Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for July, 2011


“Jag behövde inte en doktor, jag behövde en svetsare…”

Friday, July 29th, 2011

Vare sig man gillar cricket eller ej… Jag utmanar vem som helst att låta bli att gapflabba åt den här historien: kvinnor hejdlöst, män plågsamt…


 
(Via Harry Pearson i The G)





Faktajustering

Tuesday, July 26th, 2011

Det är en bra artikel, men jag tror inte det är första gången Dan Josefsson i Aftonbladet snubblar över myten om att Murdochstöd åt partier = seger i brittiska val. Det är ju just denna groteska vanföreställning som ligger i centrum av mysteriet varför brittiska politiker varit så patetiskt knäfallande inför the Rupe.

Det finns inga som helst belägg för ett samband mellan Murdochpressens stöd för ena eller andra partiet, och en viss valutgång. Låt mig ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar och citera mig själv (om det senaste valet) (som de konservativa förlorade, märk väl, därav koalitionen med Lib-Dems):

Tories stod inför en tretton år gammal och utmattad labourregering, och den mest impopuläre premiärministern sen John Major. De hade hela den samlade högerpressen mangrant bakom sig [inkluderat Murdochpressen]. De hade £5 miljoner från Lord Ashcroft att vinna marginalkretsarna med, och tre år och fulla resurser att förbereda sig på. Och de klarar bara av att lägga fem procent [från 31% till 36%] på Michael Howards post-Irakvalinsats 2005.

Eller som (den konservative) mediekännaren Stephen Glover uttryckte det i Independent i måndags (ursäkta långt citat):

And yet, as we know, David Cameron did not win the general election in May 2010. The Tories got 36.1 per cent of the vote. We will all have our differing interpretations. I happen to believe they presented too vague a prospectus. At all events, they did not do as well as might have been expected against a very unpopular Prime Minister and a discredited Labour Party. It is also impossible to ignore the fact that from the moment The Sun took up the Conservative cause – at the beginning of October 2009 – Mr Cameron’s fortunes began to decline.

I do not suggest any causal link. What is undeniable, though, is that the fervent support given to the Tories by the Murdoch tabloid, as well as its denigration of Gordon Brown, failed to win them the election.

That is not to say they did not perform better with the support of The Sun than they might have done without. According to Ipsos Mori, there was a 13.5 per cent Labour to Conservative swing among Sun readers compared with a national swing of 5 per cent among all newspaper readers. On the other hand, this swing was 7 per cent among social grades C2 and DE, which make up a high proportion of its readers. It is also noteworthy that there was a 10 per cent Lab-Con swing among readers of the Daily Star, which took little interest in the election and offered no party endorsement.

On this evidence, The Sun may have delivered Mr Cameron some extra votes but by no means enough to affect the outcome. And the question which he and his advisers should be asking themselves is whether they did not greatly exaggerate the potential benefit of having the support of the Murdoch press. The costs of Mr Cameron’s abasement in front of Rupert Murdoch surely far outweigh the benefits.





Färska opinioner om Murdochskandalen

Tuesday, July 26th, 2011

http://www.independent.co.uk/multimedia/archive/00628/poll-results-graphi_628262a.jpg

Det mest uppseendeväckande här är väl att tabloidjournalister gör så relativt bra ifrån sig i den allmäna opinionen. Men, som Greenslade påpekar, så är det ju aningen problematiskt nuförtiden att använda begreppet “tabloid” på det här viset. (Grafiken från Independent)





Några anteckningar om Murdochskandalen

Thursday, July 21st, 2011

Det finns några vanliga missförstånd i samband med Murdochskandalen. Ett av dem är att det var en våg av folklig avsky och vrede, i kölvattnet på avslöjandet om Millie Dowler, som så till den milda grad “förgiftade varumärket” och fick Murdoch att lägga ner News of the World. Visserligen har många läsare kommunicerat sin avsky till både Murdochtidningar och andra, men “the proof is in the eating”, och en genuin avsky borde främst visa sig i drastiskt sjunkande lösnummerförsäljning för Times, Sunday Times och Sun. Eftersom vi inte har juli månads ABC-siffror ännu kan man bara spekulera (jag har hört ryktet att Times siffror har gått ner, dock inte särskilt drastiskt), men om läsarflykten till andra söndagsskvallerblad är något att gå efter så tycks hungern efter NotW-journalistik lika stark som förut.

