Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for December, 2011


IKEA + Gott nytt år!

Saturday, December 31st, 2011

Veteranerna bland er vet att Pressylta traditionellt tillbringar nyårsaftons förmidddag på IKEA, den här gången filialen i Edmonton (jag drar mig så klart för att kalla den “IKEA Tottenham”, som en del gör…).

Syftet med denna tradition är tvåfalt. Dels att inhandla kvällens viktualier i form av Leksands knäcke, två sorters sill (inlagd och senap) och en bit av vad som brukade kallas Västerbotten, men numera fallit under ikeabrand-nivelleringen och bara kallas “ost lagrad”.

Det andra syftet är av mer melankolisk art: att kasta ett årligt rheumy eye över Billyböckerna, dvs. den svenskspråkiga litteratur som IKEA köper in som metervara för att göra hyllorna mer, ähm, levande…

Vilka av ens generationskamrater har gjorts den äran i år…? Lyckligtvis tror jag de flesta restupplagor av mina böcker sedan länge bränts upp, så jag tycker mig gå ganska säker… Vet gör man dock aldrig.

Jodå, jag klarade mig i år också… Men tre som inte kunde skatta sig lika lyckliga är Theodor Kallifatides med “Ett enkelt brott” (jag räknade 63 exemplar, sedan gav jag upp), Staffan Söderblom med “Ursinnet” (47+ ex), samt gamle vännen Lars Anderssons fina roman “Vattenorgeln” (22+)…

Så med mitt litteraturhistoriska anseende ännu någorlunda intakt ber jag att få önska mina läsare Feliç Any Nou och ett 2012 som är mödan värt!





Det är alltså sant…

Friday, December 30th, 2011

Jag fick en ny dator av tomten, och med den kan jag titta på SVT Replay utan att den en enda gång beter sig som en astmatiker i uppförsbacke, som min gamla lånade notebook alltid gjorde.

Hur som haver, jag tillbringade en timma efter hemkomsten idag med att titta på “Året med kungafamiljen“, i hopp om lite girl-on-monarch action, men därav blev intet. Jag trampar kanske på några rojalistiska tår här, men sanningen är viktigare än, ähm… tår. Några frågor öppnar sig för en normalt funtad utlandssvensk, som vill tro det bästa om alla.

Det är alltså sant att Silvia ser ut som Jack Nicholsons ‘Joker’ i första Batmanfilmen.  Vad hände…?!

Det är alltså sant att Victoria och Daniel är fullkomligt – jag vet inget bättre ord – unthreatening… Daniel är född team player, och kommer att dö team player, medan hustrun inte verkar ha ärvt ett uns av sina föräldrars lite trögtänkta mörker, deras lätt aggressiva vilsenhet… Kungen och Silvia är för mig paradbeviset på extrem historiematerialism, som produkter, nej råvaror av sin klassbundna miljö.

Det är alltså sant, till sist, att hovet helt enkelt inte har en medieansvarig. För avsaknaden av en fungerande mediestrategi är ju plågsamt uppenbar. Min fråga är: hurdana är mina chanser att få det jobbet? Jag tror att en övertygad republikan är som klippt och skuren för något sådant, allt enligt vaccinationsprincipen: i kristider tar man en bit gift för att inte bli förgiftad. Löneanspråk på begäran.

Jag menar – och hade jag fortfarande orkat prestera en “Årets media”-lista som jag brukade så hade Årets Katastrof varit den där enda frågan som TV4-reportern ställde, och svaret den fick, vilket repeterats av det vänstervridna tevefolket med skadeglad regelbundenhet… “Har ni någonsin varit på en sexklubb eller en strippklubb?”

I stället för att be karl’n veta hut och avbryta intervjun med en hauteur som borde suttit i hans DNA, men uppenbart inte gör det, så ställer sig kungen i “tänk”-position och stirrar ut i det foggiga förgångna i två evighetslånga sekunder… -“Ähm… nej… det tror jag inte… nej, det kan jag nog säga… nej, det har jag inte…”

Han behandlar alltså den fråga som står miltals högst på den offentliga dagordningen som om den löd, “Har ni någonsin paddlat kanot nerför Kalixälven?”, eller “Släcks verkligen ljuset i kylskåpet när man stänger dörren?”… Man står lika mållös som man – någonstans – önskar kungen gjort.





