Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for April, 2011


Blandad kompott

Saturday, April 16th, 2011

Studie i gäspande hund

(*) Blue har varit hos frissan, och kom tillbaka rätt snygg, tycker jag. Här står han, aningen uttråkad, vid sin zebrabädd, och tänker: “…perchance to sleep, aye there’s the rub…” Han är alltså nästan 18 år gammal.

(*) GAIS ligger tvåa efter 4-0-seger över Trelleborg och 2-0 borta mot Halmstad idag. Bäva, skåningar… (detta riktat till Lasse Oliv)

(*) Ordet, eller begreppet,  jag var ute efter i Tranströmerposten häromdan var inte “hermetiskt”, utan “discrete“. Och om nån tror att jag vill brassa mig och låtsas som om jag kan matematik på den här nivån… det kan jag inte – men jag fattar vitsen!

(*) Och det är nånting göteborgare är väldigt bra på. Fatta vitsen.

(*) “Discreet” är något helt annat, däremot. Det är vad man är om man blir så illa tvungen att släppa lite väderlek på middag hemma hos kyrkoherden och fru Jansson, eller om man har en stormande kärleksaffär med någon som man inte bör ha en stormande kärleksaffär med, eller om ens middagsgäst just beställt steak tartare bien hecho när man en gång äntligen fått bord på El Bulli

(*) Idag är Tomas Tranströmer åttio år och en dag gammal. Han måste ha en förfärligt massa presenter att titta närmare på, idag.





Skolan

Friday, April 15th, 2011

Nu när jag plockat upp hakan från trottoaren, efter att ha läst färdigt Zarembas artikelserie om svenska skolan, så kommer jag på mig själv med att skatta mig lycklig att det här inte angår mig på ett direkt och omedelbart vis, att jag inte “har en hund i den här fajten” som det heter. Men för er som har barn i skolåldern… sheeesh…

Jag har i alla fall ett par-tre reflektioner. Den första gäller själva “trivselideologin” vad gäller inlärning. I andra, motsvarande länder förekommer naturligtvis samma saker här och var, fortfarande. Men den extrema slagsida det fått i Sverige gör att man – i alla fall i Zarembas framställning – mycket tydligare slås av hur förfärligt gammalmodig den här trivselpedagogiken verkar. Här över var detta saker man experimenterade med 1970- och 80-talen, och då ofta i privatskolemiljö, som på Summerhill och Bedales. I den allmänna skolan var det mycket mindre vanligt, av en mängd olika skäl. Men resonemangen om den motståndslösa inlärningen, och så vidare, är ju så mycket “throwback” att det snarast liknar en dålig parodi.

Det andra gäller föräldrar, och eleverna själva. Eftersom det uppenbart länge har funnits en medvetenhet om problemen och en hunger efter strukturerad inlärning, åtminstone bland de direkt berörda, t.ex. föräldrarna – jag kanske har fått fel bild, men varför har inget bredare uppror ägt rum, annat än några lysande undantag här och var? Varför har det varit så (förhållandevis) tyst bland skolans “konsumenter”? Vad har hänt i skolstyrelsena de senaste tjugo åren? Eller finns det inte skolstyrelser, med elev- och föräldrarepresentanter som sen länge borde ställt sig upp och sagt “nu får det vara nog” (or words to that effect)?

Den tredje reflektionen gäller kommunaliseringen. I en jämförelse med UK är det lite grand en paradox att kommunaliseringen ses som ett av grundproblemen. (Att sedan skolan styrs genom kommunernas kulturförvaltning är en annan – och mycket bisarr – femma; vad i hela friden har skolan med kultur att göra…?!).

Här över ser de flesta på den progressiva sidan helst att kontrollen över skolan i alla avseenden tas tillbaka från den centrala statsapparaten (där den har funnits sedan Thatchers dagar) och ges tillbaka till, inte kommunerna direkt, utan till återupprättade och strömlinjeformade och oberoende LEA’s, Local Education Authorities. Före Thatcher styrdes t.ex. Londons innerstadsskolor av ILEA (Inner London Education Authority) och gudarna ska veta att det inte var problemfritt, men på långa vägar att föredra framför det hårt centraliserade, control-freakade, target-extremistiska ministerstyre vi har nu.

