Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for September, 2011


Allmän självdeklaration

Friday, September 30th, 2011

George Monbiot, en av mig ofta citerad miljökämpe och skribent i The G, har länge varit intresserad av lobby- och advocacygruppers dolda finansiering, så kallad astroturfing: vem betalar för åsikterna? Läs hans bakgrundartikel här.

I kölvattnet på ett idiotiskt förslag från en uppmärksamhetskåt labourpolitiker om “licenser för journalister”, har nu Monbiot tagit konsekvensen av sin argumentation och gjort en allmän självdeklaration av sina egna inkomster, som finns att läsa på hans hemsida.

Modigt, med ett stänk av fåfänga? Eller tom gestik? Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Funderade också på om jag skulle göra något liknande här på Pressylta, men beslutade att avstå. Jag vill ju inte att någon ska dö av skratt.

Och för er som har erfarenhet: hur uppseendeväckande (eller ej) är de £62,000 om året för en kolumn i veckan (plus bloggposter och annat krafs) som Guardian betalar honom? Jag tycker det låter rätt rimligt. Eller…?





PS: SNS

Friday, September 30th, 2011

För er som inte läser Expressen (jag vet att ni finns…!) vill jag bara kort uppmärksamma på att en grinig Leif Pagrotsky i förrgår kritiserade det inflytande SNS har, varpå en stridslysten Olof Petersson svarade följande dag, varefter en sansad Göran Greider kommenterar idag. Detta, för er som inte läser Expressen, är vad man kallar ett politiskt samtal. Tror jag.





Måndagstips för Londonresenärer

Thursday, September 29th, 2011

Den som har vägarna förbi Chelsea och den legendariska “606 Club” på måndag (3 okt) beordras härmed att infinna sig vid 20:30-snåret… Det blir en lite vemodig men garanterat svängig afton. Min gamle vän Bosco D’Oliveira (bilden) ska flytta tillbaka till Brasilien efter många år i London. Eller snarare, göra tvärtom mot vad han gör nu: ha sin bas i Brasilien och resa titt som tätt till London och Europa. Så måndag kväll blir en slags avskedkonsert med hans band Arakatuba, ett av de tajtaste och livligaste brassejazzbanden som finns, numera featuring hans ruskigt begåvade son Fabio, som mer än väl axlat den oliveiriska percussionmanteln… (sånt här fick jag betalt för att skriva en gång i världen…). Hur som helst: be there – or be very, very square

(Läs mer om Bosco och Arakatuba på 606-webben under “What’s On”)





Till frågan om det tyska

Wednesday, September 28th, 2011

I kölvattnet på den dieseldunkande, campariindränkta, lätt snedseglade lustjakt som är Bokmässan har det skrivits en hel del om den nya tyska litteraturen (inte minst av Jens och Jens och Bodil och Bodil) och om vikten av att se denna litteratur i svensk översättning, i förstone, och i det fortsatta att få se den läst, diskuterad, värderad.

So lang, so gut, som det heter på tyska.

Men är det nån som lagt märke till en elefant i just det här kulturella rummet? Poesin.

Jag ser verkligen fram emot att få läsa många av dessa tyska romaner – “Tornet”, till exempel, och Terezia Mora och von Schirach tycker jag låter ytterst läsvärda – men ingen, säger ingen, vad jag sett, har sagt något om tysk poesi. Jag skulle nästan sagt “ung” tysk poesi, men inte ens det, gärna lite äldre också. Finns det någon bevandrad som kan upplysa oss om detta?

Helst av allt skulle jag vilja läsa en någorlunda koncis sammanfattning av den tyska diktens utveckling från… tja, sextiotalet och framåt. Teman, bildspråk, kontroverser, de mer framträdande namnen – ja, allt som skulle ge en ett första grepp om ett ämne jag är katastrofalt och pinsamt okunnig om.

Jag googlar på måfå och hittar namn som Thomas Kling, Wulf Kirsten… hur bra är Friedrike Mayröcker egentligen..?

Jag tror Bodil och Jelenas “Salongen” är stället att börja. Men, så klart:  Alle Aufklärung wird mit Dankbarkeit empfangen, som det heter på tyska.