Lysande utsikter 2

Thursday, December 29th, 2011

För att nu koncentrera oss på det “lysande”… Efter tredje avsnittet, just inmundigat, framstår det klarare än någonsin att iscensättningen av Dickens i dessa teveserier vinner så mycket av sin filmiska kvalitet beroende på att man insett att 1800-talet var mörkt…

Ljusättningen av Dickens – som ju redan David Lean fattade i filmatiseringen av Great Expectations 1946 – måste spela med mörkret, och graderingar av mörkret, vilket var något som gick tevefolket förbi totalt, tills för sisådär tio år sen…(inte så underligt, kanske, med tanke på hur tevestudios var byggda, one size fits all…)

Vilket fick mig att tänka på att samma sak hände med scenuppsättningar av Ibsen i Norge, det var slutet av 60-talet, början av 1970-talet. Och det var en svensk ljussättare som jobbade på en Ibsenproduktion på Nationalteatret, som föreslog att man kanske inte alltid borde ljussätta hans pjäser uppifrån galleriet, utan ta vara på det faktum att ljuset i 1800-talets verklighet kom från stearin, fotogen och, i bättre bemedlade situationer gas, och att det alltid kom från människohöjd, sällan uppifrån, såvida det inte rör sig om kristallkronor på stora baler (och det gör det sällan i Ibsen). Skuggor och mörker blev plötsligt den del av Ibsen på norska scener, som Ibsen nog själv hade tänkt sig.

Jag fick detta berättat för mig en gång av både Jerry Jergander, fenomenal ljussättare på Folkan i Göteborg, och av Marianne Carlberg, scenograf på både Folkan och Riks (och kostymansvarig på Widerbergs ‘Joe Hill’, bland annat). Men vem den svenske ljussättaren var, som revolutionerade Ibsenuppsättningar i Norge, det fick jag aldrig reda på. Och norrmännen har väl gjort allt för att glömma hans namn… Nån som vet?





Lysande utsikter

Thursday, December 29th, 2011

BBC:s stora mellandagssatsning är “Great Expectations“, tredje och avslutande delen går i kväll, och den har ganska genomgående fått bra mottagande. Men över tre delar blir ju berättelsen oundvikligen rätt brutalt kondenserad, vilket gör att den framstår som mycket mer cynisk, och “hård i kanterna”, än jag kommer ihåg den som. Pips klassresa blir mer en streberns kamp än en upptäcktsfärd, och figurerna blir mer pappkartonger än kött och blod (Dickens var ju i och för sig inte rädd för att använda pappkartong till sina karaktärer, men i ett så pass intimt visuellt medium som teve blir det lite störande…). Men fotografi och iscensättning är förstås av första klass, många av rollprestationerna också. Dock: är inte Pip själv lite för… fager?





Operetten och den svenska folkbildningen, del 1

Wednesday, December 28th, 2011

Klockan kvart över 12 idag satte jag mig i bilen, vred om nyckeln och omedelbart gav sig Radio 3 tillkänna med “Es lebt eine Vilja, ein Waldmägdelein…” ur Franz Lehárs “Glada änkan”…

Det är en sång vars oförgätliga omkväde min pappa ofta stämde upp i under matlagningen, eller vedhuggningen, eller tvagningsritualerna i badrummet, och han gjorde det med oförskräckt musikalisk fördomsfrihet (jag vill väl inte säga att pappa sjöng falskt, direkt, det var bara inte särskilt sant).

Operett var ett stående musikaliskt inslag under min barndom och uppväxt. Mina föräldrar älskade musik, särskilt klassisk, och operetten – vågar jag påstå – var vägen in till den mer seriösa repertoaren, för dem som för många andra i just deras svenska generation och sociala stratum: “respectable working class” som det kallas här, eller “skötsam” som Ronny Ambjörnsson vill kalla den i svenskt sammanhang.