Den paradoxen finns kanske också lite grand i vad Zaremba skriver. Receptet – för att förenkla det hela en hel del – verkar vara att lägga besluten om skola, inlärning, läroplaner och så vidare så nära “produktionsögonblicket” som möjligt, dvs. i det allt avgörande mötet mellan lärare och elev. Då faller det väl sig naturligt att en lokal (snarare än central) administrativ enhet, om det nu borde vara “kommunen” eller ej, samordnar och genomför de besluten? I dunno. You tell me.





Allt är förgäves

Thursday, April 14th, 2011

Lennart undrade i en kommentar igår, “Är alltså det mesta förgäves?” Jag tog det för den retoriska fråga jag antar den var avsedd som, och lämnade den därför därhän, hängande som en snickarskjorta på livets svajiga tvättlina.

Idag, till min avsevärda förvåning, tror jag emellertid att jag kan ge frågan ett svar. Och svaret är, “Det verkar inte bättre…”

Rubriken (i pappers-Guardian) säger väl allt: “Only two speakers of Ayapaneco remain alive. Sadly they won’t talk to each other.”

Manuel Segovia (75) vägrar tala med Isidro Velazquez (69), och vice versa, på det språk de själva kallar Nuumte Oote, eller den Sanna Rösten, ett av de många ursprungsspråken som fortfarande överlever, knappt, i Mexiko. Ingen vet om problemet är att de någonsin grälade om någonting, man vet bara att de “aldrig riktigt trivts i varandras sällskap”.

You can say that again… (om än inte på Nuumte Oote).

Segovia kan vara lite “lättretlig” av sig, sägs det, medan Velazquez framstår som mer “stoisk”, han går i alla fall sällan utanför dörren. Och man tänker så klart, ja varför inte… each to his own, och allt det… it’s a free country, och allt det…

Men, ändå… ett “God Jul” i alla fall… det skulle väl inte kostat så jävla mycket… va? gubbar…? nähä…





Tranströmer återfunnen

Wednesday, April 13th, 2011

Ett litet bidrag till tranströmeriaden, i samband med hans 80-årsdag. I höstas skrev jag en post rubricerad “Det nervösaste jag någonsin varit” om den gången jag läste Tranströmer inför Tranströmer, plus ett par hundra pers till… Laura frågade vilka dikter det var jag läste, men jag kom inte ihåg någon annan än “Sorgegondolen” eftersom nån elak bov hade stulit min MånPocketTranströmer, som jag använde mig av.

Så var det inte alls. Igår rensade jag i bokhyllorna, och den visade sig ha ramlat in bakom Ekelöf och Lindegren (there’s a joke in there, somewhere…), och alla de gula post-it-lapparna satt kvar. Det visade sig att jag läste “Svenska hus ensligt belägna”, “Allegro” (“Jag spelar Haydn efter en svart dag / och känner en enkel värme i händerna”), “Till vänner bakom en gräns”, “Längre in”, del II av “Östersjöar”, samt “Från mars -79″, som i sin helhet lyder:

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

När jag läste om den igår insåg jag plötsligt att här står klart och tydligt skälet till att jag inte kan skriva dikt, och varför jag är född prosaist, död prosaist. Jag skulle aldrig kunna skriva något så hermetiskt (om det nu är det jag menar…). En bra dikt (som denna) är ju något sig-själv-nog, ett slutet system, och just därför ofta cirkelformat (som här). Det finns inget att lägga till en bra dikt. Det är väl därför dikten som konstform, till skillnad från prosan, inte verkar ha några contingencies (rusar till Esselte: “tänkbar/oförutsedd möjlighet; tillfällighet; slump; extra omkostnader”).