Charles Dickens: en litterär kapplöpning

Tuesday, September 27th, 2011

Det är ju mycket Dickens i luften nu. I februari nästa år är det tvåhundra år sedan han föddes. Claire Tomalin kommer med en ny biografi (läs intervju här). I lördagens temabilaga i Guardian fick ett antal, ähm, personligheter välja sina favoritromaner, och helt i linje med den moderna trenden var det ingen som valde “Oliver Twist”…

Vilket tjänar att påminna om vad som måste ha varit en av de mest vansinnigt intensiva skaparperioder hos någon författare överhuvudtaget. På ett och ett halvt år, på arton korta månader 1836-37, skrev Dickens “The Pickwick Papers”, “Oliver Twist” och “Nicholas Nickleby” – allt medan han hade arbete som redaktör för Bentley’s Miscellany, och dessutom hann gifta sig med Catherine Hogarth (med vilken han fick tio barn)…

Jag menar, vad gick karl’n på…?

Har det någonsin förekommit något motsvarande? Det är möjligt, men jag känner inte till det. Ser man t.ex. på Dostojevskij så kommer ju de stora böckerna med jämna treårsmellanrum: “Brott och straff” 1866, “Idioten” 1869, “Onda andar” 1872, osv. Stendhal tog också han nio år på sig för sina tre centrala romaner. Flaubert ska vi inte ens tala om, den slöfocken. Strindberg, kanske…? Jag har ingen direkt verkförteckning till hands, men kanske August börjar hämta in på bortre rakan runt Infernoperioden…?

Om någon vet annorlunda så meddela gärna.

Post Scriptum: Med anledning av Gabrielles kommentar och Gunnar Strandbergs Nietzsche-riff, här en uråldrig post om produktivitet från analog-Pressylta:

Måndag 31 mars 2008 – : – Till ojämnhetens lov

Det finns en vanföreställning som säger att en konstnärs livsverk, kanske särskilt författares, vinner i kvalitet ju sparsammare hans/hennes produktion är. En riklig produktion får, nolens volens, något av svada över sig, av brist på disciplin och discrimination, av både emotionell och intellektuell högljuddhet. Det innebär på sätt och vis att välkomna ojämnheten med öppna armar.

Själv har jag svårt att se något direkt fel i att vara riklig och ojämn, och jag vill föra två utmärkta bevis till min plädering. Det ena är från filmen och heter Rainer Werner Fassbinder. Det andra kommer från lyriken och går under namnet John Ashbery, en man som – med Stephen Burts lyckliga fras i senaste TLS – ”skriver dikter fortare än de flesta av oss hinner läsa dem.” Jag kan för tillfället inte komma på någon bättre rekommendation.





Fransk nyordning

Thursday, September 22nd, 2011

För nypåstigna i Hallsberg ska jag kanske påpeka att den här bloggen ständigt skiftar mellan brinnande aktuellt och fuktskadat irrelevant. Och det i ett ögas blinkning. Ena dagen grejar vi Mellanöstern, nästa dag doppar vi lakrits i tomtebrus och hejar på ÖIS.

Vi reverterar nu alltså till det gloriöst oväsentliga. Jag har blivit förälskad i ett franskt ord. Det blir jag ofta, i och för sig. Franska ord och fraser, rätt använda, är guld värda… Det är inte minst ett sätt för oss kalasproletärer att svinga oss ignom lianerna i den sociala djungeln, bara därför att det låter bra...

Min nya kärlek heter grisaille

S:et är tonande, vad jag förstått – grizaj – och det är alltid en bra början. Det är en abstrakt substantivering av ordet grå/-tt/-het. Alltså när gråhet har den “perfekta” proportionen vitt i sig för att inte bli en färg alls, när det enda man tänker är… “tomt”, “innehållslöst”, “ingen hemma”…

Och det har en hel repertoar av betydelser, enligt min Larousse. Dels vad gäller livet (la vie), som “färglöshet”, “dullness” (som jag inte riktigt vet hur man översätter till svenska).  Dels vad gäller fenomen som (ciel, temps, paysage): vem har inte sett en himmel som är defintionen av grisaille – i början av mars, eller en halvtaskig dag i september?

(OBS! Ej att förväxla med grisant, som är “upprymt”, “berusande”…)

Men det är det där med la vie som intresserar mig. Grisaille är ju färgen på klinisk depression, kanske till och med en synonym för den. Den som levt med denna skada – och skada är väl ordet? – vet att det är ett tillstånd som är så svårt att beskriva just därför att det definieras av innehållslöshet. Depressionen har ingen färg, kanske inte ens någon egenskap. Det enda ord jag någonsin sett som kommer ens i närheten av en rimlig beskrivning är detta… grisaille.

Mina fransktalande bloggkolleger komer säkert att rätta mig. Men tills dess ryms det en särskild glädje i att finna ord som är mer betydelsefulla än det tror sig vara. Ungefär som med Allan Petterssons första symfoni (se Lennart).