Det var förstås annonsörernas reaktion som blev den avgörande faktorn (och det är för övrigt reklamvärlden som uttrycket “toxic brand” kommer ifrån). Det lite intressanta här är dock att annonsörernas reaktion tog en påtagligt “folklig” form, dvs. den skvallerjournalistiska jakten på alla som med fog eller ofog kan kallas “kändisar” (slebs på engelska…) fick gärna bli så hänsynslös och illegal den ville, inkluderat phone hacking. Men när det drabbar okändisar (civilians på engelska, myntat av Liz Hurley), och framför allt brottsoffer som familjen Dowler, då har man gått över gränsen. Jag tror om något att reklamvärldens första instinkt är att på det sättet förutse en folklig reaktion, och dra konsekvenserna därav, även om den folkliga reaktionen i själva verket kanske aldrig skulle blivit så pass principfast och moraliskt rakryggad som man förutspått (det finns som bekant skäl att vara skeptisk i det hänseendet).

Nej, Murdochskandalen är briljant politisk teater, helt enkelt. Den utgör ett kontinentalskifte i den brittiska eliten, eller “härskande klassen” om man så vill. Och vad som än blir resultatet av hela historien – vad gäller öppenhet, ansvar, transparens – så får man ju hoppas att det får större genomslagskraft än vad som var fallet med bankkrisen och “MP’s expenses”-krisen, där man ju mer eller mindre återgått till ordningen. Men att Murdochskandalen sträcker sig särskilt långt utanför “the Westminster village” (och självfallet News Corps globala framtid) är knappast med verkligheten – hittills – överensstämmande.

Ett annat missförstånd är att slutresultatet av Murdochskandalen bland annat skulle innebära ett allvarligt hot mot genuint undersökande journalistik. Det är en för slentrianvänstern helt och hållet typisk reaktion (Kenan Maliks artikel i Expressen för några dagar sedan är ett exempel), dvs. att uppståndelser som denna alltid måste sluta i att den repressiva staten genom lagstiftning, och den kapitalistiska upplevelseindustrin genom monopolistiska tendenser, kommer att visa sina “rätta ansikten” och ta skvallerjournalistiken som ursäkt för angrepp på den genuint undersökande diton. Detta är inte bara fel, det är fel på flera olika nivåer.

Politiskt vore sådana åtgärder (hur de nu skulle se ut, jag ska återkomma till det) fullkomligt omöjliga, särskilt med det klimat som nu råder, och som kommer att råda en lång tid framöver. Murdochsfären befinner sig i dagens situation nästan helt och hållet på grund av genuin, klassisk undersökande journalistik utförd av Guardian och New York Times, med benäget samarbete av ett par envisa och orädda parlamentsledmöter, under många års arbete som nu kulminerat i årets julihändelser. Tvärtom kan man väl snarast säga att den genuint undersökande journalistiken aldrig stått starkare än den gör just nu, i förhållande till de politiska och kommersiella och juridiska sfärer den har som uppgift att granska.

Och hur skulle en sådan inskränkning i pressfriheten gå till rent praktiskt? Det anmärkningsvärda nuförtiden är ju att den undersökande journalistiken mer och mer kommer från mediainstitutioner av typen stiftelser (som The Guardian) och public service- och non-profitorganisationer (som BBC och CIJ), vid sidan av traditionella tidningshus som ägnar sig åt det, inte så mycket av hjärtats publicistiska godhet, utan för att det ofta blir ett vapen i striden med konkurrenter (NYT i det här fallet är ju paradexemplet; och detta är något som bl.a. BBC råkar ut för gång efter annan, rättvist eller ej). En strävan efter att inskränka möjligheten till undersökande journalistisk möter alltså på stora praktiska hinder, särskilt vad gäller lagstiftning. En tendens till självcensur ska man förstås också alltid vara på vakt mot men, som sagt, med dagens klimat finns det väl ingen särskild anledning att oroa sig i det avseendet.

Där man talar om förändringar, praktiskt och lagligt, handlar främst om ägarstrukturer och monopoltendenser, vilket väl snarast är en positiv utveckling. Det är mer än sannolikt att ägarkoncentration som Murdochs inte kommer att existera i framtiden. Ett förslag, vad gäller papperspressen, är att ingen ska få äga mer än två rikstidningar, vilket skulle stöta på protester från nästan samtliga existerande tidningshus. Det kan rent av visa sig i kölvattnet på Murdochskandalen att “public service”-begreppet ser mer och mer attraktivt ut. Vi lever, som sagt var, i intressanta tider.





