Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for May, 2011


100 platser

Tuesday, May 31st, 2011

Bokförlagsdelen av BBC ger i dagarna ut vad jag skulle kallat en genomtypisk BBC-bok, den heter “100 Places that Made Britain“. En grupp historiker har fått välja var sin plats i Storbritannien som sammanfattar/symboliserar/emblematiserar ett segment av landets historia. Det enda kriteriet är att platsen ska vara öppen och tillgänglig för allmänheten. Det blir naturligtvis många av the usual suspects (Canterbury Cathedral, Towern, Runnymede) men också lite vid-sidan-av-platser som Cavern Club i Liverpool och ‘The Old Course’ på St Andrews golfklubb.

Kanske också lite tankebördigt att fundera på vilka svenska motsvarigheter man kunde valt. The usual suspects? Nyköping? Stortorget i Gamla Stan? Kalmar? Ladan där Gustav Vasa gömde sig? Och platserna lite vid sidan av… Jag föreslår tre stycken. (1) Den bit av gräsmattan utefter kortlinjen på Nya Ullevi där Kurre Hamrin gick med bollen och lade 3-1-målet mot Västtyskland i semifinalen 1958; (2) Tändstickspalatset på Västra Trädgårdsgatan 15; och (3) Inte hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, utan de c:a 300 metrarna Sveavägen söderut från Grand till Dekorima.





Gil Scott-Heron RIP

Monday, May 30th, 2011

Och han var ju en av de människor som man verkligen önskar får vila i frid. A troubled soul, var vad Gil Scott-Heron var (The G:s runa av Mike Power är bra). Han hade en sådan där “omedelbar” begåvning, som jag gärna kallar det, dvs ett huvud och en penna som kanske inte åstadkommer litteratur som lever i tusenden år, men som lever desto mer sprakande och imminent i samtiden. (Fassbinder är en annan sådan, skulle jag sagt).

Gil Scott-Heron var dessutom (jag tror jag berättat detta förut, sorry…) ämnet för min allra första publicerade tidningsartikel, sommaren 1976, det var i proggrörelsens utmärkta tidning Musikens Makt, nr 5-6. En rätt lång bakgrundsartikel med intervju, för jag fick en förvånansvärt lång pratstund med honom före en konsert på Apollo Victoria den våren, när han spelade med Brian Jackson och The Midnight Band. En kväll att minnas, verkligen.

Men han blev lite förbannad när jag frågade om han inspirerats av Last Poets…

-“Nej, sån skit höll vi inte på med! Alla verkar tro att svarta författare är som Last Poets och står i barer och gathörn och reciterar slagord. Nej fan, vi lirade på universiteten tills vi skrapat ihop tillräckligt med dollar för att börja spela in skivor…”

Däremot blev han mycket gladare när jag nämnde Melvin van Peebles’ Brer Soul





Similevarning!

Friday, May 27th, 2011

Kan vi inte alla svenskspråkiga skribenter – vare sig man är amatör eller yrkesmänniska, modebloggare eller nobelpristagare – komma överens om att det bara är regn som “står som spön i backen”….? Inte “kraven på abdikation“. Inte “insidererkännanden“. Inte “hitsen” (två självmål, G-P…). Och särskilt inte “valfusket“… you dripping imbecile…

En svensk romanförfattare skrev en gång, i en scen från en särskilt livlig fest i Stockholm, att “Samlagen stod som spön i backen”… Det är kanske det enda, unika exemplet – utanför regnet – där den funkar.





“För spelets bästa”…?

Friday, May 27th, 2011

FIFA håller på att implodera. Och, handen på hjärtat, vem skulle sörja denna sörja…? Inte ens IOK under Samaranch kunde väl mäta sig i fråga om genomkorrumperad girighet och dreglande gammalgubbighet. Att FIFA måste dras upp med rötterna och byggas upp på nytt är en självklarhet, om den internationella fotbollen överhuvudtaget ska kunna överleva som gångbar sportslig genre.

Men att konstatera detta innebär också man måste hitta en ny balans mellan de nationella förbunden och ligorna. FIFA:s (och i förlängningen, de nationella förbundens) största fiender är ju framför allt de stormrika europeiska ligorna, som ser landslagsfotbollen som en dyrbar och riskfylld sideshow. VM är väl en sak, men de afrikanska och sydamerikanska cuperna, liksom de två lagstadgade omgångarna vänskapslandskamper, är särskilda naglar i ögat eftersom de inte bara utgör kostliga avbrott i ligaspelet, utan därför att dyrbara spelare nästan undantagslöst kommer tillbaka till klubbspelet utmattade och/eller skadade.

Utvecklingen – särskilt om det nu blir som klubbarna vill med en paneuropeisk liga – håller på att gå lite grand som med NHL i förhållande till VM- och OS-hockeyn, dvs att de internationrella turneringarna hamnar i baksätet p.g.a. klubbarnas mediala och finansiella makt. Själv är jag inte helt säker på att en sådan utveckling är av ondo. Jag ser t.ex. fram emot Champions Leaguefinalen i morgon minst lika mycket som jag nomalt ser fram emot en VM-final, därför att fotbollen i nio fall av tio är bättre i klubbfinalerna. Man kanske helt enkelt borde dra konsekvenserna av det.