Olof Petersson avgår från SNS

Wednesday, September 21st, 2011

Ursäkta FamiljeNytt-stuket på det här, men det handlar trots allt om viktiga spörsmål. Olof har alltså beslutat lämna SNS som resultat av hur man hanterat reaktionen på Laura Hartmans (et al) rapport om ‘Konkurrensens konsekvenser’. Det handlar i grund och botten om viktiga principfrågor kring forskares yttrandefrihet. Olofs uttalande finns här. Ulf Bjereld skriver på Newsmill om ‘SNS – ett varumärke i fritt fall.’ Laura Hartman själv intervjuas i Dagens Arena här.

SNS’ agerande framstår ju som haktappande klumpigt och panikslaget. Att rida igenom stormar och (tillfälligt) förlora betalande medlemsavgifter bör höra till en tankesmedjas, om inte vardag så i alla fall säsongsbetonade inslag. En minuts eftertanke borde ju också manat fram reflektionen att framtida SNS-rapporter naturligtvis kommer att bemötas med avsevärd skepsis; man har helt enkelt undergrävt förtroendet för sin egen forskning. Ett PR-haveri av storlek XXXL.

Update fredag 23/9: SNS Vetenskapliga råd uttalar sig kritiskt mot VD Anders Vredin, som i sin tur ber om ursäkt för sitt agerande.





Skott i mörkret

Wednesday, September 21st, 2011

Varför är naturen så jävla… typisk?

Ta till exempel dessa djuphavsbläckfiskar. Dom lever på 400-800 meters djup, där det är alldeles för mörkt och grumligt för att “se”, dvs. för att kunna skilja på hona och hanne. Vad gör hannarna då? Jo, i stället för att evolvera funktioner som gör det lättare att urskilja honorna, så visar det sig mycket mer “ekonomiskt” att bara lossa av spermiesäckar när de stöter på en annan djuphavsbläckfisk av vilket kön den vara månde. Skott-i-mörkret-metoden, med andra ord…

“Karlar, alltså…!” kan jag tänka mig att en del reagerar.

“Bokmässan, alltså…!” kanske andra säger.

(Läs mer här)





Om sanktioner

Tuesday, September 20th, 2011

Ett litet mellanstick, apropå det där med sanktioner som jag berörde i en av Kinaposterna nedan. George Monbiot skriver idag om det ständiga dilemmat inneboende i sanktionernas väsen: hur få den att drabba enbart regimen, i detta fall Syriens? Ju bredare man gör sanktionerna desto hårdare drabbar de befolkningen (se Irak). Till och med den syriska oppositionen är splittrad i frågan. Monbiot förkroppsligar på sätt och vis den intellektuella hederligheten, och han får till slut lov att erkänna sig (tillfälligt?) besegrad: “Det finns inget rätt svar.” Tänkvärt.





Till frågan om Jan Johansson

Monday, September 19th, 2011

Det är ju inte precis någon originell iakttagelse att se Jan Johansson som det musikaliska förkroppsligandet av svenskt nittonhundratal. En helt igenom åthävsfri – eller “chosefri”, brukade det väl heta – kombination av den lantliga traditionen och den urbana moderniteten. Så här låter välfärdssamhället. Vemodigt, alltså, fast ett synkoperat vemod, med en viss självsäkerhet i pauseringen.

Det går inte att vara svensk och inte tycka om Jan Johansson. Tycker man inte om Jan Johansson, så är man någon annanstans ifrån. Planeten Mars, exempelvis, utomsocknes hur som helst. Och det är i själva oemotståndligheten som musiken också blir problematisk. Jag menar att den är instrumentell på mer än det bokstavliga viset.

“Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman”, sa han ju en gång. Jag är ändå inte säker på om man kan säga att manipulation i någon rimlig mening var Jan Johanssons avsikt. Men känslan av att bli styrd, som lyssnare, är alldeles för stark för att kunna bortse från. Hans musik är en slags programmusik som inte riktigt verkar vilja kännas av det.

Jag får samma manipulativa känsla av – för att nu ta ett par skräckexempel – ‘Carmina Burana’ och Ravels ‘Bolero’. Men också i en hel del av Chopin, för att inte tala om Mahler. Det är något som inte är helt och hållet uppriktigt i musikens förhållande till lyssnaren. Den minnesgode kommer ihåg en rätt skojig övning vi hade för ett par-tre år sedan, “Mästare man kan och inte kan lita på“… Det är lite grand i de trakterna vi rör oss…

Som ni ser behöver jag lite draghjälp med att reda ut vad i hela friden det är jag menar… Jag kanske bara tycker att Jan Johanssons musik låter lite gammalmodig, i dessa postmoderna, eftervälfärdsliga tider.





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004