Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Blue RIP (1994-2011)

Categories: Uncategorized
Saturday, Nov 19, 2011

Vi fick honom som valp för sjutton år sen. På kenneln hade dom burrat upp hans päls så han såg ut som en jättelik svart snöboll… Ursäkta jag är krass, men vi fick honom ganska billigt, för ena testikeln hade inte ramlat ner så han kunde inte bli show dog. Så fort vi köpt honom ramlade testikeln ned. Ha! Men visade vi honom? Not on your Nellie

Blue hade som roligast (1) att visa whippets att ingen kan springa fortare från stillastående start än en grand caniche (bortsett kanske från greyhounds, då’rå), och (2) att rota omkring i trädgårdens allra avlägsnaste hörn, där urbanrävarna gräver sig ner-under-uppför trädgårdsmurarna. Blue var fascinerad av rävar.

För tre veckor sedan gick han igenom en större operation. Men han hämtade sig magnifikt, tillbaka i sina gamla skuttande vanor, sugen på godis, kelsjuk och härlig. Fjorton dagar senare, i eftermiddags, kom vi hem och hittade honom kollapsad på köksgolvet. Ilfärd till RSPCA Harmsworth: “Det är inte mycket att göra, tyvärr…” sa veterinären.

Och det var det inte. Något väldigt lugnande, bara.

6 Responses to “Blue RIP (1994-2011)”

  1. Å ja. Sorgligt. Men långlivad hund fick du. Min Golden Retriever Bella blev bara tretton, fast det är ju mer normalt.
    Tackolov dog hon på landet, fick en stroke, och blev liggande med urskuldande blickar, och rinnande piss. Ännu en dag fick hon ligga under en stol, i skugga från solen, med lugnande prat och klappar. Sen kom veterinären, en buffel, mest van vid kor, och gav henne en väldigt stor spruta. Det grävdes grop och hon begravdes på lantställets udde, mellan hassel och gran. Vackert så.

  2. Det är förlusten av en fysisk närvaro som är den stora, vemodiga skillnaden.

    Jag tappade just en liten bit ost på köksgolvet, och tänkte, “Äh, den norpar Blue om en stund…”. Eller man ser att klockan gått förbi 18:00, hög tid att mata hunden… Det första man gör efter att ha kommit hem är att öppna trädgårdsdörren så att Blue kan gå ut och pinka.

    Någonting rör sig i ens liv, andas och finns, reagerar, sover… utan att säga någonting (Blues konversation var inte direkt gnistrande, han gruffade belåtet när han fick en korv, men längre än så sträckte det sig faktiskt aldrig).

    Jag tror det som skiljer hundägare från kattägare (och det här är tunn is, det vet jag) är att vi hundägare blir vana vid en fysisk närvaro som aldrig ställer fågor.

    Katter ställer frågor. Det gör aldrig hundar. Ett liv med en hund är mycket mer självklart (“self-evident”, är egentligen jag vad vill ha sagt) än ett liv med en katt.
    Och jag undrar om det inte är just det som gör saknaden efter en hund, inte större så klart, men mer tomt ekande.

  3. Jag blev väldigt ledsen när du berättade det.

  4. Du har mitt deltagande, Gunnar.
    Även om jag aldrig haft hund, så kan jag tänka mig hur det är.
    Men ställer katter frågor? Vi har haft en del utomhus-/musfångande katter här på landet. Den kanske mest minnesvärde bara kom till oss en dag när jag stod uppflugen på en stege och målade huset. Han klättrade upp på stegpinnen under mig och hälsade. Sen var han hos oss i två år, innan han stack igen. Lugn och kärvänlig, men med stor integritet. Och tyst. Man hade en känsla av att han iakttog oss med jämnmod. Men jag minns inga frågor.

  5. Lennart: ja, jag tycker rent av det där med katters frågor illustreras fint av din historia. Han klättrade upp efter dig på stegen för att fråga om han fick stanna ett tag, och när det inte kom något definitivt svar efter två år, då stack han… 😉

    Nej, jag menar bara att det är just den där integriteten och tystnaden, den där distansen katter alltid verkar ha till sina ägare, eller tillfälliga värdar, som för mig liknar ett ifrågasättande. Det känns ibland som om katter inte tycker man duger till.

    Men det kanske bara är mina fördomar…

  6. Gunnar; min hund är död sedan länge, och så många (faktiskt ännu mer närstående) har dött sen dess, så det här med hundens död blev avdramatiserat redan samma månad den var borta.

    Men jag vet, det är en lång dags färd med en hund. Katter är som sagt annorlunda, ensamgångare, lite asperberger light, vill glänsa mer än ge. Medans hunden är en tvåvägsrelation på ett djupare sätt, en flockvarelses tillit. Så att om du nu hade både en annan hund, och en katt, skulle hunden komma och lägga nosen i ditt knä, till tröst. Katten skulle vara ute och jaga skator. Det är skillnaden.
    Men jag har en vän vars katt dog i somras efter lång tids sjukdom. Hon skulle inte hålla med mig (oss) gissar jag.

Leave a Reply

Links






Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004