Senaste nytt, söndag kväll…: Det här är inte ens roligt, det här är Mosebacke Monarki utan det roliga





Dagens ord: “räckviddsångest”

Thursday, May 26th, 2011

“Range anxiety” (sb): den huvudsakliga faktorn bakom bilisters ovilja att köpa miljövänliga elbilar: fruktan att elen ska ta slut när och där den inte borde göra det (ex: mitt i natten i South Central LA; mitt på dagen i Kalahari; 14 juli på Champs Elysees). Synonym: “stickkontaktsåtrå”. Källa: Source London.





Ett brev betyder så mycket

Wednesday, May 25th, 2011

Av skilda anledningar – som jag hoppas kunna återkomma till – har jag letat igenom mina brevarkiv de senaste dagarna. Det luktade fuktigt om breven, för de har legat i en källare i sex år…

Hur som haver. Två iakttagelser. Först att man ju aldrig (pre-internet, alltså) sparade kopior på sina egna brev… allt man äger är breven man fick. Det ger en spöklik dimension åt läsandet. Vad var det jag kan ha sagt till Laura som får henne att skriva tillbaka på det här viset? Varför är Norman plötsligt så sentimental? Vad var det jag skickade till Marianne som gjort henne så sur…?

Det andra är… vilka volymer! Gamle polaren Cedric Smith skriver långa, tjutande, frustande roliga brev som börjar längst upp i vänstra hörnet, och fortsätter enkelradigt, inte bara ner till nedre högra hörnet, utan runt på baksidan, lika tättskrivet… Lena Tauson skriver på samma sätt fast för hand, och med stor lärarinnehandstil… utnyttja papperet, inga vita ytor får gå till spillo, man skrev upp i marginalerna, mellan raderna, till och med häftade på små lappar med nytillkomna uppgifter…

Men grejen är att allt var väsentligt… Inga tomheter, inget dummobilt metasnack som “jag sitter på tåget”…  alla breven har något viktigt och reellt att säga, till och med i sina mest banala ögonblick, därför att det tidsmässiga avståndet mellan att skicka och ta emot var så evighetslångt… man koncentrerade sig… ordens resa från mig till Mia fick av nöden ta sin tid, så man fick passa vad man sa…

Och så hittade jag några pärlor jag alldeles hade glömt bort. Ett rätt långt brev från Brian Eno cirka 1975 om hans filosofi bakom Obscure-labeln, om musik versus tal (“tal” var en av mina käpphästar då): “I have tended to steer clear of poets because I am aware of very few whose work I enjoy. I am aware of even fewer who could sustain attention as aural (as separate from literary) experiences…” Ett brev från Christopher Hitchens 1979 där han undrar om beställningsartikeln han just skickat till mig är för “diffus”. Edward Bond om sina skrivvanor. Zhores Medvedev om livets allmäna jävlighet.

Jag står lite häpen över hur entusiastisk jag måste ha varit under de här åren. Jag jobbade verkligen på det, och skrev säkert lika enkelradiga, textöverbefolkade, högväsentliga brev som Laura och Anders och Marianne och Jerry, som säkert ligger och luktar fukt i deras källare.

Breven, alltså, inte Jerry. Jerry bor på Öland, och har det hur bra som helst, senast jag hörde.

[Och på tal om Hitchens… Han har nu förlorat rösten, i stadium 4 av cancern. Han skriver i Vanity Fair, det är hur bra som helst]





His Bobness 70

Tuesday, May 24th, 2011

“Bara för att man ställer upp på de förtrycktas sida, så behöver väl det inte betyda att man är ‘politisk’?”
-Dylan i intervjun med Jeff Rosen, inkluderad i Scorcesefilmen

Mitt bidrag till festligheterna är att (än en gång) vidarebefordra en Dylanhistoria som gått i den här stan i många år. En del kallar den en vandringssägen, andra garanterar att den är sann.

Nån gång i början av 90-talet höll Dylan på att spela in en platta och ett par av spåren skulle han spela in i Dave Stewarts studio i Crouch End i London, en studio som han byggt i ett vanligt bostadshus i vad som är en ganska vanlig stadsdel. Hur som helst, Dylan landar på Heathrow, sätter sig i limousinen, och säger till chauffören att han ska till, säg, 54 Rosemary Avenue i Crouch End. Nu är Crouch End som många andra stadsdelar av den typen, dvs. att näraliggande gator heter förvirrande lika: Rosemary Avenue, Rosemary Road, Rosemary Crescent osv. Dylan kommer alltså till 54 Rosemary Avenue, kliver ur limon, och går fram och ringer på dörrklockan.

