Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Sven Lidman och jag

Friday, May 6, 2011

JCB postar en rad väldoftande rubriker och notiser ur Lunds Dagblad från 1945. En av dem, från 5 april, lyder:

”Att referera herr Lidmans förkunnelse vore att taga kraften ur den. Den suggestiva verkan hans ord ha på sinnena skulle försvinna, om de sattes på papper.” (Om en författarafton med Sven Lidman.)

Jag kan inte bestämma mig om detta är en av de mest briljanta sågningar jag någonsin läst (“damning with faint praise” är ju inte ordet…), eller om det är en svassig intellektuell blötkyss av den sort som Lidmans uppenbarelse så ofta lockade fram. Hur som haver, Sven Lidmans namn ger mig, varje gång jag ser det, en känsla av lätt illamående yrsel.

En dag på försommaren 1998 satt jag på Jan-Erik Petterssons kontor på Ordfront och pratade om min Ericssonbiografi, då under forskningsarbete, men som till slut kom ut ett par år senare, till den blygsammaste av ordfrontiga fanfarer… Vi samtalade om Gustaf Ericsson och om bokens upplägg generellt, men specifikt då frågan om hur i hela friden man skriver en icke skönlitterär bok om en nästan helt igenom motbjudande människa (för romanen bjuder ju detta inga större problem, särskilt inte om man är ryss och heter Dostojevskij).

Hur gör man med andra ord för att läsaren inte ska slänga ifrån sig boken halvvägs igenom, i en blandning av äckel och uttråkan? Finns det några exempel på biografier över motbjudande människor på flera nivåer under Hitler och Djingis Khan, så att säga, som bara var motbjudande i all vardaglighet och i största allmänhet, inte i världshistorisk mening? -“Ah,” sa plötsligt Jan-Erik, “då ska du kanske läsa Knut Ahnlunds nyutkomma biografi över Sven Lidman…!”

Ahnlunds biografi är en sådan där bok som inte brukar kallas bok, utan “ett stort arbete”. Allt vad det svenska akademiska geniet har i fråga om intellektuell ansträngning och abstrust tankegods finns med. Den är en av de tegelstenar varmed man bygger sin kanoniska boning. Och ämnet för boken, som jag uppriktigt sagt inte visste särskilt mycket om när jag började läsa, framstod inte bara som den diametrala motsatsen till allt jag tror mig bära inom mig – andligt, litterärt, intellektuellt, etiskt/moraliskt – utan som en av de mest griniga, bortskämda, klemiga, erotomana frimicklarsjälar en skadeglad skapare någonsin låtit se dagens ljus.

Ahnlunds bok är med andra ord ett mästerverk. Jag var stum av beundran, och av en blygsam men ändå kollegial avundsjuka. Hur i hela friden hade han burit sig åt? Nu visade sig Ericssonboken aningen lättare att skriva, eftersom man kunde luckra upp Gustaf Ericssons allmäna otrevlighet med actionsekvenser och miljöskildringar; Ericsson agerade ju statist i praktiskt taget samtliga av nittonhundratalets stora händelser, och det var tacksamt med utvikningar hit och dit. Vad Ahnlund hade producerat var ju (nåt) 800 sidor om ett liv levt i princip enbart i flämtande spirituell upphetsning, ensam på skrivkammaren, och varenda en av dessa 800 sidor är ett litet dödsfall i sig.

10 Responses to “Sven Lidman och jag”

  1. “Fiasko, fiasko, fiasko”. Dessa ord yttrade av Lidman på sin dödsbädd, vittnar väl ändå om en viss insikt, eller?

    Du är en språklig ekvilibrist, Gunnar!

  2. Ha…! Absolut! Inte minst att han fick säga det tre gånger för att poängen skulle gå hem hos de efterlevande…

  3. “…och varenda en av dessa 800 sidor är ett litet dödsfall i sig.”
    Briljant!

