Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Brittisk press, News of the World, et cetera…

Categories: Brittiska medier
Sunday, Jul 3, 2011

En artikel om NotW-debatten på Expressens kultursida talar om relevanta ting, utan att riktigt ha greppat väsentligheter, eller ens faktiska omständigheter. Eftersom jag ska försöka korrigera några missförstånd i Anders Mildners artikel är det bra om man läser den först, alltså.

Egentligen borde ingen vara förvånad över skandalen. Avlyssningen är mer än något annat en logisk följd av den urspårade kändisjournalistik som eskalerat i Storbritannien de senaste två decennierna och som bland annat fött märkliga nya jour- nalistiska avslöjargenrer.

Det är riktigt att ingen borde vara förvånad. Men inte för att det har hållt på i två decennier, utan två århundraden. Brittisk skandaljournalistik har anor sedan sena 1700-talet. Det är bara att gå till läggen och se hur man inte bara beskrev prinsregenten (den framtida George IV) som ett syfilitiskt vrak, utan dessutom avbildade honom som syfilitiskt vrak. Jag tycker inte Mildner har historien rätt. Varför “två decennier”, just…? Vad hände 1990-91 som så till den grad spårade ur brittisk kändisjournalistik? Inte Dianas död, rimligtvis, det var ju snarare kulmen på något än början på något…

Mildner, tror jag, begår den sorts kategorifel som Rasmus Fleischer gillar att nypa åt. Teknologin – mobil telefoni, närmare bestämt – har “bara” tagit en gammal kändisjaktsport upp på en ny nivå, men den sociala och publicistiska dynamiken förblir i stort densamma. I århundraden har det funnits en hel underklass av gossip merchants som hänger runt Fleet Street – Dickens skriver om dem, för jösse namn – som befolkar tabloidjornalisternas adressböcker, ja, utan vilka murvlarna inte skulle överleva. Idag vet de mycket om mobiler som sensationskällor; i förrgår visste dom vilka dunkla buskage på Hampstead Heath man fick leta i om man ville ha saftiga historier.

I både den brittiska pressdiskussionen och den svenska finns ett återkommande argument som går ut på att journalister måste få lov att syssla med ultrakommersiell verksamhet då och då, eftersom detta säkrar ekonomin och därmed möjliggör att redaktionerna kan bekosta till exempel grävande journalistik. Bred underhållning – där numera nosande i det allra mest privata och intima ingår – anses gå hand i hand med samhällsuppdraget. Särskilt i tider av sviktande tidningsekonomi. Men naturligtvis innebär utvecklingen också att gränsen mellan nosandet och granskandet börjar suddas ut.

Jag har följt brittisk – och svensk – pressdebatt nära inpå under lång tid, men har aldrig i mitt liv hört argumentet att “ultrakommersiell verksamhet” (jag antar att AM menar NotW-journalistik, bland annat) skulle kunna rättfärdigas eftersom man kan betala grävande journalistik med pengarna man tjänar på det…! Argumentet är fullkomligt, himmelskt absurt – och skulle få brittiska journalister på både Guardian och News of the World att skratta knäna av sig, av olika skäl, visserligen, men lika hjärtligt: -“Vilken grävande journalistik??!!”

Vad Mildner möjligtvis är ute efter är att NotW:s metoder ibland ger moraliskt och pressetiskt försvarbara resultat (vilket understryker än en gång att teknologin “bara” tagit den brittiska pressens hit-and-miss-tendenser till ett annat plan). Bland de saftigaste exemplen är väl när knapkungliheter som Duchess of Wessex pimpar dörröppnande tjänster åt rika araber, och avslöjandena om korruptionen inom pakistansk cricket (som NotW mycket rättvist vann ett publicistpris för).

Jag får rent av intrycket att Mildner ser lite för snällt på brittisk press i det här hänseendet. Det finns ingen i tabloidvärlden jag någonsin mött som skulle drömma om att komma med så pass rakryggade och pressetiska ursäkter för vad de sysslar med. This is business. Och en allt tuffare business racing to the bottom, dom slåss om färre och åldrande läsare.

Medierna har ett stort ansvar när det gäller granskningen av det samhälle vi lever i. Men ofta glömmer de journalister som diskuterar yrkesetik och yrkesfrågor bort att medierna varje dag är med och formar den kultur vi lever i.

Den första meningen kan väl ingen  säga emot. Men den andra…? I vilken utsträckning formar t.ex. brittiska tabloider “den kultur vi lever i”…? Det finns inte en enda undersökning som visar att pressen har den kulturella, sociala, politiska inverkan som journalister och politiker ofta önskar respektive fruktar att den har. Jodå, folk köper fler ex av News of the World när David Beckham har knullat runt, men det bevisar ingenting. Det är en hög statistisk frekvens, inte ett orsaksförhållande.

Men när allt mer ljus riktas mot dramaturgi och kammarspelsaktiga personstrider, blir det också desto mörkare på den bit av scenen där saker som ideologi och värderingar står och tittar håglöst mot en allt tommare salong.