Eller låt mig uttrycka det så här: jag tror (i min oändliga fåfänga) att jag mycket väl skulle kunna slås av den ursprungliga tanke som slår Tranströmer, och skulle kanske t.o.m. kunna stamma fram ett liknande bildrum (den snötäckta ön, alltså, och spåren) för att klä tanken i ord. Men jag skulle aldrig i livet kunna avsluta tanken med den självklara elegansen, med den självklara poetiska logiken i sista raden. Hade jag väl nått den punkt där jag upptäckt rådjursspåren så skulle jag omedelbart börjat söka efter en narrativ utväg, eller snarare en fortsättning på tanken, ett vidarespel, för att kunna se vad det är för berättelse spåren leder fram till.

Och om nån fattar vad jag pratar om… ja, då är du antingen full eller galen.





Miró Miró on the wall (sorry, kunde inte låta bli… det är som ett tic…)

Tuesday, April 12th, 2011

Den stora Miró-retrospektiven på Tate Modern öppnar på torsdag, och pågår till september. Vill man ha en förevändning att åka till London, så borde väl enbart detta duga. Tidningarnas konstkritiker håller på att smälla av, den ene efter den andre, stämningen är lätt hysterisk (senast det var sån buzz kring en konstutställning var nog “Picasso/Matisse” för en del år sen, också den på Tate Modern).

Men så tänker man också, så klart: Tom Lubbock, thou shouldst be living at this hour… Jag vet inte om jag nånsin saknat en skribent så mycket som Lubbock, eller nämnt någon skribent så ofta som honom (här, till exempel, när han dog i januari; eller här, när han sågade Damien Hirst i oktober 2009). Och särskilt nu inför Miró.

Och som vanligt inför såna här evenemang står man lite tvehågsen. Även om Tate naturligtvis infört trängselavgift, i form av förköp av biljetter, så kommer det att bli en irriterande affär att gå och titta på utställningen. Återigen särskilt när det gäller Miró, en konstnär hos vilken ytorna spelar en sån avgörande roll: hur i herrans namn ska man kunna få en rättvis synvinkel på triptykerna, utställningens kanske viktigaste punkter…?

Eller med andra ord: det är för jävligt att man ska behöva gå på konstutställning med the hoi-polloi… (är väl vad jag egentligen menar!)

Nä, det är klart man kommer att gå. Men kanske längre fram i sommar, när det lugnat ner sig något, förhoppningsvis.





Allting har sin säsong…

Monday, April 11th, 2011

Det finns två seasons på det engelska året, i båda betydelserna, årstid och säsong. Vi är nu mitt inne i den första, vårsäsongen. Den börjar alltid med The Boat Race i mars, och går via Grand National, London Marathon, Badminton Horse Trials, fram till avslutningen med Royal Ascot i juni.

Och, jo visserligen: har man planterat sina lackskor i den världen, så finns det naturligtvis en massa vårbaler och välgörenhetsfester att gå på (om än inte av Pressyltas virtuella klass…). Men säsongen är inte alls bara till för de välbärgades skull; den är tvärtom en tid när samspelet (och för all del konflikten) mellan sociala strata, mellan olika typer av offentlighet, mellan tradition och anti-tradition, är som mest intensivt.

Säsongerna är liksom när samhället tittar sig i spegeln, med en blandning av klädsam tillfredsställelse och skorrande fasa.

Men om vårsäsongen är Mozart – lätt och ljus, i mycket fokuserad på utstyrsel, dansande, glammande och social – så är höstsäsongen Johann Sebastian Bach: mörkare, fylligare färger, ett mycket mer detaljerat historiskt och socialt register, en varaktigare musik.

Jag tycker alltid den tar sin början när man ser de första Cox’s Orange Pippin i affärerna, i oktobertid. Löven faller och gatorna ser ut som guld och brons. Snart känner man doften av krut i luften från smällarna och raketerna. Så kommer Bonfire Night den 5 november, följt av det (trots allt) ganska gripande ceremonielet kring Remembrance Day den 11/11. Och så står julen för dörren.

Det är en ovanlig april i år i London, rent vädermässigt. Inga hastiga skurar, ingen kastblåst, inga plötsliga solblixtar. Det är sommar, snarare: 20 grader, klarblå himmel, stiltje… Ändå kan man sakna hösten, mitt i alltihop.