  4. Tack, Lennart… referensen är obskyr, men ibland måste man vara obskyr, särskilt på en såpass familjeorienterad blogg som Pressylta…

  5. Låter som om den teatraliske Lidman med sitt trefaldiga och på effekten något för medvetna ”fiasko” även dog på scenen. Man kan riktigt se ridån falla efter slutrepliken och höra publikens stormande applåder.
    ”Sitt inte på mina kalsonger”, lär enligt Johannes Edfelt en icke namngiven finlandssvensk poet yttrat som sina sista ord. Av någon anledning har jag fått för mig att det är Diktonius.
    Alfred Jarrys ”Ge mig en tandpetare!” tycks även de – för ett ögonblick – ta udden av döden.
    Fast min personliga favorit är nog ändå James Joyces sista ord: ”Does nobody understand?”

  6. Någon borde skriva en biografi över Carl David af Wirsén, den mest bakvände av alla (i sin egen tid) framträdande svenska kritiker och litterära koryféer. Gärna i samma serie som Ahnlundboken: han var ju Svenska Akademins ständige. CDW själv kunde recensera med vändningar som “Vidrig är ock denne Jan, vars vomitioner omtalas” (om en av Frödings diktsamlingar) och bedrev avancerat mygel med akademins stipendier och prestige. Det är möjligt att han njöt av att veta att han var hatad.

  7. Någon har redan gjort det, Magnus. Per Rydéns ”Den framgångsrike förloraren” kom förra året. Jag har inte läst den men vad jag förstod av recensionerna ter sig Wirsén i Rydéns biografi precis lika intrigant, makthungrig, fursteslickande och föraktlig som ryktet säger.

  8. Lars H: haha, den m,åste jag nog läsa. Tack!

    Ett annat intressant exempet på att beskriva “onda människor” på ett nyanserat, spännande sätt är väl Solzjenitsyns porträtt av Lenin – lättast tillgängligt i “Lenin i Zürich”; kapitlen spriddes sedan ut i de olika delarna av romancykeln “Det röda hjulet”. S hade ju ägnat mycket möda åt att leda tillbaka stalinismens patologi till Lenin och hade sedan blivit landsförvisad av den regim som var arvtagare till denne, man kunde alltså vänta sig att hans bild av revolutionären skulle vara personligt nedgörande och gräll. Och han döljer inte i sak att Lenin hade totalitära drag, eller att han ibland bluffade, men det skrivs inte med stora bokstäver: han litar på läsarens förmåga att läsa in det själv. Tvärtom finns det en omisskännlig respekt (och komplexitet) i bilden av en Lenin som än så länge är okänd för stora världen.

    Jag förmodar att han måste ha känt igen en del av sig själv, egna karaktärsdrag och erfarenheter: de hade båda utmärkt minne för personer, en otrolig uthållighet, fantasi när det gällde planer och konspirativa strategier, och visade ibland ömhet, ibland hänsynslöshet. Allt det där kommer med i Solzjenitsyns bild av den blivande revolutionsledaren i exil.

  9. Om jag skulle tvingas ta med mig en enda svensk litterär biografi till en öde ö så skulle det nog vara Ahnlunds monumentala bok.

    Men Lidman själv kan vara värd en ordentlig omläsning. Han kan visserligen bli påfrestande mångordig, som i det exalterade företalet till Augustinus bekännelser, men hans stilkonst är ändå oefterhärmlig. Ta bara titlarna på hans tre memoarvolymer: Gossen i grottan, Lågan och lindansaren, Vällust och vedergällning.

    Dessa tre böcker är faktiskt klassiker, på en gång lysande kulturhistoria och självutlämnande bikter. De förlåter mycket av hans själlösa förkunnelse under pingstperioden.

  10. Uppriktigt tack för den kommentaren, TT! Jag kände att här behövdes ett “yang” till min “yin”. Även bloggposter måtte finna sitt ekvilibrium. Att jag sedan är fullkomligt obesläst på Lidmans verk, skyller jag på försynen och Knut Ahnlund, och de tre titlarna du anger har inte lyckats övertyga mig att söka upp dem, nu på äldre dar. Jag tröstar mig med Strindberg och Ezra Pound.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004