Därinne befinner sig då en kvinna i 35-40-årsåldern, som går och öppnar och ser att – herrejävlar, det är ju Bob Dylan! Då säger Dylan: “Hej, är Dave hemma?”. Då råkar det sig så att den här kvinnans man också heter Dave. Och inte bara det: Dave råkar vara en total Dylannörd, har alla plattorna, alla böckerna, allting. Så hon tror att Dave, hennes man, vunnit nån slags tävling eller nåt, och bestämmer sig för att spela med: “Nej,” säger hon till Dylan, “Men han kommer hem från jobbet rätt snart, du kan väl komma in och vänta?” Och det gör Dylan, sätter sig i soffan i vardagsrummet, avböjer en kopp te, väntar, konversationen kommer ingen vart.

Efter en evighet hör då kvinnan äntligen en nyckel rassla i ytterdörren, så hon springer ut i hallen och fram till sin man, och säger, “Du anar inte vem som sitter i vardagsrummet – Bob Dylan!” Och Dave svarar: “Bråka inte nu, jag har haft en jävligt taskig dag på jobbet…”. Men hon insisterar, drar in honom i vardagsrummet, Dave får syn på Dylan, och får ur sig ett “Hallå, Bob!”, innan han svimmar. Hur som helst, missförståndet reds upp, Dave får några autografer, Dylan drar iväg.

Och jag vet i alla fall två personer som känner nån som känner nån som känner nån som frågade Dylan om det verkligen hände. Och Dylan ska ha sagt ja. Och om det inte hände så borde det ju ha gjort det.





Privacy? What privacy?

Tuesday, May 24th, 2011

With the naming of Ryan Giggs under parliamentary privilege yesterday, the dam has finally burst and English privacy legislation is now fully revealed as the contradictory and costly shambles that it is. Giggs’ name was chanted from the terraces during Saturday’s game against Blackpool, for goodness’ sake, and Twitter had long since “gone Spartacus”, with everyone and his grandmother tweeting his name…

And still… And still Mr Justice Tugendhat has not lifted the injunction! His reasoning is that if this were a “government secret” now outed, well, that would essentially be that, the fait would be jolly well accompli. But a person’s private life is different, he says, because it is about intrusion; in other words, the injunction stays to stop the press camping out on Giggs’ doorstep or harassing Imogen Thomas, the footballer’s alleged lover.

A laudable sentiment, one might have thought, but one that does not detract one iota from the surreal and blood-soaked circus that results when the law, the internet and Her Majesty’s press go full steam ahead in opposite directions.





Israeler “uppger”, palestinier “hävdar”

Monday, May 23rd, 2011

Så kan man väl sammanfatta resultatet av en genomträngande analys av BBC:s rapportering om Israel/Palestina, den återfinns i Greg Philos och Mike Berrys “More Bad News from Israel” och behandlas idag i The G av Tim Llewellyn, BBC:s f.d. Mellanösternkorre.

Ett särskilt utmärkande drag i rapporteringen – och inte bara hos BBC, skulle jag tro – är vad författarna kallar “spurious equivalence”, dvs. att de båda parterna framställs “som två jämbördiga sidor ‘i krig’ över ‘omstritt’ territorium och må bäste man vinna”.

Det har ju så till den milda grad kommit att bli ett särområde i nyhetsrapporteringen att den etablerade, historiskt och juridiskt faktiska situationen – att palestinierna för en självständighetskamp mot militär ockupation – bara i sig är kontroversiell att föra fram.

Bra och nödvändig läsning, hur som helst.





Tre ord som börjar på Tre-

Sunday, May 22nd, 2011

Detta som nummer två i en occasional series. Nummer 1 hittar man här: Tre ord som börjar på Sp-

Tres – det instrument jag helst skulle vilja kunna orka lära mig få spela… om jag hade tid. Tre grupper tvåsträngat i en öppen C-durstämning (GCE) med vilken man kan utföra något mycket ovanligt, nämligen att sola och kompa på samma gång. Lyssna, tja, lyssna på vilken salsaskiva som helst, men lyssna och lär särskilt av Pressyltas nya vän och bundsförvant Ricardo Chanel, det är helt och hållet underbart.

Trevligt – när man googlar ordet dyker alltså två video upp först på listan: (1) Michael Wiehe med “Hej då, trevligt att träffas..”, och (2) “MacWorld Video: SSDs and the MacBook Pro”. Någonting har gått förfärligt fel med ordet “trevligt”. Det har gått zombie i ordet, något levande dött, något slutgiltigt och djupt sjukt. Hur kunde detta hänt…?! Ett beslut väntar på att tas: kill or cure? Kan/får/bör ordet överleva?

Trepannering – är den nya innedrogen här i östra London, i synnerhet bland Dekadenterna (eller som vi svenskar känner dem, De Handlingsförlamades Riksförbund). Trepannering ska tydligen ge upphov till intenstivt välbefinnande, totalt renons på huvudvärk, och fantastiskt dålig poesi. Livet pågår alltså mer eller mindre som vanligt bland de som har råd med såpass dyra droger.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004