Vad som kunde varit…

Sunday, April 10th, 2011

Vad som kunde varit? Jo, det kunde varit att jag blivit £117 rikare idag.

Dom körde en trepunds sweepstake på Grand National på Broadway Market igår. Min kuse “Surface to air” – avbildad till vänster – inte bara överlevde (två hästar dog…) utan kom in åtta!

Kolla om ni inte tror mig!

Sju platser från rikedomen. Story of my life.





Bloggeliten sparkar loss!

Saturday, April 9th, 2011

Festfacit? Ska försöka mig på ett sådant. Låt mig veta vad ni tycker, så att nästa baluns blir ännu bättre.

Främsta behållningen? Oj, så mycket! Att så många verkar glada över experimentet, om kommentarer och mail är nåt att gå efter! Tack för det! Men att få se Londi live, tror jag var höjdpunkten för mig. (Bodil, lessen att jag inte kunde visa Blue, men han låg i djup, senil sömn, och drömde om djupa, senila saker, som jag egentligen inte vill veta så mycket om). Hur kul som helst att se bilder på Lennart, Anna och Bodil (men jag ska återkomma till webcam-problemet längre ner).

Jag är också rätt nöjd med att mitt ursprungliga – och lite hemliga, eller outtalade, snarare – uppsåt lyckades: att kasta ner en liten stenbumling i den rätt bekväma damm som det blivit av den här biten av det bloggiska korallrevet. Jag ville få några ringar att sprida sig över den ofta alltför blanka vattenytan. “Ramifications” på engelska… “Ich lebe mein leben in wachsenden Ringen” på tyska.

Negativt? Där finns också en hel del. Webcamproblemet är mångfaldigt, och det handlar inte bara om att det får en att se ut som en obäddad säng i ösregn (belyst av en 40W glödlampa). Ett av de många medföljande problemen är att videon i gårkvällens excercis verkade slå ut kommenterandet och själva medverkandet – som rapporterat av bl.a. Lars H och Malou. Det var inte bra.

Jag tror för min del att kombinationen “YouTube-playlist” + “chattfunktion” är en fruktbar väg att gå. Men jag tror att video och ljud ska vi låta bli tills alla kan greja det. Tills vidare kör vi text, tangentbord, frelskrivningare ju schenare det blir, liksom… Det festdemokratiska imperativet kräver inget mindre.

Sist av allt vill jag gärna få Thomas-grejen ur vägen. Eftersom Thomas nu tagit bort inlägget från sin blogg vill jag gärna tro att den blev skriven, vad ska vi säga, i affekt. Och jag vill lika gärna tro att min gästfrihet – och det en-och-en-halv-timmas arbete jag la ner på att rigga upp det hela – inte blir missbrukat till att folk börjar ösa ovett över varandra, vare sig på Pressylta eller annorstädes. Vi är vuxna människor. Låt oss komma överens att agera som sådana.

It’s my party, and I’ll cry if I want to.





Välkommen till Pressylta Reducii Vårbaluns!

Friday, April 8th, 2011


Instruktioner kanske överflödiga? Playlistan är som synes inbakad i posten, klicka på “play” om den inte redan börjat, man kan förstås bläddra fram och tillbaka, pausa, etc. Klagomål på musikvalet kan riktas till dörrvakten Benny “The Business” Benedetti. Chatten ska finnas längst ner på skärmen: singelklicka på “Video chat” till höger (video valfritt dock) och logga sedan in, helst med förnamn. Boogie on down!
(Den fina bilden till vänster är en partyvägg från Bodil!)





Om Gudrun vill och byxorna håller…

Friday, April 8th, 2011

…så blir det alltså party time här på Pressylta i kväll, vid pass 8. Pressyltas vårbal, kanske man kan kalla den… Inhyrd personal håller som bäst på att städa och pynta lokalen åt oss, ett lass champagne har just levererats, jag står i valet och kvalet mellan Armani och Paul Smith… Playlistan på youTube är klar, och några överraskningar innehåller den väl… Instruktioner följer… Häpp!



Links