Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Skolan

Friday, Apr 15, 2011

Nu när jag plockat upp hakan från trottoaren, efter att ha läst färdigt Zarembas artikelserie om svenska skolan, så kommer jag på mig själv med att skatta mig lycklig att det här inte angår mig på ett direkt och omedelbart vis, att jag inte “har en hund i den här fajten” som det heter. Men för er som har barn i skolåldern… sheeesh…

Jag har i alla fall ett par-tre reflektioner. Den första gäller själva “trivselideologin” vad gäller inlärning. I andra, motsvarande länder förekommer naturligtvis samma saker här och var, fortfarande. Men den extrema slagsida det fått i Sverige gör att man – i alla fall i Zarembas framställning – mycket tydligare slås av hur förfärligt gammalmodig den här trivselpedagogiken verkar. Här över var detta saker man experimenterade med 1970- och 80-talen, och då ofta i privatskolemiljö, som på Summerhill och Bedales. I den allmänna skolan var det mycket mindre vanligt, av en mängd olika skäl. Men resonemangen om den motståndslösa inlärningen, och så vidare, är ju så mycket “throwback” att det snarast liknar en dålig parodi.

Det andra gäller föräldrar, och eleverna själva. Eftersom det uppenbart länge har funnits en medvetenhet om problemen och en hunger efter strukturerad inlärning, åtminstone bland de direkt berörda, t.ex. föräldrarna – jag kanske har fått fel bild, men varför har inget bredare uppror ägt rum, annat än några lysande undantag här och var? Varför har det varit så (förhållandevis) tyst bland skolans “konsumenter”? Vad har hänt i skolstyrelsena de senaste tjugo åren? Eller finns det inte skolstyrelser, med elev- och föräldrarepresentanter som sen länge borde ställt sig upp och sagt “nu får det vara nog” (or words to that effect)?

Den tredje reflektionen gäller kommunaliseringen. I en jämförelse med UK är det lite grand en paradox att kommunaliseringen ses som ett av grundproblemen. (Att sedan skolan styrs genom kommunernas kulturförvaltning är en annan – och mycket bisarr – femma; vad i hela friden har skolan med kultur att göra…?!).

Här över ser de flesta på den progressiva sidan helst att kontrollen över skolan i alla avseenden tas tillbaka från den centrala statsapparaten (där den har funnits sedan Thatchers dagar) och ges tillbaka till, inte kommunerna direkt, utan till återupprättade och strömlinjeformade och oberoende LEA’s, Local Education Authorities. Före Thatcher styrdes t.ex. Londons innerstadsskolor av ILEA (Inner London Education Authority) och gudarna ska veta att det inte var problemfritt, men på långa vägar att föredra framför det hårt centraliserade, control-freakade, target-extremistiska ministerstyre vi har nu.

Den paradoxen finns kanske också lite grand i vad Zaremba skriver. Receptet – för att förenkla det hela en hel del – verkar vara att lägga besluten om skola, inlärning, läroplaner och så vidare så nära “produktionsögonblicket” som möjligt, dvs. i det allt avgörande mötet mellan lärare och elev. Då faller det väl sig naturligt att en lokal (snarare än central) administrativ enhet, om det nu borde vara “kommunen” eller ej, samordnar och genomför de besluten? I dunno. You tell me.

21 Responses to “Skolan”

  1. Jo, man är glad att man inte har barnen i skola i Sverige. Å andra sidan, när jag läste Zaremba fick jag ett intryck av att han beskrev extremerna, men hur ser mittfältet ut? Ponera att du har dina barn i en inte alltför segregerad skola som du har valt själv efter att ha kollat runt lite?

    I Frankrike är det på sätt och vis värre, sämre och sämre resultat i de där internationella testerna, men större skillnader inom systemet, där privatskolorna utkristalliserar sig som bättre.
    Dessutom hård statlig koll,fortlöpande tester genom grundskolan, riktig bac som rättas anonymt av lärare från andras skolor, plus muntliga förhör.
    Gäller både de statliga och de privata skolorna, som har samma läroplan och som för att få pengar måste uppfylla i stort sett samma kriterier som de statliga. Skillnaden är att de inkluderar religionsundervisning, oftast katolsk. ELLER har andra pedagogiska idéer.