Det är möjligtvis sant här och var. Där det rakt motsatta är sant (dvs. ersätt “mörkare” med “ljusare”, och “tommare” med “fullare”) är till exempel Tony Blair. Det var först när vi fick reda på vilken amoralisk person han var som ideologin och värderingarna plötsligt made sense… Blair är numera hatad mer än Thatcher någonsin var, och det är inte så lite tack vare den brittiska pressen.

15 Responses to “Brittisk press, News of the World, et cetera…”

  1. Vilken spännande och relevant text! Kanske går det inte att få in den i Expressen men kan du inte skicka den till Newsmill åtminstone? Förtjänar verkligen att läsas av en vidare -men naturligtvismindre bildad- läsekrets än bloggens.

  2. Tack, Bengt!

  3. Jag önskar förstås att du skulle läsa och kommentera mina brister lika noga när jag skriver något ogenomtänkt …

  4. Bra text! Jag håller med dig om det mesta. Kanske tolkar du mig för hårt. Några korta kommentarer i all hast bara:
    – Två decennier: Helt rätt, utvecklingen är så klart mycket längre än så. Jag valde två decennier eftersom det just då fanns en stor debatt i england om den nya skandaljournalistikens metoder. Bland annat om just NOTW.
    – Ultrakommersiell journalistik: den debatten pågår just nu i Storbritannien. Jag har själv stött på den här hemma när kvällstidningar diskuteras. Tämligen ofta, faktiskt.
    – Formar kultur: Jag tror verkligen att medierna påverkar vår kultur.

  5. Håkan: det är inte omöjligt att det händer nån gång!

    Anders: tack för din kommentar! Jag är fortfarande inte helt säker på vad du menar med “ultrakommersiell journalistik”, än mindre debatten om den? Så som ägandeförhållanden och den journalistiska vardagen för det mesa ser ut (särskilt på NotW!) så kan väl all journalistisk ses som kommersiell, i den meningen att den är avsedd att locka till sig och behålla läsare, helst då med kändisdravel. Eller jag kanske är för bokstavlig?

    Det där med formar kultur: det underliga är att ingen forskning lyckats visa att ens val av tidning på ett betydelsefull sätt skulle påverka ens politiska, sociala eller kulturella beteende, eller uppfattningar. Det var det som bl.a. gjorde New Labours fixering vid Murdoch/Daily Mail-sfären så märklig, och ibland rent kontraproduktiv.

  6. Ja, nästan all traditionell journalistik kan ju ses som kommersiell (men det finns ju gott om annan journalistik också nu för tiden:). Det var därför jag skrev ultrakommersiell, för att peka på den som i stort sett enbart har försäljning som drivkraft, även i valet av ämne, vinkel, etc.
    Det här att det ena, det ultrakommersiella, väger upp och föder det andra, det journalistiskt viktiga, diskuteras ju lite varstans. Se bara tex diskussionen om Public service.
    När det gäller formandet ser jag nog det annorlunda och menar kanske också delvis annat än du. Vår ganska nya syn på vikten av att politiker pudlar är till exempel helt hämtad från mediernas dramaturgi och är ett tecken, menar jag, på att vi faktiskt förändrar beteende. Och att NOTW numera är långt mer vanlig än tidigare som nyhetskälla betyder också något för vilken bild av världen vi skapar. Jag hade så klart hellre sett att journalister hade använt sig av andra källor.
    Omvänt kan man säga att det också betyder något för oss att breda medier inte skildrar en vissa saker eller perspektiv.

  7. PS/ sitter lite knepigt till och hinner inte riktigt få fatt i alla länkar jag vill åt, men här är en från guardian om det där med det kommersiella och det andra: http://www.guardian.co.uk/media/greenslade/2011/jun/15/privacy-newsoftheworld

  8. OK, då fattar jag bättre om det ultrakommersiella. Men märk väl att vad Dacre (Daily Mail, alltså, en helt annan historia än NotW) pratade om var inte att snasket skulle betala för “grävande journalistik”, utan för vanlig dag-in-och-dag-ut-journalistik. Det är nåt annat. Daily Mail gräver aldrig. Dom fick expenses-skandalen serverad på ett fat och vägrade. Telegraph sa ja tack, och resten är historia.

    Grejen är att man måste älska komplikationer. Guardian har sedan ett bra tid tillbaka motsatsen till kändisjournalistik på fredagar när Marina Hyde får ett sid 2-3-uppslag i G2 om veckans kändishistorier – hur bra som helst, hon är lika syrlig och skarp som man kunde önska. Det ena utesluter inte det andra.

    Sen håller jag inte alls med varken Brian C eller Greenslade om Mosleyfallet. Jag tycker public interest-försvaret är grundmurat när Oswald Mosleys son (som med sin pappa slogs med judar på Ridley Road på femtiotalet) iscensätter uniformerade tyska förhörsscener med underdåniga kvinnor i uniform och får ståfräs av det… Denna man är nu privatlivets hälbrägdagörare. Excuse me.

