Den stora Miró-retrospektiven på Tate Modern öppnar på torsdag, och pågår till september. Vill man ha en förevändning att åka till London, så borde väl enbart detta duga. Tidningarnas konstkritiker håller på att smälla av, den ene efter den andre, stämningen är lätt hysterisk (senast det var sån buzz kring en konstutställning var nog “Picasso/Matisse” för en del år sen, också den på Tate Modern).

Men så tänker man också, så klart: Tom Lubbock, thou shouldst be living at this hour… Jag vet inte om jag nånsin saknat en skribent så mycket som Lubbock, eller nämnt någon skribent så ofta som honom (här, till exempel, när han dog i januari; eller här, när han sågade Damien Hirst i oktober 2009). Och särskilt nu inför Miró.

Och som vanligt inför såna här evenemang står man lite tvehågsen. Även om Tate naturligtvis infört trängselavgift, i form av förköp av biljetter, så kommer det att bli en irriterande affär att gå och titta på utställningen. Återigen särskilt när det gäller Miró, en konstnär hos vilken ytorna spelar en sån avgörande roll: hur i herrans namn ska man kunna få en rättvis synvinkel på triptykerna, utställningens kanske viktigaste punkter…?

Eller med andra ord: det är för jävligt att man ska behöva gå på konstutställning med the hoi-polloi… (är väl vad jag egentligen menar!)

Nä, det är klart man kommer att gå. Men kanske längre fram i sommar, när det lugnat ner sig något, förhoppningsvis.