    Och framför allt, varje år så listas skolorna i alla dagstidningar och i veckomagasinen, stad för stad, kommun för kommun. Man vet alltså som boende i Paris exakt var på skalan av framgång skolan ens barn går i befinner sig.
    Men. För att kunna byta skola uppåt så måste barnen jobba på. Gör de inte det så halkar de sakta nedåt i hierarkin, detta gäller både det statliga och det privata systemet.
    Med andra ord, man måste pressa dem att jobba en del, om de nu inte gör det självmant alla gånger. Jag vet inte hur den svenska skolan är på den punkten idag, men mina barns skolgång har ställt krav på daglig vuxen närvaro, läxkoll och hjälp, genom hela grundskolan.

  2. Karin, tack för det. Jag undrade också lite grand över hur “mittfältet” ser ut. Zaremba har ju en förkärlek för de mer bisarra aspekterna av svenskt samhällsliv. Min son gick på gymnasium i Stockholm ett par terminer 1998, och hans främsta intryck var ju då att disciplinen (både allmämt och i klassrummen) var mycket mer avslappnad i Stockholm. Men undervisningen som sådan fann varken han eller jag nån anledning att klaga på.

  3. Just FYI, Zaremba tycks ha brist en smula i faktakollen.
    http://www.medievarlden.se/diskussion/2011/04/zarembas-hjalteepos-saknar-fakta

  4. Om skolans förändring under de senaste årtiondena kunde jag säga mycket, förmodligen för mycket. Här bara en liten glimt…
    Intressant det du skriver, Karin.
    Det där att Frankrike har en “riktig bac som rättas anonymt av lärare från andras skolor, plus muntliga förhör”, är väsensskilt från våra centrala prov. Dessa finns tillgängliga för lärarkåren flera veckor innan provtillfället.. Proven kan alltså i princip ges som läxa.. Rättning av proven sker naturligtvis av den egna läraren. Som hjälp för sin bedömning har denne anvisningar från skolverket, som ibland är lite svårbegripliga. Ett ex.: en hörförståelse handlar om en kvinna som så småningom gjorde karriär och blev “maire” i sin stad. Flera elever fyllde i ordet “mère” och fick rätt. När jag bad dem säga på svenska vad hon blivit, (ville veta om det bara gällde en felstavning), fick jag svaret “hon blev mor”.

  5. Henrik: Intressant, men hur graverande den kritiken är, det är inte jag mannen att avgöra. Allt jag vet är att jämförande betygsstatistik är ett notoriskt problemområde.

    Malou: Att centralproven är så tidigt tillgängliga och “självrättande” är väl ganska fatalt, när allt kommer omkring. Jag vet från den lågstadieskola där jag var involverad i många år, där var uppförsbackarna så branta att elvaåringarna fick träna centralproven både en och två gånger innan de tog dem på riktigt – inte så mycket för att de skulle “få rätt” utan därför att de skulle förstå VARFÖR det rätta var rätt…! (Detta handlade alltså ofta om ungar som inte bara inte kunde nån engelska, en del av dem var gravt traumatiserade “elective mutes”, främst från Somalien – att lärarna ö.h.t fick dem att sitta proven var ett mirakel…)

  6. Jag borde kanske tillägga att betygsstatistiken är så problematisk (i alla fall i UK) inte minst därför att de sällan eller aldrig bereder rum för vad som i skoljargong heter “value-added”. Alltså, som i mitt exempel ovan, det faktum att lärarna fick traumatiserade flyktingbarn att sitta centralprov på ett språk de nätt och jämt förstod var ett mirakel som tyvärr inte återspeglades i statistiken för vår skola (vilken som i Karins Paris gick att jämföra med skolor över hela landet två gånger om året) . Sen kan man naturligtvis ha skilda åsikter om kriterierna för “value-added”, som i Zarembas diskussion om SALSA-kriterierna – men ändå, på nåt sätt bör ju sånt där ingå i en rättvis statistik.

