John Lanchesters artikel om situationen i Grekland (ur nästa nummer av LRB, finns nu till gratisläsning här) är en av de bästa och mest klargörande jag läst hittills (och dessutom kan ju karl’n skriva…). En del kan säkert ha invändningar mot ett eller annat på den rent tekniska sidan. Men det skiter jag i, ärligt talat, så det så.

En artikel om NotW-debatten på Expressens kultursida talar om relevanta ting, utan att riktigt ha greppat väsentligheter, eller ens faktiska omständigheter. Eftersom jag ska försöka korrigera några missförstånd i Anders Mildners artikel är det bra om man läser den först, alltså.

Egentligen borde ingen vara förvånad över skandalen. Avlyssningen är mer än något annat en logisk följd av den urspårade kändisjournalistik som eskalerat i Storbritannien de senaste två decennierna och som bland annat fött märkliga nya jour- nalistiska avslöjargenrer.

Det är riktigt att ingen borde vara förvånad. Men inte för att det har hållt på i två decennier, utan två århundraden. Brittisk skandaljournalistik har anor sedan sena 1700-talet. Det är bara att gå till läggen och se hur man inte bara beskrev prinsregenten (den framtida George IV) som ett syfilitiskt vrak, utan dessutom avbildade honom som syfilitiskt vrak. Jag tycker inte Mildner har historien rätt. Varför “två decennier”, just…? Vad hände 1990-91 som så till den grad spårade ur brittisk kändisjournalistik? Inte Dianas död, rimligtvis, det var ju snarare kulmen på något än början på något…

Mildner, tror jag, begår den sorts kategorifel som Rasmus Fleischer gillar att nypa åt. Teknologin – mobil telefoni, närmare bestämt – har “bara” tagit en gammal kändisjaktsport upp på en ny nivå, men den sociala och publicistiska dynamiken förblir i stort densamma. I århundraden har det funnits en hel underklass av gossip merchants som hänger runt Fleet Street – Dickens skriver om dem, för jösse namn – som befolkar tabloidjornalisternas adressböcker, ja, utan vilka murvlarna inte skulle överleva. Idag vet de mycket om mobiler som sensationskällor; i förrgår visste dom vilka dunkla buskage på Hampstead Heath man fick leta i om man ville ha saftiga historier.

I både den brittiska pressdiskussionen och den svenska finns ett återkommande argument som går ut på att journalister måste få lov att syssla med ultrakommersiell verksamhet då och då, eftersom detta säkrar ekonomin och därmed möjliggör att redaktionerna kan bekosta till exempel grävande journalistik. Bred underhållning – där numera nosande i det allra mest privata och intima ingår – anses gå hand i hand med samhällsuppdraget. Särskilt i tider av sviktande tidningsekonomi. Men naturligtvis innebär utvecklingen också att gränsen mellan nosandet och granskandet börjar suddas ut.

Jag har följt brittisk – och svensk – pressdebatt nära inpå under lång tid, men har aldrig i mitt liv hört argumentet att “ultrakommersiell verksamhet” (jag antar att AM menar NotW-journalistik, bland annat) skulle kunna rättfärdigas eftersom man kan betala grävande journalistik med pengarna man tjänar på det…! Argumentet är fullkomligt, himmelskt absurt – och skulle få brittiska journalister på både Guardian och News of the World att skratta knäna av sig, av olika skäl, visserligen, men lika hjärtligt: -“Vilken grävande journalistik??!!”

Vad Mildner möjligtvis är ute efter är att NotW:s metoder ibland ger moraliskt och pressetiskt försvarbara resultat (vilket understryker än en gång att teknologin “bara” tagit den brittiska pressens hit-and-miss-tendenser till ett annat plan). Bland de saftigaste exemplen är väl när knapkungliheter som Duchess of Wessex pimpar dörröppnande tjänster åt rika araber, och avslöjandena om korruptionen inom pakistansk cricket (som NotW mycket rättvist vann ett publicistpris för).

Jag får rent av intrycket att Mildner ser lite för snällt på brittisk press i det här hänseendet. Det finns ingen i tabloidvärlden jag någonsin mött som skulle drömma om att komma med så pass rakryggade och pressetiska ursäkter för vad de sysslar med. This is business. Och en allt tuffare business racing to the bottom, dom slåss om färre och åldrande läsare.

Medierna har ett stort ansvar när det gäller granskningen av det samhälle vi lever i. Men ofta glömmer de journalister som diskuterar yrkesetik och yrkesfrågor bort att medierna varje dag är med och formar den kultur vi lever i.

Den första meningen kan väl ingen  säga emot. Men den andra…? I vilken utsträckning formar t.ex. brittiska tabloider “den kultur vi lever i”…? Det finns inte en enda undersökning som visar att pressen har den kulturella, sociala, politiska inverkan som journalister och politiker ofta önskar respektive fruktar att den har. Jodå, folk köper fler ex av News of the World när David Beckham har knullat runt, men det bevisar ingenting. Det är en hög statistisk frekvens, inte ett orsaksförhållande.

Men när allt mer ljus riktas mot dramaturgi och kammarspelsaktiga personstrider, blir det också desto mörkare på den bit av scenen där saker som ideologi och värderingar står och tittar håglöst mot en allt tommare salong.

Det är möjligtvis sant här och var. Där det rakt motsatta är sant (dvs. ersätt “mörkare” med “ljusare”, och “tommare” med “fullare”) är till exempel Tony Blair. Det var först när vi fick reda på vilken amoralisk person han var som ideologin och värderingarna plötsligt made sense… Blair är numera hatad mer än Thatcher någonsin var, och det är inte så lite tack vare den brittiska pressen.

Vid tiden för Påskupproret i Dublin år 1916 frågade någon James Joyce, då bosatt i Zurich, om han såg fram emot att Irland skulle träda fram som en oberoende nation. -“Så att jag ska kunna förklara mig dess första fiende?” kom svaret.

Brenda Maddox, författare till bl.a. en mycket fin biografi över Nora Joyce, skriver i senaste TLS om det bisarra grälet, som började i Private Eye, om Joyces nationalitet. Hon konstaterar, i fullt medveten poängmissande triumf, att Joyce i själva verket var så brittisk han kunde bli.