En kort not

Wednesday, July 20th, 2011

Visst fan måste jag skriva nåt om Murdochhistorien… Det kommer. Men tills vidare detta: amerikanska aktieägare i News Corp har (långt om länge) börjat ifrågasätta ägandestrukturen med A- och B-aktier, varmed Murdoch äger 12% av aktierna men har 40% av rösterna på bolagsstämman. Det kallas även “Hur man spenderar andra människors pengar utan något särskilt ansvar”.

Och vem uppfann just det ägandesystemet? Man är stolt att vara svensk. Ivar Kreuger.





Jag tänkte jag skulle skriva en dikt till

Monday, July 18th, 2011

“Om inget” av Gunnar Pettersson

Det var en gång och den var sandad
Jag sjöng en sång men den var blandad – hur?
Ett potpurri, min vän, ett potpurri.

Det var en man, han hette Lasse
Han sjöng en sång betitlad ‘Hasse’ – hur?
Låt det bli, min vän, låt det bara bli.

Det var en värld som kändes hemma
De såg ut som jättefina möbler – hur?
Sitt i dom i, min vän, sitt i dom i.

Det är dock sant att mörkret faller
Och allting färgas svart på svart – men hur?
Fan vet.

Ingenting, min vän, vet knappast någonting
Om inget.





Valedictorium

Thursday, July 7th, 2011

Gårdagens kväde får bli mitt tills-vidare valedictorium. Det kommer alltså att bli tyst på Pressylta för överskådlig, och skälet heter strul. Återkomst förhoppningsvis nån gång i höst. Jag hoppas däremot ha tid att ställa till besvär på andra bloggar, allt emellanåt.

Kom ihåg: inga diagonalpass i egen zon!





Jag tänkte jag skulle skriva en dikt

Wednesday, July 6th, 2011

“En ensam vandringsmans veklagan” av Gunnar Pettersson

Med Fjällröven på ryggen
Med kalsonger av Yves Klein
Med Citronella-spray för myggen
Sjung vind i vemod: “Allein!”
“Ich bin allein!”

Med en bägare som tycktes halvfull
Med en plan som nästan höll
Med mycket Onan och lite Lullull
Sjung vind i vådlig vånda: “Seul!”
“Je suis tant seul!”

Med början fjärran och slutet nära
Med sagans mitt än ej förtäljd
Med all den sorgsenhet mitt bröst kan bära
Sjung vind i vansinn’t vrånghet: “私だけでは”
“私だけでは”





Cy Twombly 1928-2011

Wednesday, July 6th, 2011

Cy Twombly, från Bacchusserien, 2005

Two down, one to go… Rauschenberg 2008, Twombly i förrgår. Nu är det bara Jasper Johns kvar i livet. Och JJ är nog min favorit i detta New Yorktriumvirat. Alla tre representerar en av de strömningar inom konsten som man helt enkelt måste se i verkligheten, för att förstå dess betydelse, vidden och djupet: inga reproduktioner i världen kan förbereda en på det rent landskapliga äventyret, den dynamiska fysiska närvaro dessa bilder erbjuder. Och det är ju för övrigt samma sak med deras “styvpappa” Jackson Pollock.

PS: Jag skulle sagt att det där med vikten av se målningar “live” också gäller exempelvis den holländska guldåldern: Rembrandts självporträtt, Frans Hals interiörer…

PPS: Fast med kubismen är det tvärtom, den ser alltid mycket intressantare ut i konstböckerna än den gör i verkligheten.





News of the World – igen…

Tuesday, July 5th, 2011

Lågvattensmärke är inte ordet. The G avslöjar idag att News of the World hackade voicemailen på Milly Dowlers mobil…

Milly Dowler var en skolflicka som mördades 2002. Hennes baneman, Levi Bellfield, fick livstid för ett par veckor sedan. Fallet väckte enorm uppmärksamhet, inte minst beroende på att Millys pappa blev misstänkt. Man hade tidigare hittat en massa porr på hans dator, vilket förstås skapat skärningar inom familjen, och gjort Milly särskilt upprörd. Men trots att misstankarna avfärdats gjorde försvaret ett stort nummer av den här historien under rättegången, vilket bl.a. lett till krav att vittnen inte ska kunna behandlas hur som helst i sammanhang som dessa.

Nå, under ett tidigt skede av polisundersökningen fick NotW genom sina privatspanare tag i Milly Dowlers mobilnummer, och började lyssna av alla meddelanden från vänner och bekanta som bad hennes höra av sig. När brevlådan blev full – man tror knappast det är sant – raderade helt enkelt privatspanarna en mängd meddelanden så att det skulle få plats fler… Med den följden att alla trodde det var Milly som raderat dem, och att hon fortfarande var vid liv…

Man finner liksom inte orden.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004