  7. Malou,
    Det låter inte särskilt seriöst… Här kan man köpa de tidigare årens prov i böcker, och de tränar också inför bacen på tidigare prov eller liknande frågeställningar.

    Problemet här är väl att förhållandevis många slås ut tidigt och aldrig kommer igen. Ett annat är den gigantiska ungdomsarbetslösheten – och att rätt många år på universitetet inte behöver leda till något jobb. Det finns liksom loservägar och medelvägar och briljanta vägar, det sista för fåtalet då förstås.

  8. Jag har en känsla av att mycket av det som kallas skolproblematik har med normlöshet att göra, och att man måste backa bandet för att titta på den…snarare än att kasta all skit i världen på skolan.
    (men det är inte jag sociolog nog till att göra.)

    Och Karin; välkommen till medelklassens proletarisering och akademikerklassens dito, frågan är inte direkt ny.
    Men att man som säljnisse, utan vidare skolbetyg, och med bristande språkförmåga, kan gå långt bara med stålskodda skokanter, det har det Nya Samhället planterat så långt in i själen på folk att man hellre säljer sig billigt till TV4:as realityshower, än läser en extra kurs i tyska eller klassisk litteratur.

    Min skolgång, som var problemfri, var inte heller någon skola för de mest begåvade, eller de sämst, man fick liksom jämka sina talanger. Ofta tyckte jag det var rätt tråkigt, och föga stimulerande.
    Jag kan inte heller påstå att de tre privatskolor jag gick i på ngt sätt var bättre. Det verkligt roliga, för mig personligen, före Universitetet, var en folkhögskola i Ransäter; där fick vi både hålla föredrag, spela teater, sjunga i kör, läsa historia och analysera Eliots och Ekelöfs dikter.
    All round bra, rolig skola, med engagemang från åtta till tio på kvällen.

    Nä, nu får väl jag också ta och läsa Zarembas samtidsdystopi. Trots att ämnet egentligen tråkar ut mig. Barn blir inte människor av enbart skolor, regler, prov och annat. Det är något djupare som fattas. Vilket jag märkt de få gånger, för hundra år sen, när jag vickade i skolan.

  9. Gabrielle,
    Fattar inte vad du menar: “Och Karin; välkommen till medelklassens proletarisering och akademikerklassens dito, frågan är inte direkt ny.”
    Mig veterligt har jag inte uttalat mig i detta, och i synnerhet inte som om frågan vore ny?

  10. Karin,
    mitt svar blev visst lite hetsigt, det var inte alls riktat mot dig. Jag är bara en smula irriterad över det faktum, som är sociologiskt etablerat, att medelklassen och även de akademiskt utbildade (särskilt inom humaniora) har fått det sämre under många år. Lärare, bibliotekarier, journalister, fotografer, arkitekter – har inte samma självklara arbetsmarknad som förr, medan däremot tekniker, säljnissar, ingenjörer och tandläkare har marknaden för sig. ‘Och vad har då detta med skolan att göra: Jag tror att den respekt för bildning som funnits i Sverige, och som var en del av arbetarrörelsens idealitet, helt har sjunkit ned i en kollektiv dröm som pågår i TV-shower, och get-rich-quick-mentaliteter. Mentaliteter som driver kidsen mer än skolan gör.
    Att gå en högre utbildning, eller att sätta målet där, är ingen sådan quick-fix. Det är intressant, i Zarembas artiklar, att se exemplet med de unga somalierna som generellt klarade sina uppgifter bättre än svenska barn. Det är där man anar vad deras familjetrygghet betyder, värderingar, förhoppningar, normer. Det var också något jag noterade på universitetet, den glada ambitionen hos unga iranskor och turkar.
    Nog om. (Jag skrev en lång annan bibba här, som försvann, så vi får “tala” vidare en annan dag.

  11. Gabrielle,
    Bra.

  12. Alla dessa politiskt färgade ord och fraser i skoldebatten (i medierna) leder ingenstans.
    Se istället hur situationen ser ut i skolan. Vad har blivit fel?
    Hur kan det förändras till det bättre?

