skolan på samma sätt som sämre bemedlade barn, eftersom de alltid kan slinka in någonstans där pappa eller mamma har kontakter.
    Ett orättvisare, mer sunkigt skolsystem än det som nu byggs upp(ner) har aldrig funnits. Och det säger jag inte som vän av gruppjoks och flumpedagogik, tvärtom, allt sånt är skit. Jag säger de som vän av barns utbildning och lärande, barns unika värde, på det område där de kan förkovra sig, kanske till och med briljera, om det så är i köket, i skidspåret eller i Latinklassen.

  6. Malou, att det du beskriver faktiskt har förekommit är jag inte människa att ifrågasätta, även om jag själv aldrig var med om det under min skoltid från tidigt sjuttital till medio åttital. Men ponera att vi inte hade haft nån offentlig skola alls: Hade Björklunds politik då varit ens den näst bästa?

  7. Fast idag kom, kors i taket, Björklund på att man bör återförstatliga skolan. Efter snart fem år vid makten luktar det visserligen rätt mycket positionering mot nye Juholt men i alla fall. I sig är det inte dumt.

Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004