Jag undrar rent av om denna operettens folkbildningsroll, under detta skede av 1900-talet, hade en speciellt svensk prägel. Jo, jag är förstås medveten om att det var en genre som blev enormt populär världen över, ibland med rent popmusikhysteriska drag: Mario Lanza var avgudad i mina svärföräldrars hem i Portsmouth lika mycket som han var det i Majorna och Högsbo.

Men hade inte Sverige t.ex. också en ovanlig mängd internationellt framstående operettstjärnor, av mer eller mindre samma generation…? Nicolai Gedda, Ingvar Wixell, Per Grundén, Elisabeth Söderström… Fanns där en slags kulturekonomisk synergi mellan operettisk produktion och konsumtion i Sverige?

Bara en tanke. De mer välinformerade får gärna komma med synpunkter.





“Det finns inte en enda irländsk roman som slutar med ett bröllop…”

Monday, December 26th, 2011

…konstaterar, bland mycket annat, Colm Tóibín i en intressant uppsats om Flann O’Brien i senaste LRB… (Fotnot: jag har nog lika ofta nämnt Flann O’Brien som jag nämnt LRB här på Pressylta, och därför finnes fog: båda är inte bara ytterst läsvärda, utan också värda den smärre ekonomiska utgift en närmare bekantskap skulle föra med sig, försåvitt man inte råkar ha tillgång till ett bibliotek där det finns böcker och tidningar…)

Tóibíns utgångspunkt är kanske inte helt originell, men han ger den flera nya aspekter: nämligen att tre närbesläktade städer vid en viss tidpunkt av nittonhundratalet innehöll tre närbesläktade författare – Jorge Luis Borges i Buenos Aires, Fernando Pessoa i Lissabon, och Flann O’Brien i Dublin – och att ur alla dessa urbana, sociala och litterära gemensamma nämnare som fanns dem emellan utvecklade sig en romangenre som gick stick i stäv emot den etablerade, tidslinjära och avslutningssträvande (bröllopet!), borgerliga romanen (paradexemplet? Henry James, kanske?)

I Tóibíns essä finner man då bland annat svaret på en fråga som brukade ställas när den latinamerikanska magiska realismen började bli mer bekant i Europa, inkluderat Sverige. Storögt läste vi Marquès och Carpentier och undrade varför vi inte kunde producera lika intrikata filigransromaner, varför hade vi ingen sådan inbillningskraft, tung som guld och lätt som spindelväv, varför hade vi inte begåvats med en så pass grundmurad tro på det omöjliga och fantastiska, snarare än – som bäst – en viss fallenhet för spiritualitet och paradox?

De tre städerna, skriver Tóibín, var hybrider, skuggplatser, fysiskt nästan oförändrade under många decennier, städer där svunnenheten levde ett excentriskt liv, där det på något underligtvis tycktes saknas läsare, städer man måste lämna – och därför inte kunde lämna… Om nu något kan sägas “skapa” en författare, eller en viss typ av roman, en viss typ av inbillningskraft, så var det i det här fallet ett lyckligt historiskt sammanträffande, eller kanske snarare ett lätt melankoliskt unikum. Och därför rätt poänglöst att tycka sig sakna i sin egen litteratur, kan man tycka.





“Casa Pound”…

Saturday, December 24th, 2011

Ezra Pounds dotter, Mary de Rachewiltz, vill stoppa en nyfascistisk italiensk gruppering som kallar sig “Casa Pound” (vilket var namnet på en rätt blygsam men vacker villa högt uppe i Rapallo, en av Cinque Terre i Ligurien, där Pound levde ut sina sista år).  Läs The G:s rapport här.

Och det gör hon förstås alldeles rätt i. Även om man kan tycka att timingen är lite ur led… what took you so long? A murder…?!