    De unga somalierna kanske i större utsträckning har haft kontakt med vuxna människor än svenska barn. Vad tror du Gabrielle?

  13. Malou,
    det är precis vad jag tror, och att de oftast lever i fungerande familjer. Vi har en lång pk överenskommelse om hur barn ska växa upp. Kollektivt då.
    Däremot har vi ringa kunskaper om den fria lekens betydelse, för uppfinningsrikedom, lust att utvecklas, känsla av initiativ osv. Det är mycket som ligger före skoltiden som skolan sas får “behandla”, det är min tes, och den verkar inte populär i något politiskt läger.
    Sen är det klart att den där klass 9A-serien (i svensk TV) gav en fin bild av vad riktigt dedikerade lärare kan åstadkomma.

  14. Du tog ordet ur mun på mig, Gabrielle. Och du är
    absolut inte ensam om din tes.

  15. Jag uppfattar att lärarkåren fått rätt i att kommunaliseringen ytterligare – och kraftigt – sänkte läraryrkets status. Ur somligas synvikel var det kanke ett nödvändigt pris för att skolan skulle förvandlas till marknad – efter kommunaliseringen kom friskoleboomen, de båda hör ihop och vill man få ett rejält antal nya friskolor så kan man inte ha så generellt höga löner ocjh skyddade villkor som lärarna hade för 30-40 år sedan. En del av lärarlönerna måste ner för att det skulle skapas ett tryck att röra på sig och ett utrymme för nya “visioner”.

    Jämförelsen mellan kommuner i Sverige och England stämmer nog, men svenska kommuner är, skulle jag tro, ofta mycket svagare än engelska städer. De har inte den politiska tyngden en och en, de har dessutom svårarae att hitta sponsorer eller stöd till kultur/utbildning om staten vägrar, och har kanske inte heller engagemanget för skolan.

    När det gäller trivselidéerna och oförmågan att hävda lärarens auktoritet håller jag helt med. Svensk skola är litet som “Fira med Ferris” känns det som, lärarna har klumpfötter och går på vilka tricks som helst (däremot skulle inte rektorn ge sig till att söka efter en sjukskolkande elev i hans hem, men det var givetvis också en överdrift i filmen, enough said). Det borde vara självklart att eleverna inte ska ha mobiltelefonen med sig i klassrummet, att man säger “det kan vara någon som ringer mig och säger att mamma hamnat på sjukhus, där för måste jag ha den hos mig hela tiden” är ju bara trams. Men lärarna vet att om man på något sätt tvingar eleven så riskerar man att hamna i en gråzon, i värsta fall hamna i domstol utan att få någon uppbackning av skolledningen, och därför vågar de inte säga ifrån. Och det ser natturligtvis eleverna.

  16. En del av orsaken till att föräldrarna inte säger ifrån när de ser att skolan slits ner och att deras barn får en sämre utbildning än de själva fick är, skulle jag tänka mig, att ingen har tid. Både mamma och pappa är på jobbet och deras “livspussel” är i stor yutsträckning uppbokade av jobb, dagis m fl. Nu är jag absolut ingen hemmafruagitator, i stort sett är det utmärkt att kvinnor jobbar anser jag – men det är nog också så att om mamman är hemma hel- eller deltid och är mera direkt involverad i barnens uppforstran även efter att skolan börjat så blir hon, och båda föräldrarna, mer disponerade att ställa krav på att skolan ska hålla en hög standard. Jobbar båda föräldrarna hela dagarna och tar med sig en del jobb hem så finns det nog litet ont om utrymme att verkligen informera sig och säga ifrån, och kanske också färre naturliga kontaktytor mnellan föräldrarna i ett område.

