Den bästa poet jag aldrig läst, Malte Persson, tilldelas 2011 års Karin Boye-pris (se Svenskan) därför att “han, i en dynamisk och färgstark prosa och poesi, har utforskat språkets oanade nyanser och gränsöverskridande möjligheter.” Priset delas ut till författare som skriver verk i Boyes anda och som “i första hand är verksamma i Huddinge kommun”, som är prisets originator.

Välförtjänt som det är, så längtar jag faktiskt efter den dag en författare tilldelas pris för sin statiska och gråmelerade prosa och poesi, som lämnat alla språkets nyanser oanade och helt ifred, och hållit sig strikt inom gränserna för vad som kan sägas i hövligt sällskap. När jag hör ord som “gränsöverskridande” tänker jag alltid på komikern Al Reads buttra replik, “There was enough said at our Edie’s wedding…”.

Men Huddinge… Jag ska inte påstå att jag är så förfärligt bekant med Huddinge. Gustaf Ericssons mor ligger begravd där, det vet jag. Men av de “Kända personer” som Wikipedia associerar med Huddinge känner jag inte till ens hälften. Och att det ligger en god bit söder om Stockholms innerstad, jo förstås…

Men det sista, och största, jag vet om Huddinge är att jag där såg en av de bästa hockeymatcher jag någonsin sett, i en ishall nånstans bredvid Huddingevägen. Det måste ha varit i början av 90-talet, och handlade om en Aftonbladet Cup-match mellan Djurgården och Hammarby U-16-lag.

Jag minns nu inte hur matchen slutade, men det är också irrelevant, för den hade allt man kan begära av bra hockey, vad gäller snabbhet, teknik och strålande talang. Och där det kanske fattades något här och var i samspelets svetsfogar, så uppvägdes det mer än väl av den totala brist på cynism man bara ser hos “nästan-vuxna” spelare, som ännu inte hunnit lära sig fulheterna och greppen. Det var en av mina riktigt stora sportupplevelser, faktiskt…

Hur som haver, varma gratulationer till Malte!