  9. Nej, precis. Men det är svårt att sätta gränser mellan vanli dag-till-dag-journalistik och grävande journalistik. I sina bästa fall är dag-till-dag-journalistik ett långsamt grävande, som jag ser det. Och ofta mer värdefullt. Men som sagt, komplikationer – man måste älska dem:)

  10. Anders: Trycket på politiker – och även andra kändisar – att pudla är väl framförallt en konsekvens av att i dagens mediala klimat ses stötande ord eller bekantskaper som likvärdiga med stötande *handlingar* i det offentliga rummet. Förr var det inte så; att Gösta Bohman vitsade om bananer i Afrika ledde visserligen till irritation men inte till krav på högtidlig avbön, och ingen inom mainstreamdebatten likställde uttalandet med ska vi säga att ha varit delägare i ett slavhandelsrederi. Idag är kraven på den sortens decorum höga men det beror rätt mycket på att tidningarna spelar med i en identitetsfixerad kultur (mångas sätt att motivera normer har förändrats) och att media själva ofta inte orkar gräva efter riktiga nyheter utan ägnar sig åt att jaga citat, påstådda citat och telefoninspelningar. Som jag ser det leder det till debatter där man inte klarar att skilja på skit och kanel, och ofta skjuter mot budbäraren istället för att diskutera reella problem, och därmed ofta missar vad frågorna handlar om, mn där håller du säkert inte med mig.

    Apropå Mosley, så: jo, fallet hade självklart allmänintresse även om tonen i rapporteringen givetvis blev snaskig ibland. Hade han inte varit son till gamle Oswald och haft egna anknuyningar (om än gamla) till fascistpartier hade det motiverade allmänintresset varit lägre.

    Formel I: Englands dyraste sexfräs? 😉

  11. Magnus: jo, jag håller med dig (med förbehållet att man så klart inte kan dra alla över en kam och att det alltid i varje läge finns undantag). Men här diskuterar vi väl mest tabloidjournalistik och där finns tveklöst dessa tendenser.

  12. Den där anmärkningen om Blair låter intressant. Vilka värderingar / vilken ideologi var det som made sense i ljuset av Irak-kriget? Och på vilket sätt var Blair “omoralisk” i det fallet? Det begicks konstitutionella övertramp och det ljögs för allmänheten, men min bild av det hela är att han började tro alldeles för mycket på sin egen övertygelse, snarare än några “låga” syften (sådana som jag tänker mig att man kan tillskriva t ex Dick Cheney). Kan du reda ut förhållandena för en oinsatt?

  13. Blimey… gamla debatter blir som nya… Erik: vad jag menade med anmärkningen om Blair var i korthet helt enkelt att vi gick från en bild av Blair som en labourpolitiker som agerar utifrån förnuftbaserat studium av tillgänglig information från pålitiliga källor (vad gäller Irakkkriget då framför allt väl avvägd och analyserad underrättelseinformation).

    Allt eftersom blev vi emellertid medvetna om att sådan information inte fanns att tillgå, utan att dossierer måste “sexas upp” för att låta trovärdiga, och kriget “säljas in” till allmänheten med, ofta, ren vulgärpropaganda. Diskrepansen mellan å ena sidan reella motiv för kriget och, å andra sidan, viljan att gå i krig blev inte bara avgrundsdjup, utan också märkligt svår att förklara, oavsett hur “fel” man än tyckte Blair hade i sakfrågan.

    Men parallellt med detta fick vi veta mer och mer om Blair som person – detta var alltså min poäng – och framför allt vilken central roll hans kristna tro spelade i hans värderingar och hans agerande. Med tiden, och så än idag (se t.ex. hans plädering inför tribunalen nyligen), har hans reella motiv för att gå i krig reducerats till ett intill benmärgen barskrapat moraliskt ställningstagande: “I thought it was the right thing to do” – och om man inte råkar hålla med honom om det rätta i vad han gjorde, så har man ju rätt till denna åsikt, visst… Blair rycker bara på axlarna och påpekar att “vi lever ju i en demokrati”.

    Det är denna trosbaserade non-sequitur, detta ytterst snäva cirkelresonemang, som till slut försvinner upp i sitt eget fundament, som jag anser amoraliskt. Det är i princip samma solipsism, samma monstruösa självupptagenhet, som får religiösa människor att vrida händerna vid tanken på vad deras gud kan ha “menat” med jordbävningar och tsunamivågor. Den lätthet med vilken Blair “hoppade över” det där med bristen på befintliga motiv för att gå i krig, och ändå lyckas leva nu i efterhand med “rättheten” i sitt agerande, ja, “it suddenly made sense”…! Praise the Lord and pass the ammunition!

  14. Tackar för den utredningen, och att du har tålamod med mig. Det var väl ordet “amoraliskt” som jag hängde upp mig på, som jag i politikersammanhang mer brukar koppla till opportunism. Visst håller jag med om att det du beskriver (och har beskrivit tidigare) hos Blair är ett perverst sätt att resonera på. En mycket läsvärd postning!

  15. Det var så lite, Erik. [Some pompous heifer dust excised here. Men länken är rätt bra:] http://www.pressyltaredux.com/2010/01/i-couldntve-put-it-better-myself/ )

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004