  17. Högintressanta inlägg, Magnus. Ska återkomma under morgondagen när tiden är mer min egen.

  18. Ser fram emot det, Gunnar. Mer generellt så är det, om jag tänker efter, svårt att komma på ett enda modernt exempel på att marknadifieringen av en sektor, en verksamhet har *höjt* statusen för yrkena där. Inte här i Nordeuropa under de senaste årtiondena i alla fall och inte i Sverige. En del personer har naturligtvis blivit vinnare och visst har marknaderna ibland utvidgats med kraft (som t ex tv-/kortfilmmarknaden som fick en stor skjuts i Sverige och på andra håll när tv-monopolen bröts upp) – men det har handlat om en ökning av antalet personer, av lönerna för somliga och av produktionsvolymen, inte ett lyft för den stolthet eller säkerhet man kände om man kommit att höra till verksamheten.

    Folk är långt mindre förtjusta i tv-reklam nu än man var på den tiden när det var exotiskt och skojigt, och att säga “jag gör tv-reklam och promotionkortfilmer” är ingen statusmarkör. Vården har inte heller fått högre status av att det nu finns fler privata aktörer, och ingen räknar med att privata folkbibliotek skulle lyfta bibliotekens status. Jag säger inte det här för att hylla tanken att allt ska skötas av myndigheterna, i många fall har upplösningen av den offentliga ledningen varit oundviklig och på vissa sätt positiv – men man bör vara kritisk mot paroller om att markandsutsättning verkligen skulle höja statusen överlag på ett yrke och frigöra kreativiteten. Inte minst därför att de flesta inte väljer yrke enbart efter förväntad lön, och inte mäter sin insats enbart i pengarna.

  19. Magnus: jag tror för det första du har alldeles rätt om skillnaden mellan UK och Sverige i fråga om kommuner, eller snarare “det lokala”, och “det lokalas” ställning visavi “det centrala” och statliga, dvs. att där finns ett mycket starkare politiskt oberoende här över. Det har ofta påpekats att de två samhällsfaktorer Margaret Thatcher såg som mest skadliga för hennes vision av Storbritannien var de militanta fackföreningarna och de av “laboursocialister” kontrollerade innerstäderna, som mest emblematiskt Liverpool, förstås.

    Det här med lärares svårigheter att hävda auktoritet i “trivselskolan”… Vet du, jag tror nånstans också att det går tillbaka på en pekuliärt svensk syn på barn och ungdom, i generellt och mytologiskt hänseende, som sannerligen inte bara har med skolan att göra. Jag tror det finns en överdrivet mytologiserande slags beröringsskräck när den svenska vuxenheten ställs inför “det gåtfulla folket” (enligt min mening: oj vad mycket skada den visan har åstadkommit!). Det har nästan kommit till en punkt när barndomen är helig mark, som inte får smutsas ner med vuxenkonstruerad disciplin, eller någon form av inkräktande överhuvudtaget. Svenskar romantiserar sentimentaliserar barndomen på ett alldeles unikt och nästan aggressivt sätt, enligt min erfarenhet (engelsmännen demoniserar den, för engelsmän är rädda för barn och barndomen, men det är en annan historia).

    “Kontaktytor” mellan föräldrar och skola, till slut. Finns det verkligen inte skolstyrelser med föräldrarepresentation i Sverige? Här har det varit lagstadgat sedan Thatchers dagar, så till den grad att föräldrarepresentationen ska vara numerärt minst likvärdig med lokalpolitiska och lärarintressen, t.ec. Detta var en käpphäst för Thatcher, därför att föräldrar tenderar att luta åt traditionalism och utbildigsmässiga konventioner, som motvikt till flumvänsterlutande lärare och lärarfack.

  20. Intressant ordväxling mellan dig Gunnar och Magnus. Och när man säger så mycket kan man naturligtvis inte undvika att säga även vettiga saker. Nej, förlåt! Jag bara fick sån lust att säga detta.
    Kanske skulle det vara intressant för er att få höra vad kommunaliseringen innebar rent konkret, d.v.s. en direktrapport från “verkstadsgolvet”.
    Min övertygelse är att förändringar KAN bli förbättringar, men att de då måste handhas av folk som är lämpliga för uppgiften

  21. Det behöver inget förlåtas, Malou! Det ren dialektik: kvantitet övergår i kvalitet… Och gärna rapport från verkstadsgolvet om kommunaliseringen. I din sista mening tror jag du slagit huvudet på pudelns kärna, dessutom.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004