Min andra roman “Reträtten” kom ut 1982. Den är en slags parallelberättelse till Ezra Pounds liv under krigsåren 1943-44, när han flydde Rom och de annalkande allierade trupperna, färdades upp norrut i Italien för att hitta sin dotter Mary, som inkvarterats i den italiensk-tyrolska byn Gais. (Jo, jag vet, börja inte ens tjafsa om detta… jag kan alla replikerna…)

Min “hjälte” William Otis hamnade till slut i Salò, som Pound inte gjorde, och sedan i krigsfångeläger, som Pound gjorde. Otis slutar med att förlora sitt språk: det fragmenteras, splittras, blir ingenting, dör. Pounds språk i samma situation förädlades. Han skrev “Pisan Cantos” i den där apburen, där det finns avsnitt som är något av det vackraste som skrivits på engelska i modern tid, särskilt av antisemiter: “…what thou lovest well remains, the rest is dross…”.

Allt vilket egentligen bara tjänar till att namndroppa igen. Som underlag för att skriva boken tog jag mig för att resa ungefär samma väg som Pound, från Rom och norrut. Jag hamnade förstås till slut hos Bo Cavefors i Merano, där  Mary de R:s Schloss Brunnenburg också ligger. Tyvärr var Mary de Rachewiltz bortsest just då, men Bo C var den perfekta värden och visade mig runt alla relevanta platser.

Det tål dock att upprepas att Mary de R har skrivit en av de finaste böcker någonsin om “Ezra Pound; Father and Teacher”. Den innehåller bl.a. hans långa brev till sin dotter, skrivet just under flykten norrut 1943, en av de mest gripande och sanna texter jag någonsin läst, särskilt av en antisemit. Så komplicerat är det. Lika bra att vänja sig.

PS 14/01/12: En väldigt vänlig intervju med Mary i The Guardian idag.





Merry midwinter!

Friday, December 23rd, 2011

Jag beklagar den relativt långa frånvaron från the Pressylta coalface – och önskar samtidigt mina tjugoåtta läsare en munter midvinterblot med detta exklusiva spektralfotografi inifrån Pressyltas hemliga vitsverkstäder.

(Nej, allvarligt talat, Higgs Boson är den lilla pricken snett vänster om den där grunkan som ser ut som en buss)





Death of a Balliol man

Friday, December 16th, 2011

Horace Scumbag the Balliol prat was seen
Holding court, wearing a tie of putrid puce-green:
‘There’s nothing I don’t know that’s worth the mention,
For the Balliol man is God’s favourite invention…

Det känns på något sätt alldeles riktigt att eulogisera Christopher Hitchens (1949-2011) med en slev klumpfotat grötrim… The Hitch var ju en ‘Balliol man’ långt, långt in i märgen; det går inte riktigt att förstå honom, särskilt inte det motsägelsefulla hos honom, om man inte har hans alma mater framför ögonen.

En Balliol man sägs besitta en “effortless superiority”, men det är en ledighet som ofta kombineras med starkt politiskt engagemang (bland tidigare alumni finns t.ex. Adam Smith och Richard Dawkins…) Och just i själva engagemanget hos en Balliol man ser man gärna en arketypisk blandning av stridslystenhet och nonchalans (Hitchens kunde ju vara notoriskt vårdslös med fakta), och en vilja att briljera som ibland gränsar till poserande.

Men allvaret i engagemanget går aldrig att ta miste på, och är nästan alltid livslångt. Det är inte ofta klyschan stämmer så väl överens med verkligheten, men det är en röst man kommer att sakna.





Fêtes de Lumières, Lyon….

Thursday, December 15th, 2011

 

För dom av er som kommer ihåg Paul Cocksedges Kinaprojekt (länk 1, länk 2) så kan jag nu presentera ett besläktat projekt från alldeles nyligen, nämligen Fêtes de Lumieres i Lyon 8-12 december. Vad ni ser är en serie electroluminescent sheets i samma vindpust som griper tag i en räkenskapsbok här, en diktsamling med stålarken som i Beijing… Och detta utspelar sig på innergården i en av de allra mest orgiastiskt barocka byggnader som finns: Hôtel de Ville i Lyon, en gräddtårta i porös sten och maktfullkomlig ornamentism… Men visst är det en installation att förundras över… I mörkret såg ingen trådarna, ingen såg hur det var gjort…en total triumf… Lyons borgmästare svimmade av lycka och fick återupplivas med en flaska Ramlösa… Jag själv höll mig i bakgrunden, med en världsvan suck och en faktura som hette Duga…





Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004